PRS Selma...|AlexZz

"Pojken, ja... han kan ju lika gärna ha hand om nyckeln nu..." Svarar Celine med en suck, hon tycker inte om pojken, eller Ethan. Men Ethan kan hon ändå manipulera även om det inte var något hon ville göra. Inte alls, det går under henne, oavsett hur ont han har det, eller hur illa det troligen kommer gå för henne. Det verkar ju ändå vara den sista chansen liksom. Men hon tänker nog inte göra det, hon skulle föredra att inte göra det, faktiskt.

"Vad gör vi ens här?" mumlar jag och försöker för vad som känns som tusende gången ta reda på svaret. Vi lever ju så knappast för att döda oss.
Jag granskar min bandagerade hand. Svärdet smälte, men hur?

"Det kanske handlar om det där stora som ska hända i slutet av sommaren." Svarar Celine och svär i sitt stilla sinne över att inte ha försökt ta reda på mer, eller överhuvudtaget ha hört om det. Nu vet hon att det kan vara det där stora i slutet av sommaren, men hon vet inte vad det nu ska vara och därför är det helt värdelös information på ett sätt. "Fast eftersom vi inte vet vad det är så är det väl en återvändsgränd." Fortsätter hon med en suck.

"Jag hoppas den var viktig... För annars kommer jag bli förbannad. Men vad vinner de på att kidnappa oss? Vi båda har syskon som kan ta över, även om något tvingade över titeln till oss", mumlar jag och ser på henne. "Eller inte... Man måste hitta mitt... låt oss säga lik om jag nu hypotetiskt skulle vara död för att överlåta någon annan ta titeln. Är det samma lagar som gäller hos er?" undrar jag och försöker komma på varför vi är här och hur jag på bästa möjliga sätt ska få ut åtminstone en av oss levande härifrån.

"Hos oss skulle ett sorts råd se över det, med min mor och far i spetsen, om jag inte skrivit ett testamente eller så. Då skulle jag kunna ge tronen till vemsomhelst." Svarar Celine, det värsta är väl då att hon faktiskt har det. Max skulle få tillbaka tronen om hon dog, inte för att Max ens har en aning om att testamentet finns. Så för hans egen skull så ska hon helst inte dö. "Fast de vill ju helst ha konkreta bevis på att jag är död först." Fortsätter Celine, helst ett lik. Det finns inte mycket "bättre" bevis än ett tvättäkta lik. Celines morfar hade dött och rådet hade tillbringat ungefär ett år av diskussioner innan man hittat hans testamente som gett tronen till Celines mor, på villkor att hon gifte sig innan övertagandet av tronen.

"Hm... Det suger att vara vi", muttrar jag och ser upp på taket. "Det var bättre när vi var barn. Då var det våra syskon som hade tronen, för det borde väl vara det här handlar om? Vi är ju trots allt kronprins och kronprinsessa... de skulle nog inte finnas bättre personer att tillfångata", säger jag bittert. Nu är mitt rike helt blottat och oskyddat, mer eller mindre, det måste bli hur lätt som helst att störta det nu. Speciellt med tanke på att det är Anastasia och Jeremy som styr vår armés träning och allt annat.

Celine hade inte märkt det förrän nu men armen hade faktiskt sakta börjat domna av och nu när hon märkt det börjar den pirra och sticka. Åh, hon hatar verkligen den känslan, den är så jobbig och irriterande. Hon skyr den som pesten.
"Fast varför båda två? Eller var det mest tillfälle, tror du?" Celine hade själv bara tagit en av dem... "För om man bara tog en hade man kunnat skapa kaos mellan rikena på ett annat sätt." Fortsätter hon, hennes rike är inte känt för att ha stora arméer. Utan snarare för sina unika och superba strategier, deras specialstyrkor och mycket annat. Så egentligen jobbar de i det tysta och låtsas vara fina och diplomatiska trots det som döljer sig i skuggorna.

"Det är verkligen inte en tillfällighet", säger jag och skakar på huvudet. "Det var planerat, i alla fall som jag blev kidnappad. Och du blev tagen snabbare, att bara visa en snabb skymt av dig innan du blev bortförd skulle hjälpa. Kaoset skulle börja på direkten. Och då skulle jag snabbare kunna meddela våra föräldrar. Kaos och panik skulle härska på tio minuter, speciellt om jag såg deras... låt oss säga speciella gåvor", säger jag och tänker på rävkillen. Jag ryser lätt till och ser på Celine som fortfarande har armen på sängen.
"Börjar den kännas kall också?" undrar jag.

"Därför måste det finnas en anledning till att båda två skulle föras bort, det är som om de vill bli upptäckta men inte för snabbt." Konstaterar Celine, det är som att de försöker förhala någonting. Eller stoppa kanske, men att kidnappa dem visar att de inte vill döda dem heller. Men med tanke på vad de gjort så ser Celine ingen större anledning för dem att inte ha tagit livet av dem än. "Ja, den har åtminstone börjat kallna." Svarar hon och kastar en blick på armen.

"Då borde du kunna ta ner armen", nickar jag. Jag känner hur jag bleknar men skakar sedan på huvudet.
"Då skulle de väl inte ha låtit Shadowfax och Tubby springa tillbaka? Jag såg de i alla fall hinna en bra bit. Fast de kanske inte känner till min kärlek till hästar", mumlar jag sedan och känner rodnaden svagt sprida sig över mina kinder igen. Att säga det högt låter ganska... mesigt - även om det är sanningen. Genom att kidnappa oss är det, det enda de tjänar tid. Och de måste vilja ha sjukt mycket med tid med tanke på att vi tydligen skulle ha stannat mer än min kära mor hade velat tala om. Om de hade väntat så skulle det kanske bli likadant. Det finns bara en skillnad mellan att kidnappa oss nu och senare i framtiden: tid.
De vinner endast tid genom att kidnappa oss nu, på direkten.
De lät till och med Tubby och Shadowfax löpa.