PRS(Dragon Fantasy)

Nalel ledde henne tillslut till köket. Maten var precis klar. Hennes mor hade hällt upp gryta åt de i varsin skål, och det fanns bröd till. Nalel satte sig på en stol då.

"Luktar underbart." säger Meira och bugar lätt till tack innan hon sätter sig ner vid bordet. Meira satte sig ner, försiktigt rädd att stolen inte skulle hålla men det gjorde den som tur var.

Nalel hade också haft den farhågan, att stolen skulle krossas under Meiras tyngd, men till hennes lättnad gjorde den inte det.
Hon och hennes familj började äta med god aptit, och det dröjde inte länge för än alla tre hade ätit upp och lutade sig nöjt tillbaka i stolarna.

Meira åt knappt något, hon försökte men hon var så pass nervös av att befinna sig där, hos en familj. Dessutom hade hon ätit god mat kvällen innan och ja druckit en del med. "Tack, det var gott." sa hon artigt till dem.

Nalel studerade Meira. Hon hade något nervöst över sig. "Varsågod" log hon sedan och drog det lockiga håret ifrån ansiktet.
Det började mörkna lite ute alla började dra sig hemåt.

"Tack, men jag bör nog gå nu. Det var jättegott och ni ska ha tack." sa hon och bugade artigt till dem alla. Hon var nervös, mest för att hon inte visste hur man var familjär.

Nalels far skrattade vänligt. "Du behöveutr inte vara så artig". Nalel nickade instämmande. "Varsågod, ses väl någpn dag nu".

"Förlåt, jag är ledsen för det." säger Meira. Men hon visste inte hur hon skulle bete sig och hela situationen gjorde henne stel och nervös.
"Det gör vi, tack än en gång." sa Meira och gick ut genom dörren ut i den kyliga nattluften.

Nalel följde henne tyst till dörren. "Godnatt" log hon och stängde dörren bakom henne. Hon gick sedan tillbaka till sina föräldrar. De pratade en stund, och hennes far rökte lite innan hon gick upp till sitt rum.
Hon studerade sakerna hon fått, kläderna med det vita trädet, och vapnen. Hon skulle bära dem med stolthet...

Meira vinkar och tar stegen mot tälten och de övriga soldaterna. Som överallt var männen de flesta och de var enbart fem kvinnor på ett manskap på sjuttio. Hon kom fram till sitt tält och kröp in, än så länge kunde de ha egna men blev de fler var de tvungen att dela.