Abducted

(Ledsen att det tog ett tag)

"Jo om någon möjligtvis ville veta så är min förmåga att skepnadsbyta, jag kan förvandla mig till i stort sett vad som helst." Han skippade efter luft under den lilla pausen i allt prat och drog ärmen över pannan med en svepande rörelse. Kallsvettades han? Och var det normalt? Vad var det som dem hade sprutat i honom egentligen?
"Det innebär att jag kan krypa ut i formen av en spindel till exempel, genom gallret i fönstret... Men..." Han tvekade. skulle han nämna den där vätskan? Nej det var nog onödigt. Tjejen skulle tro att han sjåpade sig.
"Vad tror ni? När jag är ute kan jag försöka få tag på nycklarna." Varför skulle han hjälpa dem förresten? En tanke som hamnat på villovägar gled som hastigast genom ena örat och ut genom det andra. De här människorna som låst in dem kanske ville använda dem som labb råttor. Det förtjänade inte ens tjejen. Hon kanske bara var rädd. Det var ju sannerligen han.

Hon betraktade honom nyfiket när han berättade om sin förmåga men suddade snart ut den minen då hon inte gillade honom så värst mycket.
"Och vi ska bara lita blint på dig att du kommer tillbaka?", frågade hon och försökte dölja den nervösa undertonen. Han skulle lätt kunna lämna dem i sticket, rädda sitt egna skinn. "Men nu när vi också talar om förmågor så kan jag berätta för er som inte förstått det att jag kan få saker att explodera ... inklusive människor. Och känna av deras puls vilket berättar för mig hur många som finns i närheten."
Hon försökte att inte slänga iväg några misstänksamma blickar när hon sade det. Om de skulle komma ut härifrån var de tvungna att samarbeta, hur mycket hon än ogillade den tanken.

"Ni har inte så mycket till val är jag rädd." Sade han korthugget och damp resolut ner på britsen igen. Vad var det med honom? Varför hade rummet börjat snurra igen? Han drog ett djupt rensande andetag och sakta men säkert återvände rummet till sina sanna och tämligen deprimerande proportioner.
Han tvingade sig att låta lugnare men kunde inte undgå att lägga märke till att hans röst darrade märkbart och han lät alldeles matt.
"Jag... Jag gillar inte dessa människor och jag tänker inte lämna er har." Sade han bestämt och mötte tjejens blick genom glipan i väggen. "Ni får helt enkelt lita på mig." Han försökte se förtroendeingivande ut samtidigt som han försökte se vänlig och lugn ut.

Ett flin dök upp på hans läppar. '' Hmpf... Ni har verkligen inte varit i fängelse innan''
Plötsligt så reste sig Adrian upp från stället där han suttit innan. '' Dude,vad händer om du helt plötsligt bytar skepnad till något annat som är större när du ska ta dig igenom gallerna i fönstret?''
Han gick runt i cirklar i sin väldigt valörfärgade cell. '' Dessutom så kommer vi bara dra hit en massa onödig uppmärksamhet om du smäller något tjejen'''
'' Det skulle vara bättre om vi fick en kopia av nycklarna som kan öppna cellerna eller hur? ''
''' Så nu antar jag att det är dags att presentera vad jag kan göra. Min förmåga är att jag kan kontrollera all slags metall. Fast,flytande och alla tänkbara former det finns av metall. Jag kan till och med kontrollera metallen som finns i kroppar''
Ljudlöst ställde han sig vid sprickan igen och hukade sig ner. '' Så mitt förslag är att jag skapar dessa nycklarna så att vi kommer ut härifrån och sedan så får vi hitta en utväg eller något. Vem vet om det finns fler att rädda..Så vad säger ni?''

Han nickade.
"Kör för det. Men nyckelhålen sitter på utsidan, man kan inte nå dem härifrån, så jag antar att jag får förvandla mig i alla fall. Jag kan låsa upp från utsidan när du har gjort nycklarna. Men skynda dig. Om de ser sprickan kommer de att förflytta oss igen."
Han masserade tinningarna där det hade blossat upp en kraftig huvudverk från ingenstans.
"Vad heter ni förresten?" Frågade han mellan sammanbitna tänder. Svettningarna hade försvunnit lika plötsligt som de kommit. Märkligt. Han blundade och satte huvudet i händerna. Det kändes som huvudet skulle sprängas.

"Jag håller faktiskt på att träna när det gäller explosionerna så att de blir så ljudlösa som möjligt", snäste hon till innan hon vågade sig på ett leende. "Men jag tror ni båda har rätt och så fort nycklarna är gjorda och killen här fixar ut oss kanske oddsen är på vår sida." Hon drog fundersamt ihop ögonbrynen. "Hur hade du tänkt göra nycklarna egentligen?"
Sedan vände hon blicken mot killen som frågat efter deras namn. Hon tvekade. Det kunde inte skada, eller hur?
"Aria", började hon trevande. "Aria Gillet."

'' Jag sade ju att jag kunde kontrollera all slags metall'' Plötsligt så började det röra sig under Adrians skinn och klumpar av järn och annan metall dök upp i luften.
En svag grymtning lämnade honom.
'' Adrian Morse'' De metallgråa ögonen såg mot den flytande metallen i luften och det dröjde inte länge innan den rörde sig igenom sprickan så att den svävande metallklumpen kom in i skepnadsskiftarens cell. '' Putta bara in den i låset sedan så kommer den bli en perfekt nyckel till låset''

"Jag vet mycket väl att du .. Jag tänkte mer utav vilken metall du skulle använda dig av", utbrast hon medan hon blängde upprört på honom. "Adrian", avslutade hon med släpig röst. Sedan följde hon metallklumpen med blicken och suckade när den försvann in i den andra killens cell.
"Det här kommer bli spännande.", stönade hon och kliade sig i pannan.

"Sannerligen, Aria", han log smått och förflyttade huvudet från händerna. Huvudverken hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Men han tänkte inte klaga.
"Eftersom ni så gärna verkar vilja veta mitt namn och frågar hela tiden," han kunde inte hålla ironin ur rösten "så kan jag upplysa er om att mitt namn är Chanect."
Med höjda ögonbryn iakttog han metallklumpen som svävade några meter ovanför marken med ohöljt intresse.
"Du får nog lägga den utanför cellen. En spindel kommer inte orka bära den där tingesten.
"Nu kör vi." Mumlade han och en våg av smärta, starkare än vanligtvis sköljde igenom honom men till sin lättnad nådde han ändå stadiet spindel.

En nervositet bubblade upp i bröstet på henne men om det var för att hon snart var ute härifrån eller för att han nämnde ordet spindel var hon inte riktigt säker på, kanske båda.
"Okej, Chanect", sade hon, lättad över att äntligen kunna använda sig utav namn. "Lycka till."
Hon kunde inte längre se honom och antog att han redan tagit formen efter en spindel. Hon bet sig nervöst på läppen och började smått gå runt i cirklar.