Rose and Scorpius -No matter what (SV)

Ny läsare!!!!!! Har aldrig läst Scorose förut men älskar Dramione vilket ju är liknande. Älskar storyn!! Sträckläste hela nys. Kunde inte lägga den ifrån mig. Super!!!

Aww tack!! ♥


Finaly, nytt kapitel! Början är sjukt konstig, jag vet men ja... Hoppas ni gillar det!

25. Scorpius kurade ihop sig på det hårda golvet. Han hade börjat vänja sig vid att somna såhär, kall och stel, med bara en tunn, trasig filt över sig.
Han hade tillbringat de senaste dagarna , ensam, i den spökande stugan. Chris, Alec och han själv hade varit här under en Hogsmead utflykt för ett år sedan, och Scorpius hade genast sätt ställets potential som gömställe. Än hade inte någon hittat honom här, och varför skulle folk ens leta? Det fanns ju knappast någon som saknade honom. Scorpius hade kommit hit helt utan mat, eller några ägodelar. Kanske hade han halvt hoppats att svälta ihjäl.
Okej, han fantiserade bara. I själva verket satt Scorpius på sin säng i sovsalen. Visst, han skulle faktiskt kunna sticka på riktigt. Inte för att det skulle få honom att förlåta sig själv, men han skulle åtminstone slippa alla jobbiga frågor. ”Varför är du så deppig, Scorp? Orolig för matchen eller? Varför skippar du lunchen? Varför skolkar du? Tänker du ens vara med på matchen imorn?” Han var trött på det. Men han tänkte aldrig berätta för någon varför han betedde sig som han gjorde. Minnet av vad som hänt senaste gången han anförtrott sig åt en renblodig plågade honom fortfarande, och han tänkte inte prata med Albus igen. Rose var lycklig med James. Och Scorpius ville att hon skulle vara lycklig. James skulle aldrig såra henne, som han själv hade gjort.
Scorpius snurrade tankfullt sin trollstav mellan fingrarna. Men plötsligt tappade han den, och den studsade ner på golvet. Scorpius gav ifrån sig en djup suck, och spejade in under sängen, dit trollstaven hade rullat. Den låg där, bland damråttor och en hopskrynklad papperslapp. Husalferna hade tydligen inte städat ordentligt.
Scorpius kravlade in under sängen och fick tag i sin stav. Sen fick han syn på papperslappen igen. Han vecklade ut den, och läste.

”Scorpius, min son. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, det är så mycket jag vill säga. Jag är så hemskt ledsen över allt jag sa på jullovet, om dig och den här flickan, Rose. Jag är uppväxt med fördomar om halvblodiga och mugglarfödda, men jag har insett hur fel jag haft, och framför allt, jag hade glömt hur jag själv kände mig i din ålder. Faktum är att när jag själv var femton, var jag själv hemligt förälskad i en mugglarfödd flicka, vid namn Hermione Granger. Men jag vågade aldrig berätta det för någon. Jag var inte lika stark som du. Om jag kunde skulle jag säga detta till dig öga mot öga, men jag kunde inte vänta till lovet. Självklart får du fortsätta vara tillsammans med Rose. Och Scorpius, du ska veta att jag är stolt över att ha en son som du.
/Pappa”
Scorpius låg stilla, där under sängen, och försökte smälta det han läst. Han brydde sig inte om när, och hur brevet hade kommit hit. Hans pappa föraktade honom inte. Han hade själv varit kär i Roses mamma. Och han skrev att han var stolt. En häftig, sprittande känsla vällde plötsligt upp i Scorpius, och när han försökte resa sig slog han huvudet i undersidan på sängen. Med bultande panna ålade han ut och ställde sig upp. Vad hade han egentligen sysslat med den senaste tiden? Även om det knappt fanns hopp var det bättre att kämpa än att sitta och vara deprimerad. Han skulle prata med Rose igen. För även om hon inte ville bli tillsammans med honom igen så kanske, kanske hon kunde förlåta honom.
Scorpius kastade en blick på sitt armbandsur och flämtade till. Det var quidditchmatch idag. Gryffindor mot Slytherin. Rose skulle spela. Och matchen började om tre minuter! Det var bara att rusa.
Flåsande och svettig kom han fram till slytherins omklädningsrum. Alla i laget stod och väntade, ombytta och redo. De kom med en storm av frågor, men Scorpius han inte besvara någon av dem. Han hade precis fått på sig den grön-silvriga klädnaden när det var dags att tåga ut på planen. Laget hälsades med en storm av applåder från de proppfulla läktarna. Massor av personer, vars ansikten flöt ihop till en obetydlig massa. Scorpius brydde sig bara om en enda person i hela världen. Och den här personen stod nu fem meter bort från honom, och såg honom rakt i ögonen. Det var första gången på en evighet, kändes det som, som han mötte den där underbara blicken. Men hon tittade bort efter bara någon sekund, och domaren blåste i visselpipan. Alla spelare besteg sina kvastar och flög upp i luften.
Under matchens gång försökte Scorpius gång på gång fånga Roses blick. Men hon verkade totalt fokuserad på spelet. Slytherin hade ingen chans. Rose gjorde mål efter mål. Scorpius kunde bara med yttersta svårighet slita blicken från henne, och speja halvhjärtat efter kvicken.
”ROSE WASLEY GÖR MÅL IGEN! 160-0 TILL GRYFFINDOR!” Dånade det i högtalarna, efter ca 50 minuters spelande. Och då såg Scorpius något litet, guldblänkande, bara några meter under sig. Den lilla kvicken svävade precis vid James öra, och han hade inte märkt den. Utan att tänka gjorde Scorpius en tvär dykning, och plötsligt höll han den gyllene bollen i sin hand. Det tog några sekunder innan folk märkte vad som hade hänt. Sen började alla på läktaren vråla och hurra. Matchen var över men…
”SCORPIUS MALFOY HAR FÅNGAT KVICKEN OCH VINNER 160 POÄNG TILL SLYTHERIN! DETTA BETYDER ATT MATCHEN ÄR OAVGJORD!”
Allt blev en enda röra när slytherin laget samlades runt Scorpius i luften. De ropade uppmuntrande och dunkade honom i ryggen, för han hade räddat dem från en bottenförlust. Men Scorpius ville inte bli hedrat eller lyckönskad. Han ville hitta Rose, och efter en stund lyckades han tränga sig ut ur slytherin hopen och landa på marken. Han såg sig omkring, men hon verkade redan ha lämnat planen, och Scorpius satte av i språngmars mot slottet igen.
Han hann ikapp Rose framför de stora entréportarna. Hon gick tillsammans med James, Lily och några andra Gryffindorare. Men det fanns ingen tid att tveka.
”Rose! Vänta!” Rose vände sig om. Och det gjorde också James och de andra.
”Vad vill du, ditt jävla äckel?” väste James, och ställde sig framför Rose som för att beskydda henne, men hon sköt undan honom.
”Det är lugnt, James. Låt mig prata med honom, ”sa Rose lågt. James såg ut att vilja protestera, men nöjde sig med att blänga misstänksamt. Scorpius kände hur hans hjärta klappade fortare när Rose kom emot honom.
”Ska vi…?” Scorpius nickade mot ett träd en bit bort och Rose följde med honom. Det var fortfarande inom synhåll för James och de andra gryffindorarna, men det fick duga såhär. Scorpius öppnade munnen, men han fick knappt fram några ord. Han hade totalt glömt bort vad han tänkt säga.
”Rose, jag vet inte var jag ska börja…”
”Jag tror jag vet. Du ångrar dig jättemycket och du vill ha tillbaka mig, eller åtminstone att jag ska förlåta dig.”
”Ja, kort sagt,” sa Scorpius och försökte le lite.
”Om jag vore smart skulle jag ge dig en fet käftsmäll nu, och skrika att jag aldrig mer vill se dig.” Rose såg honom rakt i ögonen, och hennes blick glödde.
”Men jag är inte smart.” Och så kysste hon honom.

Asbra!!!! Underbart slut!! Vill bara påpeka att kvicken är värd 150 poäng annars var allting perfekt!!!!!

Omg, feeeeeels ❤❤❤❤

Oh gosh. Oooooohh gosh.

'
Taack! ♥♥ Lunisen Ojdå, hehe piiinsamt...


Sååå guyz, vill ni att jag skriver en typ epilog oxå och förklarar hur det gick med James osv, eller ska jag stanna här och börja på en ny? Tyckte det här passade ganska bra som slut men det finns ju fortfarande en del frågetecken...

Nynynyyyy!!!!

Skriv gärna en epilog. Det skulle vara bra att få veta vad som händer sen.

meer

...*vet inte vad jag ska säga*
Awesome! Jag gillade början, det blir ett mycket bättre slut om det börjar med frustration och sorg som här.

Perfect! jag vet inte hur jag ska formulera mig men jag älskade det!

har du en bra och genomtänkt epilog så posta den gärna, men tvinga inte fram något, för det här slutet var jättebra!