Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Sandra öppnade munnen igen för att säga något, men Pontus hann före:
"Sov bara, snälla."
Sandra stängde munnen igen och lade huvudet på kudden igen i soffan. Pontus såg att hennes ögonlock sakta åkte ner, och efter några minuter hörde han att hennes andhämtning blev tyngre och långsammare.
Han reste sig upp ur soffan och gick in i köket för att se om det fanns något att äta.
Han tänkte på Ethan. Av någon anledning var det allt som fanns i hans huvud just nu.

Ethan orkade inte med något mer. Han drog av sig sina kläder förutom kalsongerna och kröp ner i sin säng. Han stirrade upp i taket en lång stund, funderandes på om han skulle till skolan nästa dag. Allt kändes så hopplöst..."Men kan kanske kan vara min vän i alla fall?" mumlade han för sig själv innan han tillslut slöt sina ögon. Men han somnade inte direkt, utan låg bara och funderade...Han visste att han skulle kunna sova ostört, hans föräldrar kunde ju komma in sen..Dörren var öppen.

En kvällsmacka. Och en till. Det slog honom att han inte ätit sedan skollunchen. Det kändes så himla långt bort...
I soffan låg Sandra i en tyst sömn. Hon förstod varför så många killar tyckte om henne - hon såg bra ut även när hon dreglade.
Med ett litet leende i ena mungipan plockade han i ordning i köket och kollade på klockan. Borde inte hans föräldrar komma hem nu? Jo, det borde dem...
Shit. Hans blick flög över till Sandra igen. Han var tvungen att lägga henne i sängen innan dem kom hem.
"Sandra, vakna. Vakna!" han ruskade henne och hon öppnade sakta ögonlocken.
"Va?"
Pontus suckade då hon slöt ögonen igen. Hon skulle aldrig gå med på att stå på benen igen. Han körde in armarna under hennes knäveck och under hennes rygg, och sedan lyfte han. Han bar henne upp för trapporna, lade henne i sängen och flämtade sedan tyst när han var klar.
Lika bra att han själv gick och lade sig...

Ethan kunde inte sova, så han drog åt sig sin mobil som låg ovanpå hans kläder och satte på den. Han hade bestämt sig nu, han skulle till skolan nästa dag, men försöka glömma bort alla sina känslor och bara försöka passa in.
Han hörde hur hans föräldrar kom hem. Snabbt la han ifrån sig mobilen och drog upp täcket till öronen för att slippa prata. Efter det somnade han rätt så snabbt....
(Hoppar fram till nästa dag, hoppas det är okej!)
Ethan vaknade till då hans mamma ruskade om honom. "Godmorgon, det är skola idag också" sa hon innan hon gick ut ur hans rum. Ethan tog sömnigt på sig sina kläder och gnuggade tröttheten ur ögonen innan han gick till käket och åt några mackor.

Pontus vaknade av väckarklockans tjut. Han pressade kudden mot örat och knep ihop ögonen. Han ville inte. Han var för trött. Låt mig fortsätta sova!
Det knackade på dörren precis när väckarklockan automatiskt snoozade och hans mamma öppnade dörren utan tillåtelse.
"Ska du inte ha frukost?" frågade hon och Pontus kände att han började bli irriterad. På allt, och alla.
"Ja, snart", snäste han och vände på sig i sängen för att slippa se på sin irriterande mamma.
"Jag går snart, älskling."
Säg inte älskling. Bara gå, tänkte Pontus och kände ilskan i kroppen.
"Visst", muttrade han.
Och då hon äntligen gått och lämnat honom ifred slöt han ögonen och försökte få tio minuters sömn innan väckarklockan ringde igen. Men så tänkte han på Ethan, och kom plötsligt på vilken konstig dröm han haft... om Ethan.

Ethan borstade tänderna stund innan han såg till att han var ren. Han drog åt sig väska innan han gick tillbaka till köket för att säga hej då.
Hans föräldrar läste en varsin tidning och drack kaffe. "Jag går nu, hej då". Hans fötäldrar hummade lite som svar.
Ethan suckade lätt innan han gick ut. Det var soligt idag med, och som han mindea från schemat så hade de en inte alltför lång dag.
Utan att han visste varför själv började han tänka på Pontus igen. Han såg mot hans hus. "Glöm bort allt" mumlade han till sig själv.

"Helvete", svor Pontus. Det, och många andra svordomar, var det enda han hade sagt den här morgonen.
Han stoppade mackan i munnen och bet tag i den samtidigt som han satte sig ner på ett knä för att knyta sina skor. Han slängde på sig jackan, greppade tag i sin väska och kastade sig ut genom dörren. Han stängde den hastigt bakom sig och fumlade stressigt med nycklarna.
"Kom igen", morrade han med mackan mellan tänderna, "Gå i låset då!"
Nyckeln åkte in och han vred om. Dörren godkände med ett klick, och han vände sig om för att börja småspringa.
Det var bara några minuter kvar tills första lektionen, varför hade han inte gått upp dem tre första gångerna då väckarklockan ringde?

Ethan hade stått ett bra tag och tittat mot Pontus hus, kanske i förhoppningen att han skulle komma ut och de kunde göra sällskap till skolan. Men varför hoppades han på det? "Du är så korkad Ethan..." mumlade han till sig själv och började tillslut gå. Han ville inte komma försent igen.
Han tittade på sin klocka och fick panik, den var mer än han trodde! Han började springa, men han hade aldrig varit särskilt snabb. Men snart kom skolan inom synhåll! Han kunde nog komma i tid!
Men då han tänkte det så hörde han fotsteg, och såg bakåt. Det var Pontus som kom springandes....
Plötsligt tappade Ethan koncentrationen och snubblade. Och i nästa sekund låg han på marken med en stigande smärta i kroppen. "Typiskt" mumlade han och tog sig upp på knä.

Pontus såg Ethan, också springandes. Han såg att Ethan såg bakåt på honom och snubblade för att sedan falla framlänges.
Pontus stannade vid honom.
"Gick det bra?" flåsade han och lutade sig aningen framåt med händerna på låren. Han sträckte ner en hand mot honom och hjälpte honom upp, "Gör det ont?" frågade han oroligt. Stressen pirrade i kroppen på honom, men han tvingade sig själv till att ta det lugnt eftersom Ethan kanske var skadad. Han drog in ett djupt andetag och blåste sedan lugnt ut. Han lät inte riktigt klok när han flämtade och flåsade sådär.

[Förlåt för dåligt inlägg xD]

(Jag tycker det var bra!)

Ethan såg upp mot Pontus och log svagt. Han tog tag i hans hand och det gick en rysning genom honom, men den kändes bra.
Då han frågade om det gjorde ont så nickade han sakta. "Lite i hela kroppen, men vi måste skynda oss!". Han tog upp sin väska och började springa igen, han ville inte komma försent!