~Tippy och Emmadora~[prs]

Pawffie följde de båda tributerna till hissen.
"Det väntar en mycket speciell man i eran lägenhet" kvittrade Pawffie lyckligt när dem kom fram till lägenheten. Där stod en man, runt 40 års åldern men det var svårt att se pågrund av alla "skönhetsoperationer". Han log falskt emot dem.
"Nämen hallå, mina älskade tributer. Jag är er mentor Titan Stoon" sa han med en honungslen ton. Han kändes falsk rakt igenom, och Nami kände sig nästan lite besviken. Men det kommer nog lösa sig i alla fall.

William ångrade sig genast om att han ville ha en mentor. Nu var han istället övertygad att han klarade sig bäst själv.
"Hej", svarade Will tyst och nickade mot mannen. Det fanns ingen anledning att inte var trevlig. "Ska du vara med och titta när vi tränar imorgon.
"Jag var där idag också", sade mentorn. "Ni är skickliga båda två måste jag säga." William undrade om han ens hade varit där, för varken Will eller Nami hade gjort speciellt bra ifrån sig på dagens träning, även om Nami hade blivit klart bättre och bättre under dagens gång.
"Vad är vi skickliga i då?" frågade William och fick en skarp blick från Pawffie.
"Ehm.. det där med...", började mannen tvekande. Will flinade triumferande mot honom.

Nami hade inte sett den märkliga mannen när de hade tränat. Hon kollade upp emot honom, likt en 5:åring som tigger efter godis. Han var otroligt lång och såg ganska muskulös ut. Mannen verkade vara otroligt obekväm i situationen, så han bytte samtalsämne.
"Imorgon har ni intervjun! Är ni exalterade?"
Hon var bara tyst och kollade ner i marken. Hennes nervositet inför intervjun var nästan löjlig. Nami visste att det var ett viktigt tillfälle att få sponsorer..
"Kan man hoppa över intervjun?"
Mannen bara skrattade.

William flinade vid Namis utlåtande. Inte för att han på något vis ville bli intervjuad, men det var gulligt hur hon inte ville.
"Exalterad? Knappast, men det är väl bara att göra det antar jag." Vad Will var mest nervös över var om Ceasar Flickerman skulle fråga något som skulel göra att de kom på hans kärlek till Nami. Det skulle vara det värsta. William mötte hennes blick. De skulle träffas i natt igen. Det hoppades Will iallafall.

Nami mötte Will's blick. Hon ville krama om honom hårt, och aldrig släppa. Han var den enda anledningen för att hon skulle hålla sig vid liv så länge som möjligt. I morgon så skulle dem bli rankade också, vilket var extra jobbigt. Att ha en mentor var inte som hon föreställde sig.
"Nå, varför står vi här och glor. Dags för mat!" skrek mannen och slog i hopp händerna. Pawffie strålade av lycka medan hon granskade mannen. Säkerligen var hon nöjd med årets mentor.

Will följde tyst hans råd och gick och satte sig vid matbordet utan att känna någon hunger. Han var för nervös inför morgondagen. Tänk om han klantade sig på intervjun eller poängsättningen. William var övertygad om att han skulle få en nolla. Gick det ens? Will var inte säker. Han skulle åtminstone få det lägsta möjliga och på intervjun skulle alla skratta åt honom och alla skulle få reda på exakt hur mycket han älskade flickan han satte sig bredvid vid matbordet. Will lade sin fot på Namis.

Nami hoppades på en fyra. Mycket högre än så skulle hon aldrig kunna få. Det var först nu hon kunde visa sina överlevnadsfärdigheter, klättring och hennes förmåga att göra snaror och fällor. När hon var liten så var hon mycket ensam i skolan. Och det var speciellt en pojke som brukade skratta åt hennes misstag, Helvo. Nami brukade tillverka fällor som fick honom att hänga upp och ner, men ingen trodde då att det var hon. Då Nami oftast var ganska lugn och snäll emot andra. Det var nog ändå en fördel i spelen.

När poängen skulle delas ut var William mycket nervös. Han hade varit helt okej inför juryn iallafall. Frågan var om helt okej räckte? Will hoppades på det.
"Distrikt 9", hördes det från TV:n.
"William. 7 poäng." William var lättad. Sju var bra. Åtminstone tillräckligt bra för honom. Det som var skrämmande var att det var samma nnummer hans bror hade fått för några år sedan. Innan han dog i spelen. Precis efter poängutdelningen skulle de göra sig i ordning inför sin intervju (jag vet att det blev konstigt. Sorry ). Nu var det i vilket fall som helst Namis tur att få sin poäng.
[Om du vill rolla delen framför juryn så skriv med det med. Jag kom bara inte på vad jag skulle skriva. ^^]

Nami satte sig till rätta i soffan. Hon visste inte vilket poäng hon skulle få, då det egentligen gick rätt okej. Bättre än vad hon trodde i alla fall.
"Nami Lionsbow, 6 poäng." Kanske var det löjligt, hon vet inte. Men hon var riktigt nöjd med en sexa. Hon var nu rätt okej med båge i alla fall. Men hon visste att intervjun troligen skulle bli katastrof. Hon hade stor scenskräck, vilket inte direkt gjorde det bättre.

William log mot Nami.
"Bra", sade han och andades ut. "Då kanske vi kan överleva iallafall."
Pawffie nickade. "Mycket bra", sade hon. "Men nu måste ni göra er i ordning inför er intervju. Ni borde snart gå till er stylist." Hon tittade ogillande på Williams hår, som återigen blivit alldeles rufsigt och fått tillbaka sitt krulliga utseende. "De kanske kan göra något åt det där." Pawffie pekade på Wills kalufs och han flinade. Det gjorde honom ingenting att det såg ut som det gjorde. Han hatade hårvax.