War against the Zombies

Shelly såg uppspelt på dem, vissa stunder kunde hon inte låta bli att släppa fram sitt inre barn, och detta var en sådan stund, hon skulle äntligen ha någon att spela spel med.
"Jag har tyvärr inte så mycket att välja på, en kortlek, några brädspel och frågespel, inget märkvärdigt, men ibland är det bra att låtsas att allt är som vanligt och glömma världen utanför" sa hon och åt upp det sista i sin skål. Hon tänkte just duka undan när hon hörde ett högt skrik. Kiwi såg skrämt på henne.
"Vänta här!" sa hon bestämt och gick bort emot dörren. Hon tog ner pilbågen och tittade ut genom titthålet, taket verkade lugnt, ingen zombie så vitt hon kunde se, hon öppnade långsamt dörren och gick ut med en pil redo att lämna bågen vilken sekund som helst. Taket låg öde, och ovanför henne glittrade stjärnorna, hon hade många gånger förundrats över att de fortfarande lös, när resten av världen gick under hade hon förväntat sig att stjärnorna skulle göra det med. Åter ljöd skriket och hon gick bort emot kanten och tittade ner. Nere på gatan flockades zombierna runt något, hon misstänkte var en människa, eller snarare varit, snart skulle det vara en levande död. Hon vände sig om när hon hörde ljud på stegen, hon backade närmare dörren för att vara beredd på att försvara sitt hem och försegla dörren. Hon väntade tålmodigt på att vad som än fanns på stegen skulle komma upp. Det kändes som om det gick minuter, timmar, dagar, år innan två personer uppenbarade sig på stegen, den ena en ung asiat, den andra var en man klädd i poliskläder, underlig utstyrsel, tänkte Shelly, men hon visste att en del människor gjorde vad som helst för att klamra sig fast vid det som varit förr, mannen i polismundering, önskade kanske att lag och ordning åter skulle återkomma.
"Vilka är ni?" sa Shelly och såg på främlingarna på andra sidan taket.
"Jag är Rick det här är Glenn" svarade mannen i polismundering.
"Hon har ett hus! Kan du förstå det, det finns ett hus på taket" sa Glenn och Shelly tittade på dem.
"Vem är du själv?" frågade Rick.
"Shelly var namnet och ni gör inträde på min egendom!" svarade hon kallt. Hon gillade inte främlingar som dök upp vid hennes hus, särskilt inte när hon hade barn att skydda.
"Vi vill inget illa, ma'am" sa Rick och Shelly studerade honom.
"Kände ni personen där nere?" frågade hon utan att ta blicken ifrån dem.
"Nej, men hon räddade oss, kom ner springande för gatan och skrek" sa Rick och Shelly nickade.
"Människor" mumlade hon. "Vad vill ni?"
"Vi söker skydd för natten, staden är en farlig plats efter nattens inbrott" sa Glenn och Shelly nickade.
"Ni borde ha tänkt på det innan ni gav er in i den" svarade hon endast.
"Vi blev försenade, vi planerade att lämna staden för flera timmar sedan" svarade Rick och hon nickade, det var inte ovanligt att människor sökte av staden under dagen i jakt på proviant och sedan lämnade den så fort man kunde.
"Jag visste inte att det bodde människor här" sa Glenn och studerade huset.
"Det är mycket du inte vet om staden" svarade hon endast.
"Kan vi stanna här under natten?" frågade Rick och Shelly funderade, hon hade redan gäster och inga fler rum, men hon kunde låta Kiwi sova i hennes rum och männen kunde ta hennes.
"Ni måste lämna ifrån er era vapen och jag kommer låsa in er, jag litar inte på er!" sa hon bestämt och de båda männen utbytte blickar.
"Hur vet vi att du inte lurar oss?" frågade Rick och Shelly tittade på mannen.
"Hur vet jag att ni inte lurar mig? Hur vet jag att ni inte dödade människan där nere? Att det inte finns fler än er?" sa hon och Rick nickade.
"Du har en poäng." sa han och vände sig sedan emot Glenn. "Känner du till någon säkrare plats vi kan övernatta på?"
"Nej, inte i närheten i alla fall, och jag är inte villig att ge mig ut på gatorna igen, särskilt inte i mörkret" svarade asiaten och Rick vände sig om emot henne.
"Vi gör det på ditt sätt" svarade Rick och hon nickade.
"Kasta över vapnen!" sa hon och de båda männen sköt över två pistoler och några knivar. Shelly plockade upp dem och öppnade dörren.
"Välkommen in och träffa dem andra" sa hon och gick in före dem. Hon låste in de båda männens vapen i kassaskåpet i hallen och gick sedan in i köket, med bågen över axeln, till dem andra.
"Är du okej?" frågade Kiwi och kramade om henne.
"Jag är okej, vännen." sa hon och strök henne över håret. "Vi har fått gäster"
De båda männen kom in i huset.
"Stäng dörren ordentligt, jag vill inte ha in zombies" sa hon bestämt. Det var osannolikt att det skulle komma upp en zombie på taket, men man kunde inte vara nog försiktig. Rick och Glenn kom in i köket.
"Är hon din?" frågade Rick och såg på Kiwi. "Jag har en son, i hennes ålder"
"Nej hon är inte min, jag räddade henne undan några zombies idag, hennes föräldrar strök med" sa Shelly sorgset och tittade sedan på dem andra.
"Detta är William, Zoey och Kiwi" sa hon och pekade ut sina rumskamrater. "Och detta är Rick och Glenn, de skall sova här inatt, jag låser in dem i Kiwis rum" sa hon och såg på Kiwi, "Det betyder att du får sova hos mig"
"Okej" svarade Kiwi och log, Shelly hade misstänkt att flickan inte skulle ha något emot det. Hon tittade på de andra två och inväntade redas reaktioner.

I ena stunden hade den dysfunktionella familjen haft det trevligt och i den andra hade Shelly rusat ut ur huset på grund av ett skrik; vem gjorde så mycket väsen kring sig i dagar som dessa? För honom var det ofattbart. Han hade smugit runt i staden ett bra tag innan han fann det här huset och om man visste hur man skulle göra var det egentligen inte så svårt.
Tiden gick och William reste sig från sin stol för att kunna luta sig mot diskbänken i väntan på vad som skulle hända. En kort stund senare dök husets kvinna upp med en asiatisk pojke och en man klädd i poliskläder; Rick och Glenn. Hennes plan på hur hon hade tänkt låsa in dem i ett rum roade honom lite; förmodligen så visste i alla fall polisen hur man sparkade in dörrar om de nu inte kunde lyfta av dörren från sina gångjärn men det var hennes hus och hennes regler. Det gjorde honom lite bättre till mods när hon låste in deras vapen i ett kassaskåp; då kunde han känna sig någorlunda säker.
"Välkommen hit.", Sade William med ett leende, innan han gick förbi dem och ut på taket. Långt där nere såg han hur zombierna krälade likt maskar över människan, antog han i alla fall, som hade skrikit. Trött drog han fram en cigarett ur paketet, tände den och begrundade monstren medan han rökte den; sluta? Ja, det här var det sista paketet och sedan skulle han sluta. Det hade han sagt innan när han försökt sluta men nu hade han inte något val och det var trots allt något som höll honom tillbaka.
Efter en stund drog han upp den sista cigaretten ur paketet, stoppade den mellan läpparna och tände på; resterna av paketet slängde han ned på monstren nedanför och likt förut fimpade han cigaretterna över dem också. Om det inte vore för att det fanns barn inne i huset hade han kunnat pissa på dem och lätta på trycket samt få utlopp för sina tankar.
Medan glöden sakta men säkert stundvis blev svagare log William bredare; han skulle nog klara av den här världen. Kunskap är kraft och det gjorde honom till en av de mäktigaste personerna i världen just nu.

Zoey endast nickade åt männen, hon tänkte inte vara mer än nödvändigt vänlig mot några som skulle lämna dem.
Det var ganska förunderligt, hon hade länge levat ensam och nu var de fyra vuxna och ett barn här med henen i samma hus. Så många människor samlade var ovanligt, i alla fall för henne. Men den där spelkvällen Shelly verkade se fram emot som ett litet barn verkade inte bli av nu.
"Jag diskar." erbjöd hon sig, och dukade av bordet och kastade en misstänksam och mörk blick på männen innan hon tog disken till baljan och började diska. Den bekanta rörelsen kändes som hon åter var hemma och hon klagade högljutt att hon alltid fick ta hand om disken och hennes bröder slapp. Alla dessa bråk ångrade hon mer än någonsin nu när de inte fanns i livet längre.
Att männen hade vapen var inget ovanligt, men att Shelly inte litade på dem var fullt tydligt. Att hon litade på William däremot? Okej, han var en bra människa, det visste hon nu, men ändå.
Hon och Kiwi förväntade man sig väll inte mycket av även om Zoey var beväpnad med vanliga knivar under de säckiga kläderna. Pistolen hade hon gömt i sitt rum, hon ville inte att Kiwi skulle komma åt det och det sista skottet var hennes om hon skulle förvandlas, det hade varit hennes plan i alla fall.

Shelly tittade på William när han försvann ut ur huset och på Zoey som började diska. Hon var inte säker på att dem andra två i hennes hus uppskattade att hon tagit in främlingarna i huset, men det var hennes regler.
"Jag visar er till rummet" sa Shelly och Kiwi tog hennes hand och hon log emot henne.
"Tack" sa Rick och Shelly nickade och öppnade dörren, de båda männen gick in och hon såg på Kiwi.
"Kan du gå och leka en stund?" frågade hon och Kiwi nickade och sprang iväg. Shelly stängde dörren och såg på de båda männen.
"Jag vill inte ha några problem i natt" sa hon och såg på dem båda.
"Vi lovar att inte göra något väsen för oss" sa Rick och hon nickade.
"Vad gjorde du innan det här?" frågade Glenn och tittade på bågen och hon log kallt.
"Jag var jägare, viltvårdare och spårare i Alaska" sa hon och de Glenn nickade. Hon ville tala om att hon inte var en ovan tjej som man kunde köra över. Hon tittade på Rick som var polis, kunde hon lita på honom? Han kunde tänkas ta sig ut ur rummet men sa inget. Hon lämnade rummet och låste dörren, Shelly hoppades att det här var rätt beslut och att hon inte skulle få ångra det. Hon log emot Kiwi och Zoey innan hon gick ut ur huset och bort emot William som rökte en bit bort och tittade på zombierna nere på gatan.
"Ingen vidare utsikt va?" sa hon roat.

När den sista cigaretten nästan var utbrunnen hörde han en röst bakom sig och det fick honom att rycka till; han var inte beredd på att någon skulle göra honom sällskap därute.
"Utsikten är bra men det finns helt klart störande element som gör den mindre tilltalande.", Svarade han henne med ett litet leende. Det var ganska skönt att ha någon att prata med trots allt och Shelly var en lättsam person att tala med i sådana här situationer.
När han var närapå filtret av cigaretten slängde han ned den glödande fimpen bland massan. Kanske hade någon av dem varit rökare för i tiden? Tanken roade honom en aning.
"Jag hade tänkt ge mig av imorgon om det finns möjlighet till det; gå igenom sjukhuset här i staden", Sade han och stirrade ned på den växande massan av zombier. Förhoppningsvis skulle flocken skingra sig till morgonen. Förhoppningsvis.

Zoey kände Kiwis ögon i nacken då hon diskade, de var själva nu, hon och flickan. William och Shelly var ute förhoppningsvis bara på taket då det vore mycket dumt att ta sig ut nu denna tiden på dygnet. Männen var inlåsta och det hela kändes ganska så behagligt, som om det var en vanlig dag i deras konstiga familj.
Då hon är klar vänder hon sig mot Kiwi.
"Läsa?" frågarhon och Kiwi nickar glatt, de blev ju avbrutna av William och mat sist.
"Jag vill veta hur det går med isbjörnen och prinsessan." säger hon och mer eller mindre drar Zoey till hennes rum. Zoey tar fram boken och lägger sig på sägen. Hon var trött hon var det för jämnan, hon visste klart vad det berodde på sjukdomen som tärde i hennes kropp. Kiwi kröp upp vid henne och Zoey drog över dem en filt innan hon började läsa.

Shelly tittade på cigaretten som flög genom luften och landade på marken bland zombierna, de reagerade inte ens på det. Hon funderade på om de ens skulle märka ifall de började brinna.
"Jag förstår vad du menar, jag hade klarat mig utan alla höghus" sa hon skämtsamt och log emot William. Det var dock inte endast en lögn, hon saknade glaciärerna hemma, det var firare där, men också mindre plats att skydda sig på. Hon tittade rakt fram.
"Du kan försöka, jag vet inte om det är så mycket som finns kvar. Sjukhuset var bland det första som blev plundrat. Jag har gjort några vandringar där och sist jag var där, var det nästan helt utrensat, du må tro att folk tar de mest konstiga saker, bland annat saknas nästan alla kuvöser." sa hon lite roat. Hon hade undrat vad människor skulle med kuvöser till?
"Men du får gärna ge dig av och försöka om du vill. Det här är inget fängelse" sa hon och log sedan åt att hon hade låst in två män. "Oftast inte" la hon till och såg sedan på William.
"Nej nu skall jag sova, jag måste ge mig av tidigt i morgon" sa hon och började gå emot dörren.
"Godnatt" sa hon och gick in i huset och gick bort till Zoeys rum där hon misstänkte att Kiwi var, hon knackade på innan hon öppnade.
"Jag skall strax sova, Kiwi, om du vill sova hos mig får du komma bort snart, annars får du sova hos Zoey om hon tycker att det är okej" sa hon och såg på den äldre av de unga flickorna och log. "Godnatt Zoey" sa hon och gick bort till sitt rum för att göra sig i ordning för att krypa ner i sängen.

Shelly berättade om sjukhusets tillstånd och det förvånade honom egentligen inte, sjukhuset var en av de saker man fortast ville plundra på mediciner och dylika saker. Däremot hade han utbildning i ämnet och det innebar att han förmodligen skulle hitta saker som vanliga människor betraktade som värdelösa; många mediciner innebar fara om man inte visste hur man skulle kunna hantera dem; kanske, men bara kanske, skulle han hitta något till Zoey också. När kvinnan bredvid skämtade med honom log han ett svagt leende mot henne.
"Tack för din uppriktighet, jag får se om jag hittar något imorgon.", Sade han enkelt och när hon gick därifrån för att sova hälsade han henne en god natt.
När Shelly hade gått in blev taket mer ensamt och lite kallare. Innan han kom hit hade han varit van vid ensamheten men nu när han hade människor runt sig igen påminde det honom om hur tomt det blev när människorna runt omkring en försvann. Lite sorgsen över det som hänt världen vände han sig bort från taket och gick in för att sova; förhoppningsvis skulle zombierna ha flyttat på sig till morgondagen. Förhoppningsvis.

Zoey och Kiwi såg upp då Shelly kom och Zoey svarade god natt innan kvinnan försvann. Kiwi såg frågande på Zoey, nu låg hon ihopkuren under hennes täcke och hade det riktigt varmt och gott.
"Du gör som du vill men vi kan läsa klart kapitlet först." log Zoey mot flickan som hon nu med eller motvilligt tagit till sitt hjärta. Det var på grund av detta hon inte ville bli vän med människor, det gjorde så mycket ondare att förlora dem. Kiwi hade nu blivit en lillasyster för henne och de andra två? Inte föräldrar, men någon vuxen då ingen skulle kunna ta föräldrarnas plats och hon för längesedan lämnat barndomen bakom sig.
Hon läste klart och Kiwi kramade henne god natt innan hon försvann in till Shelly. Värmen från den lilla kroppen kändes och Zoey visste det. Hon visste att denna lilla familj, att denna lilla lycka kunde bli kort, i denna värld visste man inte.
Hon hoppades att William inte sa något om hennes sjukdom då hon inte ville framstå som döende för någon. Att framstå som skör var inget hon ville, eller att daltas med,

Shelly vaknade på morgonen och tittade ner på Kiwi som sov bredvid henne. Hon strök henne över håret innan hon lämnade rummet. Hon gick bort till rummet där hon låst in Rick och Gleen. Shelly tvekade en stund innan hon låste upp dörren och gick in. De båda herrarna tittade på henne.
"Försök inga dumheter" sa hon varnande och tittade på dem. Hon skulle antagligen inte kunna ta dem båda, men om hon låtsades vara hotfull skulle de kanske inte försöka sig på något.
"Tack för att vi fick stanna här" sa Rick och Shelly nickade.
"Vart skall ni ta vägen nu? Jag misstänker att ni inte har ett läger här i staden, för då hade ni inte tagit till flykten här uppe" sa hon och granskade dem. Shelly lutade sig emot dörrkarmen och såg på dem.
"Vi har ett läger utanför byn" svarade Gleen och Rick puttade till honom.
"Oroa er inte, utanför staden kan vara vart som helst, och jag inte direkt kraften att invadera ert läger" sa hon leende och de nickade.
"Ni kan få följa med oss om ni vill" sa Rick och Shelly tittade på dem.
"Jag vet inte, det här är mitt hem nu och ja jag får prata med de andra" sa hon och de nickade innan hon lämnade rummet och åter låste dörren. Shelly satte sig i köket och väntade på att de andra skulle vakna.