LotR (Privat)

Keya tog emot kaninen och kniven och snabbt och vant tog hon ur harens innehåll och gjorde den färdig och satte den över elden för att grillas.
Hon sjönk sedan ner och såg hans misstänksamma blick, vad var det nu då?

Han tittade ner på sina händer istället. Han kunde inte komma på något och säga och Keyas tystnad berättade för honom att även hon inte var så pratglad. Tystnaden som sänkte sig i lägret fick honom att känna sig en aning obekväm. Ingen av dem kände varandra riktigt väl än och det fick honom att tro att resan skulle bli dubbelt så lång. Han höjde blicken till elden och tittade länge på haren när den började skifta i något gyllenbrunt.

Keya blev bara nervös av den påträngda tystnaden, hon var van vid tystnad. Men det var skogens tystnad och då var hon själv ingen som hon borde prata med. Hon tänkte på att prata om något, men vad som inte innebar minnen eller familj?
"Eh.....så hur blev du kallad till Lord Aragorn då?" sa hon för att bryta den spända tystnaden.

Han vred på huvudet och kisade halvt med ögonen.
"Det gamla vanliga, antar jag. Ett brev blev hemskickat till mig. Jag såg min chans att komma ifrån byn och jag tog den.", berättade han och sträckte på sig. "Du själv då?"

"Han sände bud efter mig, örnarna håller koll på vart folket befinner sig och de sände ut en ryttare efter mig." sa hon och vände på haren så den skulle grillas jämt och fint.

Han nickade och vände blicken framåt igen. Samtalet dog snabbt ut och han bestämde sig för att titta på haren under tystnad. Det vattnades redan i munnen på honom och han visste att han behövde få i sig så mycket han orkade. Det skulle säkert bli en lång dag imorgon.

Keya som inte orkade sitta sysslolös tittade till sist till haren och tog av den från spettet. Hon delade upp lika i skålar men ändrade sig sedan och gav mer till honom. Han var större än henne och behövde säkert mer.
"Här." sa hon tyst och gav honom skålen. Just då brakade till himlen hade blivit mörkare och regnet hade nu börjat ösa ner, en blixt for över himmelen.

Precis när han tog emot skålen satte ovädret igång. Han svor tyst till sig själv och pressade ryggen mot trädstammen. Tack och lov var grankvistarna tillräckligt tjocka för att han inte skulle få sig en dusch. Irriterad sände han mörka blickar upp mot himlen medan han tuggade i sig köttbitarna.

Keya drog manteln runt om sig och kröp längre in under granen. Hon avskydde regnväder, om inte allt blev blött blev allt fuktigt och illaluktande. Hon tuggade i sig haren mer eller mindre mekaniskt och såg på regnet som strilade ner utanför den skyddande granen, hon rös lätt till och hoppades att det skulle avta.

Banner ställde ifrån sig den tomma skålen på marken när han var klar och flyttade på sig lite för att hamna i en bekvämare sittställning. Sedan betraktade han regnet och väntade.