Snurra min jord igen

Det känns som att jag börjar tappa läsare, vilket är väldigt tråkigt. Jag hoppas verkligen att ni fortfarande vill läs även om jag inte uppdaterar jätte ofta! Men här är i alla fall ett kapitel.

Kapitel 13

Jag gick längst bak i ledet, efter Peter. Vi hade precis gått igenom en tunnel under det pilpiskande trädet och nu befann vi oss i den spökande stugan. Ingen hade sagt något speciellt på vägen, visst hade killarna småpratat lite men det var liksom ingen riktigt konversation över något.

Jag titta omkring i stugan, det var gammalt och trasigt överallt. Söndriga möbler och hål i väggar och golv. Ett tjockt lager damm spreds sig över golv och möbler. Vi stannade i ett rum, det var ganska stort och i mitten fanns en säng. Vita lakan prydde sängen och det var bland det enda i spökstugan som faktiskt såg rent ut. En bokhylla stod i ett hörn och det låg böcker utspridda på golvet. Andra möbler prydde rummet och James gick och satte sig i en fåtölj och började fingra på något föremål han hade i handen.

Jag kollade på träväggen jämte mig och fick syn på djupt inristade rivmärken, jag hindrade mig inte från att föra dit min hand och försiktigt så drog jag med handen över dem. Jag sneglade på Remus som betraktade minsta rörelse jag gjorde. Han log svagt men jag såg att han kände något helt annat inom sig, det var svårt att förstå att den killen faktiskt kunde åstadkomma något sånt här.

”Mörkret börjar falla nu” James kollade ut genom fönstret och precis som han sa så såg jag att det snart var helt mörkt ute, man kunde bara se konturerna från träden utanför.

”Då är det bara att vänta” Jag vände blicken mot Sirius som kollade på mig, blicken var som vanligt kall. Han gick ut från rummet och jag fortsatte att kolla ut genom fönstret. Jag suckade och erkände för mig själv att det kommer bli en tuff natt.

”Vi brukar vara samlade alla på samma ställe, i detta rummet och om du har några invändningar så är det bara att säga hur du vill ha det.”
Remus röst var mjuk och jag var glad att han var här, han var den som gjorde hela situationen tryggare.

”Det är okej” Jag log mot honom och såg på en klocka på väggen hur tiden närmade sig. Den stod nu på halv tolv, jag vet att vid tolv slaget så kommer det sätta igång. Eller jag vet att det är då som jag kommer bli en varulv. Jag vet egentligen inte exakt hur lång tid processen kommer ta och om det är just klockan tolv som omvandlingen börjar. Men det var snart i vilket fall.

Jag verkade ha försjunkit mig i mina tankar för jag ryckte till när jag hörde Remus skrika och han föll ner på alla fyra. Kröp in i ett hörn och slog armarna runt knäna. Jag hoppade till när jag kände en hand på min axel, jag vände mig om och mötte James hasselnötsbruna blick.

”Det är dags nu” Jag stirrade fram och tillbaka mellan James och Remus och det var först nu som rädslan spred sig i min kropp. Jag stirrade ut genom fönstret och såg den lysande månen skingra sig mellan molnen. Jag kände ett hugg i min rygg och jag skrek till och föll ner på samma sätt som Remus.

Nu kom Sirius in i rummet och det högg till ännu en gång, denna gången i mina revben. Det kändes som att mina lungor skulle ryckas ur och krossa mina revben. Jag skrek och drog mina naglar i golvet, jag kände hur tårar fyllde mina ögon jag stirrade upp på Sirius med en bedjande blick som bad honom att få det att sluta. Han kollade ner på mig, mötte min blick men gjorde inget utan kollade på James och Peter och nickade.

Helt plötsligt hade de tre killarna förvandlat sig till djur. Peter var en råtta, James en vacker och ståtlig kronhjort och Sirius var en väldigt stor hund med en tjock, svart päls. Jag hörde Remus skrika av smärta och James sprang med sina lätta ben till honom, jag bara väntade på nästa attack.

Jag drog mig bakåt och lutade ryggen mot väggen, nu kändes det som att hela min vänstra axel bröts ur led och jag skrek och tårarna rann ner för mitt ansikte. Jag stirrade ut genom fönstret på den vackra månen som jag hatade så mycket, plötsligt dök Sirius upp framför mig. Hela han var förändrad men han hade fortfarande kvar ögonen, de grå tomma ögonen som jag avskydde så mycket i vanliga fall. Jag mötte hans blick och insåg att jag faktiskt ville att han skulle hjälpa mig ur detta. Min blick bad honom att hjälpa mig, att få smärtan att sluta. Den tomma blicken glänste till i månskenet och jag såg något i den som jag inte sett förut.

Sedan kände jag hur hela min kropp vek sig i kramper och mitt och Remus skrik blandades med den mörka natten och månskimret lyste in i rummet, allt blev svart.

Omg hade missat kapitlet innan hur kunde jag?!
Slutet i det senaste kapitlet var så himla fint och sorgligt och melankoliskt jag dog, du har verkligen talang!! Och du beskrev hela förvandlingsprocessen så himla klockrent, jag kunde verkligen känna det...
Bara jag som shippar Silissa hehe?!
Glöm inte att jag alltid kommer att läsa, sluta aldrig att skriva!! Älskar allt, längtar efter mer 83 ♥

DU ÄR SÅ SJUKT BRA!!!
JAG DÖR!!!

Omg,omg och åter omg! Spännnnnnnnaaande!! Shiit hur kan du ha tappat läsare?? Du som är amazing )

du har får en ny läsare

kapitel 14

Fågelkvitter, jag kunde knappt förstå att det var fågelkvitter jag hörde. Var jag död? Jag vågade inte öppna ögonen, jag kanske är i himlen. Jag kommer ihåg vad som hände igår kväll, precis innan förvandlingen började. Jag kommer ihåg smärtan i min kropp, Remus skrik och den lysande månen men sedan har jag bara en stor minneslucka.

Jag har ingen aning om vad som hänt under natten, jag trodde att jag skulle dö. Först nu förstod jag att jag inte var död, jag hade överlevt.

Jag öppnade försiktigt ögonen, de kändes svullna och hela min kropp var öm. Fönstren stod öppna och ren luft fyllde rummet i stugan.

Var jag fortfarande i stugan? Tydligen. Jag kände det mjuka täcket mot min kropp, vänta lite… täcket? Mitt hjärta voltade och jag märkte att jag låg i sängen i den spökande stugan med det vita täcket runt mig. Det kändes obekvämt med täcket runt min nakna kropp. Nakna kropp?! Jag lyfte på täcket för att se om det stämde. Det stämde bra, jag var helt naken under täcket. Hur kom jag hit? Till sängen? Någon måste ha burit mig till sängen, när jag hade förvandlats till människa igen.

Jag mådde illa, tanken av att någon att någon ens hade sett mig helt naken var hemsk. Jag vill praktiskt taget gå och dö, jag skämdes så mycket. Vem hade gjort det? Vem hade ens vågat bära mig, helt naken, till sängen? Tusen tankar snurrade runt i huvudet och det kändes som att jag skulle spy.

Jag vill gå och ta lite luft, men jag kunde inte gå någonstans eftersom jag inte hade några kläder. Jag suckade högt och drog täcket närmare mig.

Jag hörde steg från hallen utanför, jag låg med ryggen mot dörren och vågade inte vända mig om. Personen kom in i rummet, jag hoppades att det skulle vara Lily eller Alice som hittat hit. Och att dem hade lite kläder med sig och kanske en matbit eller två, jag var utsvulten.

”Hur mår du?” Jag ryckte till, det var Siruis. Såklart. Nu blev allt genast mycket jobbigare.
”Bra, tror jag.” Jag ville inte vända mig om och möta hans blick.
”Jag har med mig lite kläder till dig, du kan behöva det senare.”
Jag blev plötsligt arg, dem borde veta vad som skulle hända. Det har hänt med Remus innan, dem kunde ha förvarnat mig att ha med kläder. Jag ville konfrontera honom, men jag orkade inte.

”Tack” Min röst var svag, jag kände tårarna komma bakom ögonlocken när jag slöt mina ögon. Jag ville inte ha det såhär varje månad. Jag lyfte handen för att torka bort tårarna.

”Jag ville hjälpa dig” Hans röst var djup och mörk, jag kände mig träffad.
”Varför?” Han svarade inte på min fråga.
”Varför ville du hjälpa mig?” Jag försökte igen, hoppades på ett svar. Men jag förväntade mig inte att han skulle svara.
”Vänd dig om” Jag vill inte vända mig om, jag ville inte kolla på honom. Jag skämdes för mycket.
”Melissa, kolla på mig.” Motvilligt började mina muskler röra på sig även om min hjärna sa emot. Jag vände mig om i sängen, försiktig med täcket som jag höll hårt om mig. Jag förstod inte varför jag gjorde som han sa när jag egentligen inte ville. Jag mötte den gråa blicken som var så djup och det påminde mig om den svarta hunden.

”Hela du skrek efter hjälp, jag har aldrig sett den blicken hos någon innan. Jag ville hjälpa dig, men jag kunde inte. Du behövde mig.” Han tog några steg närmare sängen under tiden han pratade. Jag kröp ihop ännu mer och skämdes över hur liten jag kände mig.

”Jag kan klara mig själv.” Jag vågade inte möta hans blick, jag vet att jag ljög men jag ville inte erkänna det för mig själv.
”Efter vad jag såg igår så är en sak säker, du klarar dig inte på egen hand.” Han var nästan framme vid sängkanten nu, jag rös.

”Men det betyder inte att du behöver sköta om mig som en liten barnunge.” Min röst började låta irriterad, vilket jag var.
”Vem annars ska det då? Robin?” Nu vågade jag möta hans blick.
”Lägg av” sa jag lågt.
”Jag menar det, vem fan ska annars göra något? Du klarar inte detta på egen hand. Erkänn det Melissa, du behöver mig!” Nu hade han höjt rösten och jag ville skrika åt honom att dra åt helvete. Jag hatade att han skulle blanda sig i mitt liv.

”Gå bara, okej.” Jag orkade inte längre, jag ville inte ha han här. Jag ville bara att han skulle lämna mig ifred. Han svarade inte, utan stirrade bara på mig. Han la armen på sänggaveln och stödde sig på den medan han böjde ner huvudet så det var en bit ovanför mig. Jag tittade trotsigt bort, ville inte att han skulle röra mig. Jag var rädd för honom, för att han skulle avslöja mig. Hur jag egentligen kände, att pirret i kroppen skulle börja tala högt.

”Titta på mig” Jag ville inte möte hans blick, denna gång tvingade jag mig till att hålla borta blicken. Inte kolla på honom, han skulle inte vinna. Då tog han tag om min haka och förde mitt huvud så att jag kollad rakt fram, i hans ögon. Han smekte ett rivmärke på min kind, det gjorde ont men jag tvingade mig själv till att inte säga något.

Vad skulle hända nu? Skulle han kyssa mig? Jag låg här helt naken med ett täcke runt mig och Sirius Black stod lutad över mig, 20 cm från mitt ansikte. Vem vet vad som händer härnäst? Jag kunde inte andas normalt.

”Var det du som… som tog mig till sängen?” Jag viskade fram meningen och han släppte inte min blick. Jag visste redan att det var han, nu var svaret ännu tydligare. Jag kände rodnaden sprida sig och jag blev helt röd i ansiktet.

”Jag har sett många tjejer Melissa, nakna också. Du borde inte skämmas, du har en fin kropp.” Han log ett hånfullt leende. Hans blick släppte mina ögon och han kollade istället på det vita täcket runt min kropp. Jag flämtade tyst till, sa han precis det där? Vad skulle han göra med mig nu? Jag började andas tunga andetag och fick plötsligt en underlig känsla i
min kropp - lust.

Plötsligt så ställde han sig upp och drog handen genom håret. Jag stirrade på honom, han log inte. Han bet sig bara i läppen och kollade på mig med en intensiv blick och sedan vände han sig om och började gå ut ur rummet.

”Jag hatar dig” Jag tänkte mig inte ens för innan jag sa det, men det kändes som en lättnad att få det sagt. Jag antar att han hörde det, men han gick bara ut ur rummet som om ingenting hänt.

Åhhhh, MEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Im dead x(*)x ( haha, vad f#n var dedär????)

Ehm nej Melissa du ska älska honom, inte hata, han försöker ju bara hjälpa dig :c
Gaah älskar allt du skriver så awsome ♥
Längtar efter mer 83

vill ha MER!!!

Ååååhh....
Vad bra!!!
Melissa... Nej..