Prs mellan Aia och Selma...

[Haha x) Nejdå, det gör det givetvis inte Nu ska jag försöka skriva något som är minst lika bra som ditt x) ]

Jag ser Jenna förstöra allt, hur människorna reser sig, redo att attackera henne och försöker bilda nya energiklot som de kan tortera Jennas nu svaga kropp.
"Ta in dem", suckar jag och jorden under dem börjar skaka och drar ner dem likt kvicksand. Jag ser deras förvånade miner. Allas förvånande miner. "Och håll de medvetslösa. Jag tänker inte låta dem förstöra mitt hem", säger jag och ser deras huvuden försvinna från min sikt. Bra, tänker jag samtidigt som jag börjar leta i den lilla väskan jag har på mig. Jag hittar pärlarmbandet jag letade efter och tar upp det. Med magins hjälp lossar jag sedan på en pärla och präglar den med magi. Jag släpper ner armbandet i väskan igen och håller sedan ut handen, med den ensamma pärlan i min handflata och väntar på att Kråkan ska ta upp den.
Han plockar upp den mellan sina klor och ser sedan förväntansfullt på mig.
"Vaka över henne så att en varg eller gud vet vad kommer och äter upp henne, men stör henne inte. Låt henne ligga där. Och när hon vaknar så vet hon var hon kan finna mig, även om hon inte verkar vara på humör för något som har med mig att göra", suckar jag.
"Pärlan?" undrar Kråkan.
"Släpp den i närheten av henne ifall något händer och ni båda transfereras till närmaste säkra plats", säger jag. Han nickar och försvinner sedan, sätter sig i trädet jag ramlade ner ifrån och ser sedan på Jenna med en smått trött och irriterad blick. Kråkan behärskar gångarna här nere i mitt hem minst lika bra som mig.
Med en suck börjar jag dra mig tillbaka, på väg hemåt och lämna Jennas skolas område. Eller... Eller så kanske jag hälsar på Kirova.
Jag bestämmer mig för att hälsa på henne, det måste ha varit ett decennium sedan jag var där. På väg mot henne inser jag att jag ljög, att Jenna inte alls vet var hon kan finna mig. Knappt Kråkan kan. Ingen utom jag kan vägarna till henne...
"Glöm det jag sade, ni kommer inte hitta mig på ett tag. Tala inte om för henne vad jag gjorde av... demonjägarna. Hon skulle bara göra något dumt som att förhöra dem ensam", säger jag lågt, smått för mig själv och låter sedan vinden bära med sig mina ord till min älskade kråka.

[Blir nyfiken nu. Har saknat rolla med dig Selma. ]

Jenna kände hur något träffade henne under hennes öga och sedan igen och igen runt på hennes kropp. De stora, kalla, regndropparna fyllde hennes hår och kläder medan marken under henne blev våt. Trotts det kunde hon inte röra sig. Hennes kropp skakade, delvis av kylan men den stora boven var utmattningen och hon visste att hon ännu inte var tillräckligt stark för att ta sig hem, inte ännu. Tiden gick, sekunderna blev minuter som sakta förvandlades till timmar.
Jenna var vagt medveten om att något vakade över henne men hon visste inte vad och sakta övergick natten till morgon. Regnet hade slutat och istället bredde sig solen och dess värmande stålar över horisonten. Ljud nådde hennes öron. Lärarna och skolan elever började sakta samlas för ännu en vanlig dag. Jenna slöt sina ögon. Hon hade börjat återfå energin men samtidigt visste hon att om hon ställde sig upp skulle det inte ta mer än några stapplande steg innan hon åter igen föll till marken.
Någon skrek, några andra talade men orden lät förvrängda i Jennas öron. Hon kände hur en hand, några fingrar letade sig över hennes hals, letade efter en puls för att efter hittat den lägga en jacka över henne. Åter igen började hon darra och öppnade ögonen. Flera ansikten mötte henne, de flesta kände hon igen men några verkade okända för henne. Troligtvis hade hon inte tagit sig tiden att uppmärksamma dem.
”Jag tror jag somnade”, tvingade hon fram mellan de frusna läpparna.
En bortförklaring hade redan börjat ta form i hennes huvud. Hela hennes värld gungade då hennes historia lärare, Mr. Hennings lyfte upp henne i sin famn. Illamåendet låg över henne på bara någon sekund och hon hade ingen möjlighet att stoppa spyan som kröp upp genom hennes hals.
Hon hörde kommentarerna den här gången men var alldeles för utmattad för att handla, hämnas, få dem att ångra sina ord. Istället lät hon sig bäras iväg till Mr. Hennings bil för att köras till sjukhuset.

[Jag med x) Har absolut ingen aning om vad jag håller på med Saknade att rolla med dig med ^^
Är dock smått sur på Eves kråka på grund av att han inte transfererade bort Jenna och sig själv... Även om han inte är riktigt xD Eve kommer bli arg, måste planera något till det också :'3 ]

"Vem där?" frågar den uråldriga rösten. Jag ryser till. Rösten tillhör en kvinna på ungefär 50 år eller så, kanske i slutet av 40-års åldern, men hon är inte så ung. Nej, nej, om det ändå hade varit så väl. Jag minns nu varför jag inte fortsatte besöka henne. Förutom att hon försökte döda mig, ta min kropp, min ungdom och min kraft då, men det är väl småsaker för någon som henne antar jag. Varenda gång jag hör henne tala hör jag kunskapen, allt hon har varit med om, och all ålder. All historia. All kraft. Det letar sig alltid in i benmärgen på mig och får mig att vilja gå och gömma mig, hellre än att ta upp en strid. För den här kvinnan... Hon kände mina föräldrar. Hon kände min familj. Hon har retat mig så många gånger med det, frestat mig, sagt att jag kan få lite information i utbyte mot mitt öga, eller kanske min tunga? Vilket jag nu än föredrog. Hon blev irriterad varenda gång jag tackade nej.
Jag minns inte varför jag fortfarande låter henne använda mina tunnlar. Jag har arbetat med dem sedan jag träffade Kråkan, jag borde inte riskera att hon kan få alltid att falla i bitar.
"Eller, nej, svara inte. Vem skulle det kunna vara förutom du, Eve?" suckar hon och jag kliver fram, kliver ut skuggorna som dolde mig så beskyddande.
"Ja, säg det du", säger jag och ser på henne. "Inte åldrats en dag, ser jag?"
"Ha-ha, unga dam", säger hon irriterat. "Vad gör du här då? Villig att ge mig din tunga ändå?" säger hon och ger mig ett flin.
"Inte nu, inte senare heller. Aldrig, faktum är. Vad skulle du med den till ändå? Du som inte ens..."
"Våga inte!"
"... har en kropp", avslutar jag med ett belåtet leende.
Kirova ger mig en hatande blick innan hon flyger fram till mig, svävar farligt nära mitt ansikte. Det är precis det hon är. Ett spöke. Eller nästan åtminstone. En själ fängslad i spökform. "Vad vill du nu då? Du har inte varit här på evigheter."
"Tänkte väl att jag skulle hälsa på min gamle vän", ljuger jag och lutar mig mot väggen av jord, låter ett leende pryda mina läppar.
"Åh... Men, ser man på", säger hon och gör en handrörelse. Elden bakom henne får mer liv och brinner genast starkare. Hon placerar ett finger under min haka och lyfter på mitt huvud. "Åh. De har växt sig större. Dina tatueringar, darling. De har växt ännu mer", kvittrar hon och ryser av förtjusning och svävar runt hit och dit tills hon kommer med en spegel till mig. "Se själv. Jag antar att du inte har sett dem ännu med tanke på ditt ansiktsuttryck?"
Jag tar emot spegeln, vrider på mig och låter elden lysa upp mitt ansikte. Helskotta. Hon har rätt. Tatueringarna har växt sig större. Jag drar med ena fingret över den nya delen. Då ser jag det. Det är inte bara i ansiktet, utan även på handen och armarna också. De har verkligen växt.
"Så, du har lärt dig runornas makt också? Eve, Eve, Eve. När ska du sluta överträffa dig själv? Jag trodde dina gyllene dagar snart var över? Att du skulle träffa din kära familj igen? Åh, som de har skrikit efter dig på sistone. Längtat efter dig. Varit så stolta över dig och velat träffa dig... Åh..." säger hon och jag hör att hon kan fortsätta i all evighet.
"Tyst", säger jag. "Annars kanske jag tar din bostad ifrån dig. Kråkan kan få den, han skulle gilla det..."
"Du skulle bara våga! Ge mitt hem till en kråka!" fräser hon samtidigt som hon rycker ifrån mig spegeln. "Men men... Nu måste jag väl läsa tecknen igen... Nu, med runor... och... Är det där en blodsmagibok jag ser?" frågar hon sedan och spärrar lätt upp sina ögon. "Ja... Det är det. Tecknen måste verkligen läsas om."
Jag ler. "Vad roligt. För det ska bli ett nöje att få se", ler jag mot henne.
Hon vänder sig ilsket om, tappar spegeln i golvet. "Ursäkta? Du har absolut inget här att göra längre. Försvinn!"
"Oj, sju års olycka för dig ser jag?" ler jag bara och börjar gå runt i henne hem. "Du har möblerat om. Fast det klart, det har gått tio eller elva år sedan sist..."

[Tanken var inte att detta skulle bli långt... o.o ]

[Mina karaktärer brukar visst inte gilla sjukhus. Avskyr dem också. x)
Var inte för hård emot honom, Eve sade att han skulle använda pärlan om något farligt hotade henne, det gjorde det ju aldrig. Känns som om det är mitt fel ifall han straffas. x) ]

Hon måste ha somnat för då Jenna sakta blir medveten om sin omgivning igen befinner hon sig på sjukhuset. På mindre än ett dygn hade hon åter igen nålar instuckna i sin hy och Jenna vände bort sin blick för att inte bli illamående ingen. Då mötte hennes blick skynket som hindrade henne ifrån att se patienten i sängen bredvid. Hon hörde svaga viskningar därifrån men kunde inte höra vad de sade.
Någon minut rullade förbi innan en äldre man, läkare om man litade på namnbrickan. I Jennas ögon liknade han inte en läkare, snarare en obehaglig man vars blick fick henne att rysa. Skägget var vildvuxet och han skulle ha passat bra i en vilda västen film då hans ansikte såg orent ut.
Bakom honom befann sig hennes far. Så olik läkaren. Hans mun var inte mer än ett rakt streck, de blåa ögonen var mörka och en svag rynka kunde skymtas mellan dem som vanligt då han var arg.
”Du kommer att bli okej, det var bara utmattning och kylan men du kommer vara helt återställd tills i morgon. Vi behåller dig till efter lunch sedan får du åka hem.”
Läkarens mun stängdes. Han gav henne en klapp på skenbenet och lämnade dem.
Jenna tvingade sig själv att möta sin fars blick. Ifall hon inte gjorde det skulle han veta eller i vilket fall misstänka. Det verkade nu som om han hade svårt att få fram orden vilket var ovanligt från honom. Jenna gav honom ett leende. Hon hade känt sina krafter komma tillbaka men var fortfarande svag. Aldrig hade hon varit med om att något tagit så mycket från henne. Hur klarade Eve av det, hur klarade hon av att vara så mäktig utan att hon verkade ha några bieffekter. Tanken fick Jenna att bita ihop sina tänder.
”Du förstår inte hur orolig jag varit”, började hennes far säga men hans telefon började att sjunga en liten melodi och inte till hennes förvåning svarade han.
Hon kunde läsa svaret i hans ansikte och vände bort huvudet, slöt ögonen. Då hon åter öppnade dem igen var han borta.
Jenna satte sig upp och började kolla bort sig själv ifrån droppet. Kläderna hon haft var ersatte med en sjukhusklänning men hennes far hade tagit med nya åt henne, inga hon gillade, ett par vanliga jeans och en t-shirt med en regnbåge på men de skulle fylla hennes syfte. Snabbt bytte hon om. Ingen hindrade henne då hon gick genom korridorerna och ut genom entrén, alla hade något bättre för sig än se henne.
Hon tog en taxi hem och sjönk ned i sin egna säng och somnade åter igen.

[Är det möjligt att gilla dem? O.o
Haha x) Hon kommer fortfarande bli sur >.<' Grr, mina karaktärer blir alltid smått maktgalna i våra prs xD Jag brukar kunna klara av att ha några normala i vanliga fall... o.o ]

"Näe du, unga dam! Nu går du härifrån!" börjar Kirova och hytter med ett pekfinger. Rörelsen får mig att le, liksom hennes ansikte som sakta blir rött av undantryckt ilska och hur hennes kroppshållning blir spänd och hur hennes läppar blir till ett smalt sträck medan hennes ögon ser ut att vilja döda mig - som om jag inte redan är van vid den blicken.
"Som jag ser det är det faktiskt mitt hem..." börjar jag. Den röda nyansen övergår till en illröd tomatfärg.
"Men inte här! Du kan vara varsomhelst, men varför ska du vara här?!" tjuter hon.
"Wow, du var irriterad", säger jag och visslar till innan jag sätter mig i en av hennes soffor. Kirova är spöke för det mesta, men under fullmånen, halloween och några andra helgdagar eller "event" så får hon faktiskt tillbaka sin riktiga kropp som blev tagen ifrån henne av några personer, som jag har uppfattat det. Och när hon väl får tillbaka sin kropp, en kropp som är i tjugoårsåldern och ser ut att vara en modell, då går hon ut på jakt. Ut på jakt på själar. Själar som kan mätta henne, göra henne kraftigare, ge henne information och krafter, och massvis med annat... Kirova brukar inte säga vad hon gör av själarna och jag undrar inte heller. Blodsmagi håller jag på med, men själsmagi är inget jag vill veta av.
"Säger flickan som tränger sig in i någon annans hem!"
"Det är fortfarande mitt ställe", rycker jag på axlarna. "Jag kan få stället att rasa in, ifall du vill?"
Hon ser surmulet på mig och putar med sina röda läppar innan hon drar fram en fåtölj, placerar den framför mig och slår sig ned i den. Inte för att hon verkligen sitter i den, tror jag nog inte, utan mer för att hamna i samma ögonhöjd som mig. Sedan tar hon ett andetag och verkar låta ilskan rinna ur henne. "Okej, vad vill du?"
"Tänker du visa mig hur jag läser mitt öde?"
"Knappast." En fnysning.
"Då får du lära mig att kontrollera runmagin och... gå igenom processen igen. Magin börjar slita ut mig", säger jag med lägre röst.
Jag möter hennes blick och ser hur hon spärrar upp ögonen. "Det är inte lite du ber om du inte, barnet mitt", säger hon sedan.
"Jag måste lära mig att kontrollera mina krafter igen. Allting börjar spåra ur. Till och med världen. Jag har några demonjägare fängslade för tillfället, och hela denna världs balans har rubbats. Jag har inte råd att vara svag", säger jag.
"Vi gjorde det för tio år sedan, Eve", säger Kirova allvarligt. "Det borde fortfarande hålla i sig. Det du ber mig om... Det tar inte endast en månad, denna gång måste jag rena magin också, du är inte lika oskuldsfull längre... Och, det är bara en vecka kvar till nästa fullmåne, knappt", säger hon och ser på mig. Allvaret i hennes ögon har jag inte sett sedan jag... genomgick processen förra gången.
"Har jag något annat val?" frågar jag henne.
Hon lutar sig tillbaka i fåtöljen, sjunker längre in i den och suckar djupt. "Du skulle kunna försöka lära dig att kontrollera din magi som din väninna, Jenna, eller vad den där tösen hette."
"Du vet att det inte funkar så", påpekar jag.
Hon sätter sig upp igen, skakar på huvudet. "Nej... Jag antar det. Men, du förstår inte hur hårt det kommer att bli. Du är kysst av skuggorna den här gången. Evelyn. Kysst av döden själv. Detta kommer inte bli någon lätt match... Är det där din mors klänning du bär?" frågar hon sedan förvånat och höjer på ett ögonbryn.
Jag sätter mig rak i rygg, har inte märkt att jag har böjt mig fram, och ser sedan ner på klänningen. "Ja... Jag antar det."
"Det förvånar mig... Jag vill minnas att den där klänningen har varit försvunnen i flera decennier... Men men, även spöken har väl styrka antar jag. Och minnen... Ja. Kraften i minnen är inget man kan jämföra med..." börjar hon lågt och svävar iväg till sin egen värld. Efter en minut av mummel så skakar hon på huvudet och ser sedan på mig. "Gå och sov nu, barnet mitt. Kom tillbaka imorgon så diskuterar vi det då", säger hon. Jag nickar, ställer mig upp och börjar gå. Jag stannar upp vid hennes "dörröppning."
"En månad sade du? Det är inte lång tid som förra gången..." säger jag.
"Nej. Inte denna gång. Inte tre månader denna gång... Din kropp borde redan vara förberedd, även om din kraft kanske inte är det på långa vägar", säger hon. "Men, det är åtminstone en förbättring, förmodar jag? En istället för tre?"
Jag skakar på huvudet. "Nej. Tid spelar ingen roll när man är det tillståndet."
"Nej... Det kanske det inte gör", andas hon.
Jag vänder mig om och går tillbaka på riktigt den här gången. Samtidigt så grubblar jag över ifall detta verkligen var det rätta att göra. Hur ska jag klara av smärtan... igen? Hur ska jag förklara detta för Jenna? Ska jag avisolera henne från mig och sedan bara dyka upp... en månad efteråt? Nej. Det kommer inte gå. Om jag gör det här måste jag tala om sanningen för henne, om jag ljuger har jag mist henne. Och det är inget jag har råd för i dessa tider.
Varför var ni förfäder tvungna att samla på er så mycket styrka? Så mycket magi...? Och den där besvärjelsen... varför? frågar jag samtidigt som jag tänder en eld i handen och kväver den sedan genom att sluta handen.

{Och jag tyckte förra var lång... -.-' }

[Haha, jag vet inte. C: Du väcker alltid min nyfikenhet i vilket fall. Tänker aldrig först att mina karaktärer ska vara det sedan känner jag att de måste mäta sig med dina men nu äsch, låt Jenna vara en klenis. x) ]

När Jenna åter igen vaknade hade solen försvunnit nedför horisonten igen och mörkret omgav henne. Fortfarande kände hon av magins spår men nu kände hon sig starkare, nästan som vanligt. Nästan.
Hon satte sig upp i sängen och drog en hand genom det toviga håret och försökte lösa ut knutarna men lyckades inte. På tysta fötter tassade hon in i sitt badrum som gränsade till hennes sovrum. Hon slog på lyset och drog fram hårborsten. Jenna avskydde att ha sitt hår tovigt och slog sig ned på toaletten för att borsta det men hennes blick fastande i spegeln. Ett par mörka, ögon mötte hennes med stora mörka ringar under ögonen men det var inte vad som fick henne att stanna upp. Hennes vanligtvis ljusa hy var mer än blek, den var vit men det obehagligaste var att den såg nästan genomskinlig ut. Under den tunna hyn kunde hon se blodådrorna, som svarta små streck.
Borsten föll till golvet och Jenna gick närmare spegeln. Blodådrorna syntes tydligare på ställen där hyn var tunnare, vid handleder, bakom öronen och längst insidan av låren. Under fötterna kunde hon knappt skymta dem men i det hela fick det henne att se ut som ... något ifrån en annan värld men framförallt hur skulle hon dölja det? Svaret kom naturligt till henne, smink.
Jenna suckade och drog sakta av sig sina kläder för att sedan hoppa in i duschen. Det varma vattnet värmde henne och sakta började hon skrubba sig själv ren. Väl klar kände hon sig mycket bättre men då hon åter igen såg sig i spegeln befann sig blekheten kvar och de mörka blodådrorna.
Jenna torkade av sig och lämnade sedan badrummet insvept i handduken med något fuktigt hår. Hon visste inte om hennes far hade kommit hem eller inte då han ofta sov på kontoret men ifall han var hemma ville hon inte väcka honom.
Med en liten gest tände hon ljusen runt i sitt rum som stod utplacerade omkring rummet. Rummet flammade upp i ett varmt ljus och Jenna slog sig ned på den röda mattan mitt på golvet. Hon satte sig med benen i kors och blundade för en stund. När hon sedan öppnade ögonen igen låg boken framför henne. Den var stor, som ett uppslagsverk och gammal. Omslaget som var i mörkt gråaktigt läder var slitet och likaså var sidorna inuti som börjat gulna av tiden men trotts det var bläcket klart även om den snirkliga, lilla stilen hade varit svår för Jenna att läsa i början. Jenna höll handen ovanför boken som snabbt började bläddra tills den stannade upp.
Demonjägare. En uråldrig order som svurit sitt liv till deras sak, att jaga och döda demoner tills de inte längre finns.
Jenna stannade upp och lystrade. Hon tycktes sig höra fotsteg närma sig hennes rum. Snabbt och tyst lät hon boken försvinna igen och ljusen att släckas samtidigt som hon kröp ned under täcket igen. Ljuset tändes och hon slöt sina ögon igen och låtsades sova.

[Hahahaha xD Kanske borde jag försöka rolla en svag karaktär någon gång? x) ]

Minnena far förbi i mitt huvud och näthinnan spelar mig ett spratt, spelar upp de skräckinjagande bestarna från minnena, allt från det halvåret. Smärtan, skräcken, kaoset, den förlorade kontrollen... Allt skrämmer mig. Och jag ska göra det igen. Helvete. Jag ska göra det igen. Smärta dag in och dag ut, i en månad. En månad. Det är en lång tid. Men jag har inget val. Inte nu när mina krafter blir starkare och starkare. Min kropp kommer brista till slut. Och då dör Kråkan. Om min magi inte finns längre, hur ska han då leva? Jag måste vara vid liv för att han ska vara det. Det är så villkoren är. Ifall besvärjerskan dör så dör även personen man utförde formeln på.
Smärtan, skriken, mina skrik som ekade i mina öron i flera dagar, och alla monster som min magi spelade upp... Jag kunde inte urskilja vilka som var min magis fula spel och vilka som var Kirovas. Inte förrän de började bryta mina ben, riva mig och få mig att nästan förblöda. Förutom att du inte kan dö i det tillståndet, inte permanent. Det är omöjligt, inte ens om någon skjuter dig i hjärtat. Och varenda gång alla mina ben i kroppen krossades... Jag stod inte ut. Jag kunde inte. Men jag var tvungen. Annars skulle jag dö. Tre månader av smärta varenda sekund. Jag insåg inte vad jag gav mig in på då. När "riten" väl var över så kröp jag ut ur rummet på alla fyra, hulkande av gråt och då var det fullmåne, och Kirova kramade om mig, viskade lugnande saker och lät mig somna i hennes famn. Det är den enda gång hon har varit vänlig mot mig, och den sista gången jag var svag... Eller, senaste antar jag. Nästa dag var den gråtande lilla sjuåringen som borta. Jag kände ingenting väldigt länge, och Kirova tog hand om mig i en vecka även om hon inte var trevlig och sedan fick jag se Kråkan. Och det var först då jag började känna något. Längtan. En hel vecka utan några känslor, utan några behov... Det var hemskt.
Gud vad många gånger jag önskade att jag kunde dö då. Men, jag överlevde en gång och ska överleva en gång till. Kirova hade rätt när hon sade att det är bättre ju tidigare man gör det, men jag borde ändå inte ha trott på henne, trots att det var sanningen... Kanske kunde jag ha gett upp magin?
Jag suckar, börjar dra handen längs med jordväggen. Jag måste besluta mig.
Kråkan, möt mig i matsalen, säger jag till honom i tankarna. Det var det meddelandet till honom.
Jenna, kan du komma över? Jag måste berätta något viktigt för dig. Nu. Och det var det till Jenna.
Jag borde egentligen sova, men jag kan inte, inte nu. Jag måste få någon sorts ro.
Jag börjar gå bort mot matsalen samtidigt som jag ber Köket laga ihop något till mig och något till mina fångar som jag sedan kan ge till dem. Jag kan behålla dem tills nästa vecka, tills nästa fullmåne, men inte efteråt. Sedan måste jag släppa dem fria, radera deras minnen eller låta Jenna ta hand om dem. Jag kan trots allt inte låta dem svälta ihjäl.

Jenna hörde hur hennes far tog ett steg in i hennes rum. Hon kände hur hjärtat började snabba på i hennes bröst. Det sista hon ville var att han skulle få reda på att hon utövade häxkonst. Inte för att hon förstod varför han inte gjorde det men hon hade en känsla av att han skulle förbjuda henne, att han på något sätt skulle ta hennes krafter ifrån henne men hon hade lärt sig att gilla dem. De var en del av henne och hon ville inte att den delen skulle försvinna.
Jenna mumlade så tyst hon kunde några ord och hennes fars mobil började åter igen ringa. Då hon hörde singalen tystnade hon förvånat och en aning lättat över att hon inte behövde göra det hon hade tänkt.
”Hallå”, hörde hon sin far svara. ”Det får inte hända, hör du mig.”
Jenna hörde ilskan i hans röst men han släckte ljuset igen och försvann innan hon kunde höra mer. Nyfikenheten i henne var väckt även om det troligtvis handlade om något jobbrelaterat. Hon gav ifrån sig en lättad suck innan hon åter igen drog sig upp ur sängen. Ljusen tändes åter och boken låg på mattan igen. Samma procedur utspelade sig som tidigare och boken började åter igen att bläddra. Hon fortsatte att läsa om ämnet men stannade upp då hon kom längst ned på sidan.
Alla är inte dem de verkar vara, stod det med en spretig stil. Jennas mammas stil.
Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon blickade upp i taket där hennes stjärnhimmel befann sig. Det hade varit hennes mamma som satt upp den då hon varit liten och det var något av de få saker Jenna hade behållit genom åren. När hon åter igen vände sin blick emot boken för att se den spretiga handstilen var den borta. En kall vind for genom rummet och Jennas hud knottrade sig.
Jenna, kan du komma över? Jag måste berätta något viktigt för dig. Nu.
För ett ögonblick trodde hon att det var hennes mor men snabbt insåg hon att det var Eve. Det gjorde Jenna otroligt irriterad. Hennes vän hade börjat gå henne på nerverna. Men det var inte första gången och på något sätt förenades de alltid i slutändan. Jenna andades in och sedan ut några gånger och i takt med hennes andning ökade och sänktes ljusens styrka tills hon lugnat ned sig något.
Jenna drog på sig lite kläder för att sedan öppna sin dörr. Hon kunde höra sin fars röst ifrån hans arbetsrum och på tysta fötter tog sig Jenna ut.