PRS The Noble Lion|AlexZz

"Vad annars skulle jag mena?" Frågar Dani ungefär samtidigt som William skakar på huvudet. Det tar hon som något liknande ett; "Jag vet inte". Eller ett nekande svar överhuvudtaget. Det får helt enkelt duga som ett svar på det. Vad skulle det vara annars? Hennes pappa sa att det var en varg, han hade skjutit den med en Barett M95 och enligt hennes pappa hade det varit ett rent skott i huvudet. Han hade varit noga med att nämna det. Som om det var väldigt viktigt. Fast Dani antog att det hade något att göra med att han inte ville att djuret skulle lida eller något sådant.
"Jag tror det är dags för mig och Michael att gå hem nu..." Hör hon honom mumla och Dani nickar lite.
"Det är trots allt mitt i natten." Svarar hon och ler lite.



"Det händer hela tiden." Svarar Felicia och börjar prata bort det, hon låter extremt mycket trevligare nu än förut. "Det är..." Hon vet inte vad det är så det blir en paus. "... ventilationen." Fortsätter hon i en auktoritär ton. En nödlögn, den här främlingen kan inte veta att hon ljuger. Det bara råkar vara så att när hon blir arg så blåser ventilationen lite starkare... eller så tänds den öppna spisen utan förklaring... eller så sätter hon eld på julgranen. Hon ser allmänt sammanbiten ut. "Ventilationen?" Hon vill skratta åt den kassa förklaringen. "Jag heter Felicia och jag vill göra saker på mitt sätt." Konstaterar hon och försöker vara trevlig. "Det var inte meningen att vara otrevlig; jag lider av sömnbrist för tillfället." Fortsätter hon, ursäkterna bara rinner ur henne som Mekong-floden. Vilken är rankad som en av de vildaste floderna i världen.

"Ja.. Precis.." sa William svävande. "Uhm.. Jag ska leta rätt på Michael" fortsatte han och kollade på allt förutom Dani. Med snabba steg gick han ut ur rummet och fortsatte ut i korridoren. Han tittade in i rum efter rum för att se om Michael var där inne. Det var han såklart inte. William suckade högt. Var var hans kompis när han behövde honom? Plötsligt hörde han något som lät som att mer än en mugg föll till golvet. Kanske hjälper Michael Felicia att städa upp. Han följde ljudet och fann Michael och Felicia ståendes mitt i en hög av muggar.
"Det är... ventilationen. Det var inte meningen att vara otrevlig; jag lider av sömnbrist för tillfället" hörde han Felicia säga till Michael, det lät som en bortförklaring. William höjde på ett ögonbryn och lutade sig mot dörrkarmen, han tyckte att det skulle vara intressant att se hur detta skulle urarta sig.

--

"Det är.. ventilationen. Det var inte meningen att vara otrevlig; jag lider av sömnbrist för tillfället." sa Felicia.
"Jag kände ingen vindpust..." påpekade Michael. "Stapeln kan inte trilla ner av sig själv, eller hur? Har det hänt förut?" frågade han. Hon verkade inte vara lika arg nu så han valde att hjälpa henne nu när hon hade lugnat ner sig lite. Han böjde sig än en gång och började plocka upp plastmuggarna, sedan staplade han dem i varandra igen, han tittade till och med en extra gång på varje mugg för att se om muggen hade läppstift på sig.

Dani följer inte efter, mestadels för att hon antar att Felicia kommer visa ut dem, men även för att Maxine ramlar ur sängen när William går ut ur rummet. Dani suckar tungt och går fram till henne för att hjälpa henne tillbaka upp i sängen. Maxine mumlar dock osammanhängande om dörrar och dylikt.

(Getting Dani out of the way cos... Idk. xD)


Maxine drar medvetet undan muggarna för honom. Hon behöver inte hans hjälp, hon vill inte ha hans hjälp. Hon drar upp dem och staplar dem på hennes sätt på bordet. Hon lyssnar på vad han säger, men hon tänker inte svara.
"Ventilationen är ojämn." Konstaterar hon i ett tomt och kallt tonläge. Ungefär samma tonläge hon använder när hon tilltalar irriterande nykomlingar i årsbokskommittén som försöker försäkra henne om att man kan lägga in vad som helst. "Hur kommer det sig att du inte bara går härifrån?" Frågar hon och den där vanna kittlande känslan leker i händerna på henne. Hon tycker inte om den, hennes mormor sa åt henne som barn att det inte var något att vara rädd för. Men Felicia fick aldrig veta var det var för något.

(uhm eftersom William bara står där i dörröppningen så tänkte jag att jag kanske bara kunde skriva från Michaels perspektiv just nu)

Michael suckade och gav upp på henne. Han reste sig tvärt, men på något vis hade han hamnat under bordet när han hade plockat med alla muggar och när han skulle resa sig slog han i huvudet i bordet. Ett kvidande läte slank ur hans mun och han tog sig för huvudet. Då hörde han någon som gapskrattade. William stod dubbelvikt i dörröppningen och höll sig för magen. Michael kunde inte låta bli att bli smittad av Williams skratt och började skratta han också, tårar började till och med leta sig ur hans ögon. När hans bästa kompis skrattade var det alltid svårt för honom att inte börja skratta också. Men sedan insåg han vem det var han stod bredvid och hans flin försvann med ens. Det gjorde även Williams, och han rätade på sig. William var alldeles rödflammig i ansiktet och en tår hängde från hans ögonvrå.

(Jag känner att jag borde läsa fler svenska böcker.. Mitt ordförråd är ca non existing...)

(Go for it. xD Ser ut som det kommer ta slut snart det också.)

Felicia skulle precis till att kommentera det när det välkända ljudet av en bil som kör upp på gården hörs och Felicia stelare än förut. För att hon skulle aldrig erkänna att de två främlingarnas skrattande faktiskt fått henne slappna av, varken för sig själv eller någon annan. Vilket gör att hon ställer muggarna åt sidan och rusar fram till fönstret. Nej, de brukar inte komma hem nu. Aldrig! Det har väl hänt ibland, men de brukar inte komma hem. Hon vrider på huvudet och ser sin mamma stiga ur bilen. Allvarligt? Nej, så kan det inte vara. Fast rusade steg i trappan bekräftar hennes farhågor.

Dani dyker upp och tar något steg in i köket. Felicia står vid fönstret.
"Vi är körda, ellerhur?" Frågar hon Felicia och bryr sig inte om Michael och William för tillfället när Felicia vänder sig mot henne och nickar kort.
"Ni borde sticka, pappa är inte så trevlig mot främlingar mitt i natten." Säger Dani vänd mot William. Varför är de hemma så tidigt? Något måste väl ha hänt då? Eller?

(Nu kör jag båda deras perspektiv i ett och samma onödigt med två när de står bredvid varandra ))) )

William och Michael tittade på varandra. William gjorde en gest mot dörren som för att fråga sin mentor om det var dags att gå. Michael nickade mot William som svar. Men innan de gick frågade Michael, "Och ni är säkra på att ni inte vill ha vår hjälp att städa upp? Era föräldrar kan inte vara så farliga, eller?" William himlade med ögonen, Michael skulle alltid vara en gentleman och "rädda damerna i nöd". Så hade det alltid varit, fler än en gång hade han hoppat framför en bil för att rädda en tjej. Hade han inte varit en vampyr hade han varit död för länge sedan, och inte bara för att han var äldre än 150 år.

Felicia skrattar till, hon är trött. Klockan är liksom ett på natten. Snart ett iallafall. Wow, det är lördag.
"Du kallar mig bossig prinsessa och leker sedan riddare i skinande rustning." Säger Felicia och tycker ärligt talat att det är hysteriskt roligt. Fast hon har ett så torrt sinne för humor så det är inte mycket att gå på.
"Vem är det som kommer ut ur bilen?" Frågar Dani och nickar mot fönstret.
"Mamma." Svarar Felicia som fortfarande står vid fönstret med ett stort leende på läpparna. Dani skakar på huvudet och går till dörren.
"Vi behöver inte er hjälp." Konstaterar Felicia som står kvar. "Men tack ändå, mon chevalier mystique." Fortsätter hon och nickar mot den fortfarande namnlöse mannen. "Bakdörren ligger till höger rakt fram. Nyckeln hänger bredvid om den är låst." Fortsätter hon samtidigt som hon hör den fejkat glada rösten från Dani vid dörren.
"Hej mamma!" Låter den och Felicia gör en menande gest mot bakdörren.

William och Michael skyndade sig mot bakdörren. William som var först till dörren kände snabbt att den var låst så han tog nyckeln till höger och öppnade snabbt dörren. Men när han öppnade dörren såg han att det var någon som stod där. En man i 50-årsåldern som var väldigt lik hans tre döttrar.
"Oj", var det enda Michael kunde säga när han såg mannen. Han räckte fram handen för att hälsa. William däremot vände på klacken och tänkte springa sin väg, men Michael tog tag i hans krage och höll honom kvar. "Men William, du var bättre uppfostrad än såhär. Man hälsar alltid när man träffar någon ny!" I mungipan sa han sedan, "om du lämnar mig så sliter jag huvudet av dig." William vände då sig om med ett fejkat leende som kunde göra den bästa av alla skådespelare avundsjuk och sa sedan, "men ser man på, du måste vara Danis far!" Mannen framför dem stirrade bara på dem med en blick som fick blodet i deras ådror att frysa.

"Danielle." Säger hennes mor med en såpass dömande blick att Dani måste krympa minst en halvmeter. "Varför finns det främlingar i vårt hus?" Fortsätter hon och Dani kastar en blick mot köket för att se Felicia titta ut och sedan snabbt försvinna in igen.
"De... är inte främlingar." Svarar Dani tveksamt. Hennes mamma släpper ned väskor på golvet och lägger en arm runt Danis axlar när hon tveklöst leder tillbaka henne mot köket och bakdörren.
"Ärligt nu, hur kommer det sig att ni två är hemma hos oss. Klockan ett på natten?" Frågar hennes mamma vid namn Helen och hon har ett så inställsamt leende på läpparna att man vet att hon fejkar det.
"Mina händer är fulla." Säger hennes pappa Matthew till Michael och håller upp ett hagelgevär i höger hand och något som liknar en jaktkniv i vänster. Han ler dock, förvånansvärt nog.
"Det här är Matthew och jag är Helen." Presenterar sig modern och Dani stirrar på golvet samtidigt som Felicia smyger ut från köket och blir fasttagen av deras mamma också.

Både William och Michael tog Helens hand och skakade den, något försiktigt, och presenterade sig.
"Uhm ja..." började Michael men William avbröt honom, han hade nämligen fått en idé.
"Jo Mr. och Mrs. Delta, det är så att jag och Dani har haft lite problem i historia på den sista tiden, så att vår nya historielärare Mr. Watver bestämde sig för att hjälpa oss. Tiden bara rann förbi och ja, nu är klockan ett..." William hoppades att Danis föräldrar inte skulle se igenom hans lögn, han tyckte själv att den kanske inte höll riktigt ut. Michael bara stirrade på honom. Han såg knappast ut som en lärare i sin nedknäppta skjorta och rufsiga hår, men han höll båda sina tummar för att föräldrarna skulle gå på det. Varken Michael eller William hade några fler lögner på gång så nu fick det bära eller brista.
"Ja, precis, jag är Mr. Watver, den nya historieläraren. Jag läste igenom alla mina nya elevers förra arbeten och såg att det inte hade gått så bra för varken Dani eller William. Så jag tyckte att det kunde vara bra om jag gav dem lite läxhjälp så att de kunde komma i kapp." sa Michael och spädde på lögnen.