Ett plus ett är lika med fyra

Zuko skrattade roat, inte för att Aravis visste vad som var roligt men han kunde inte låta bli.
"Tro mig jag försöker det. Missförstå mig inte, jag älskar min farbror han är som den far jag önskar jag hade haft, men jag vill verkligen inte vara som honom" sa Zuko och log sedan svagt.

Hon flinade lite, fast hon egentligen inte fattade det roliga i det hela. Eller hon hade säkert gjort om hon hade känt dem. Av vad han sagt innan och nu gissade hon att även han inte var nöjd med sin fader. Hon hade kunnat inbilla sig att det första giftermålet var med välvilja men detta giftermål och då han invaderade hennes land och folk visste hon att han inte gjorde det. "Var glad att du haft honom, fäder är inget vidare." Sa hon enkelt.

Zuko nickade svagt.
"Särskilt inte när de bränner en i ansiktet, förvisar än från sitt land och vill döda en" sa Zuko och ryckte på axlarna. "Jag är glad att jag hade min farbror, hade du någon annan?"

"Vad hemskt! Vad det han som gjorde det?" Frågade hon och nickar mot hans ansikte. "Nja, inte precis. Jag rymde då jag skulle gifta mig med en sextio år gammal man och träffade Cor som visade sig senare att han var kung. Vi gifte oss och sedan invaderade min fader vårt land och folk och tvingade mig åter att gifta mig med mannen."sa hon och försökte så kortfattat som möjligt berätta om sitt liv då det gjorde ont att tänka på det. "Men kanske Cors far? Jag vet inte, det var som att jag fick en familj då." Sa hon med en röst som slutligen dog bort.

Zuko nickade.
"Jag utmanade honom och det gick som det gick" sa han bara och ryckte på axlarna. Han såg sorgset på henne.
"Att tvingas gifta sig emot sin vilja är något som ingen skall behöva göra! Din far verkar ha lika få hästar i sitt stall som min far hade. Hans farfar startade ett krig som varade i hundra år!" sa Zuko och suckade.

Aravis såg på honom, "Men det är ändå inte okej, att skada son son sådär." Sa hon envist, så skulle man inte behandlas. Hon rycker på axlarna, "I min faders land är detta normalt, jag drog stor vanära över familjen genom att rymma. Därför starta de han krig så det såg ut som att jag hade blivit fången och bortförd. Men han lät mig inte glömma, som om det inte räckte med att han döda mitt folk och Cor." Sa hon, drog undan sitt långs hår och visade sin upppiskade rygg för honom, endast någon dag gammalt. Utan att tänka på det försvarade hon fadern, men det var något son satt i henne sen barndomen. " Varför är folk så förtjusta i att starta krig? Så många oskyldiga liv går till spillo." Mumlade hon.

Zuko log emot henne.
"Det som har hänt det har hänt" sa Zuko bara och ryckte på axlarna. Ärret hade stört honom största delen av hans liv, men det var en del av honom. Men Mai hade aldrig haft något emot det och han hade lärt sig leva med det. Zuko tittade på hennes rygg med en sorgsen blick.
"Det är inte okej att din far skadar dig heller! Jag klarade mig för att jag hade min farbror, din far verkade döda alla runt dig. Han har inte rätt att skada dig!" sa Zuko bestämt och skrattade sedan. "Ja i min värld ville de ha världsherravälde!" sa han.

Aravis skrattade torrt och glödjelöst, det var ju sant som han sagt hennes far hade dödat alla hon älskat för att få äran åter till familjen och få sin vilja igenom. "Det spelar ingen roll, inte nu. Han gjorde det för familjeäran och för att få sin vilja igenom." Sa hon och ryckte på axlarna, "Vi borde sova, ska du eller jag ta första vakten?" Sa hon lätt för att få slut på det obehagliga samtalet.

Zuko sa inget, han visste hur det var att vilja få tillbaka sin ära. Han hade jobbat för det i två år innan han förstod att han aldrig skulle få tillbaka den. Men han fick tillbaka den tackvare Aang. Han log svagt, hans liv hade tagit en sådan oväntad vändning.
"Jag kan ta första" sa Zuko och gick bort för att sätta sig vid grottans ingång. Han satte sig så han såg ut men så att ingen såg honom.

Aravis nickade och spände loss svärdet och la sig vid elden, det var inte särskilt bekvämt utan något att vira in sig i men elden värmde henne åtminstone. "Väck mig sedan, men ropa bara rör mig inte, jag vill inte skada dig." Sa hon menande och nickade då hon hade svärdet nära sig och en av dolkarna i handen, hon kunde inte sova på något annat vis mest då mardrömmarna besökte henne.