PRS(Wolf)

"Jag är inget fyllo!". Nathan lät faktiskt en aning förolämpad. "Jaså? Synd för dig då" sa han sedan hårt. Han hade inga varmare känslor för henne nu, hon hade stulit ifrån honom, och nu kom hon här och skulle gömma sig från någon pirat...

"Vad menar du med det!" sade jag förargat. "Tänker du bara kasta ut mig till honom? Jag trodde faktiskt att du skulle vara lite mer mogen. Men du är visst lika korkad och elak som alla andra på det här helvetesskeppet!" röt jag och flög upp från sängen med håret vilt omkring mig.

"Det kanske jag tänker!". Nu var Nathan riktigt arg, dels beroende på alkoholen. "Hur kan du förvänta dig att jag ska gömma dig ens? Du stal från mig, hånade mig och nu skriker du på mig!".

Jag var riktigt förbannad. Dels för att Nathan hade rätt. Varför skulle han hjälpa mig? Men det var ändå inte ursäkt nog. "Visst. Du vinner. Du är verkligen ett piratavskum. Grattis", muttrade jag sorgset.

Nathan drog ett djupt andetag för att lugna ner sig. "Men jag tänker bevisa att du har fel" mumlade han tyst. "Jag hjälper dig". Han satte sig på sängen och drog händerna genom håret.

"Verkligen?" frågade jag förvånat. "Okej!" log jag sedan och slängde mig på sängen bredvid Nathan.

Nathan log en aning trots sitt berusade tillstånd. "Ja, men, om de kommer hit får du gömma dig under min säng". Han funderade sedan kort till. "Och sedan när han går upp får du gå tillbaka till cellen, om du inte är där imorgon så är vi båda i stora problem".

Jag nickade frånvarande och mumlade ett aha. "Varför var kniven dig kär?" undrade jag plötsligt.

Nathan drog fram lådan ur sängen och öppnade den. "För jag fick den av min far..." mumlade han och strök med tummen längs bladet igen. "På min tioårsdag".

"Ah", nickade jag och tittade upp på honom. "Jag har aldrig fått något från min pappa...", mumlade jag i förbifarten och tittade ned på mina fötter.