PRS (Matizze)

Nathan hade inga tankar på att följa efter demonen ner i floden. Han hade aldrig varit en bra simmare, och han skulle aldrig ens försöka i det där smutsiga vattnet! Samt att hans glasögon säkert kunde råka åka av de...Glasögonen var det viktigaste en grim reaper hade!
"Fan!" svor han med och satte ner sin katana i dess skida. De fick antingen strunta i demonen nu, eller följa efter honom. Det var bara att följa floden och sedan stanken från någon som varit i den.
"Ska vi följa efter?" frågade han sin kollega och puttade upp glasögonen.

---------------------

Mannen släppte tillslut taget om Viktorias hals, i tron om att han strypt henne. Han täckte över hennes panna igen för att slippa se det djävulska märket och reste sig upp från det smutsiga golvet.
Han hörde fotsteg utifrån...Mannen gick fram till dörren och öppnade upp den för att få se Devon. "Vad vill du?" frågade han i en inte alltför vänlig ton och verkade inte bry sig om det faktum att han hade en helt synlig till synes död flicka bakom sig.
Viktoria hade fallit omkull då mannen släppt henne. Hon försökte, en sista gång att dra in luft genom lungorna, sedan skulle hon ge upp...Och det lönade sig. Hon fick i sig lite luft och började genast kippa och hosta efter den Underbara luft...
Mannen hörde hostandet och vred på huvudet. "Är du inte död än?!".

"Och hur i hela friden hade du tänkt lyckas med det?" Lutscher anstränger sig för att inte fräsa ut orden åt sin kollega och drar med två parallella chunk-ljud in sina sågblad för att inte dra till sig uppmärksamheten ifall någon intet ont anande oinblandad person skulle få för sig att passera. Och för att inte hugga ner någon av misstag. Två djupa irritationsrynkor dyker upp mellan hans buskiga ögonbryn när han irriterat rynkar dem. De hade jobb kvar att göra, den delen var sann, men det var också sant att en demon strök runt i samma kvarter och skulle kunna skapa ännu mer jobb för dem. En demon med ett kontrakt.
De skulle kunna klara av båda sakerna samtidigt om de bara delade upp sig, inser Lutscher men ruskar sedan av sig tanken igen. Nej, han känner inte för att ge Moss något av de ytterst viktiga jobben.

-----------------

Devon lägger huvudet på sned och ler snett under den stinkande skärmmössan.
"Fem knackningar. Har du aldrig fått lära dig innebörden av antalet knackningar?" frågar han så artigt han kan med tanke på ordvalet. "Två knackningar för toaletten", börjar Devon samtidigt som han granskar sin misstress. Han kunde känna att hon kunde andas igen, och att hon tydligen vaknat upp ur sin medvetslöshet om det nu var det som svärtan framför ögonen tidigare hade betytt.
"Knacka tre gånger när det är vänner och kärestas", fortsätter Devon och börjar samtidigt granska sina naglar. "Fyra gånger när det handlar om affärer och när man vill visa respekt, och..." Devon lyfter plötsligt på huvudet och ger mannen framför sig en blick som inte ens skuggan av hans skärmmössa kan dölja. "... knacka fem gånger när du kommer med ett dödsbud." Han tar två snabba steg framåt och hans hand skjuter ut mot mannens hals innan den sluter sig om det sköra skinnet och den ännu skörare luftstrupen därunder. Mannens ansikte går från blodrött till lila och till blått och han gurglar svagt. Devon lutar sig nära mannens ena öra och särar på läpparna.
"Är du inte död än?" väser han svagt och riktigt njuter av skräcken i mannens ögon.

[Ledsen för segt svar, jag har ärligt talat inte haft tid för något annat än skolarbete på evigheter och jag är ärligt talat inte helt säker på att det kommer att bli bättre på ett tag...]

Nathan ryckte på axlarna. "Det är väl bara att följa stanken från honom? Den demonen måste stinka mer än vanligt nu efter doppet" påpekade han, även om det var lite halvhjärtat. Han satte puttade ännu en gång upp glasögonen lite irriterat, att de alltid skulle åka ner!
"Men annars, antar jag att vi får fortsätta med vårat jobb" sa han sedan och ryckte på axlarna ännu en gång, de hade nog med jobb ändå så han ville gärna bli klar.

---------------------------------------

Då Viktoria inte längre hostade som en tok, satte hon sig upp, lutad mot väggen, och drog darriga andetag. Så underbart att kunna andas igen. Hon såg med ingen medkänsla på mannen som nu Devon satte skräck i. Han hade ju nästan dödat henne på samma sätt....
Hon gned samtidigt sin ena hals, den var öm, och hade stora röda märken efter mannens svettiga händer på sig. Tillslut lyckades hon ställa sig upp.

(Jag förstår^^)

Devon står kvar länge med handen hårt sluten kring mannens hals även när han inte kan känna hans halspuls längre. Han gör det mest för att försöka förstå vad en människa i samma situation skulle känna. Hur hade den här mannen känt när han slöt sina händer kring Devons misstress hals? Överlägsen, som om han ägde hela världen... eller likgiltig? Det spelar ingen roll hur länge Devon försöker känna efter, det enda han ser framför sina ögon är en insekt. En fluga som Devon inte ens hade brytt sig om att lägga märke till om den inte hade kommit aningen för nära. Med samma känsla som en gripklo lättar Devon på greppet och låter liket falla ner på marken. Han vänder sig med smörande vördnad mot sin mästare och ler lätt genom de starka dofterna som omger honom.
"Tjugosju, milady", säger han mjukt och rättar till skärmmössan så att den återigen döljer ögonen.

--------------

"Problemet är bara att London inte stinker mindre än vanligt", muttrar Lutcher, fortfarande på dåligt humör över hela händelsen. Vad han än valde att göra skulle det innebära en massa pappersarbete, valet var bara vad han ville be om ursäkt för och förklara. Stolthet mot principer.
"Jag tänker ge er ett val, Moss", säger han efter en stunds tystnad, utan att skänka sin kollega så mycket som en blick. "Antingen följer du ordern och förklarar sedan hur det kommer sig att du påträffade en kontrakterad demon som ändå fortfarande stryker runt på Londons gator. Eller så ser du till att den där demonen aldrig kan sätta sig fot på Londons - eller någon annan stads - gator igen och förklarar sedan varför du försummade din plikt. Valet är ditt", avslutar Lutscher allvarligt och knäcker sina knogar som stelnat till i den kyliga kvällsluften. "Jag har redan gjort mitt."

Viktoria studerade Devon och mannen ett kort ögonblick. Mannen var död nu, strypt som hon nästan blivit. Men tillslut var hon tvungen att vända bort blicken, det var hemskt ändå på ett sätt. Trots att mannen verkligen förtjänat det. Men hon antog att när hon sålt sin stjäl till en demon hade hon ändå gjort det hemskaste som gick.
"Tjugosju?" upprepade hon sedan, förvirrat. Men hon mindes snabbt. "Åh". Hennes ansikte blev lite hårdare och hon gned lätt sin hals igen. "Han här förtjänade det i alla fall" mumlade hon. Hon hade inget gjort honom, ja, inget mer än att försöka stjäla från honom, och han slog ner henne och försökte döda henne.
Hon gick förbi Devon ut ur rummet och började gå nedför trapporna.

---------------------------------------------

Nathan var tvungen att hålla med. London var en förfärligt smutsig stad. Det stank och var skitigt överallt. Då Luthcer berättade om valet han skulle få göra sken Nathan upp märkbart. Äntligen något som hände mer än det gamla vanliga jobben!
Han funderade kort då han lyssnat klart. Det anda valet lät mycket, mycket roligare. "Och jag har gjort mitt, jag ska se till att den där demonen aldrig syns till mer".

"Då antar jag att vi går skilda vägar. Kanske kan vi klara av båda sakerna samtidigt på det här sättet, kanske inte", säger Lutscher avmätt och undrar tveksamt om Moss är bättre på att slåss än han är på att sköta sitt jobb. Han lyfter blicken och slår igen den lilla anteckningsboken som han tagit upp för att skumma igenom. Själen de varit på väg mot fanns i ett hus strax här i närheten, och han börjar bestämt stega åt det hållet. Hela situationen känns väldigt olustig, och ännu olustigare är att han kanske även blir tvungen att skriva rapporter om sin kollegas död inom en snar framtid - något som skulle få vilken Reaper som helst att skämmas.
Ju längre Lutscher går, desto mer olustigt känns det tills han får känslan av att demonen när som helst kommer att hoppa ut genom ett av fönstren i något av husen vid sidan av honom. Hur jobbigt det än känns kan Lutscher inte låta bli att sätta sitt hopp till att Moss äntligen ska visa sig lite nyttig.

--------------

"Om ni säger så, milady", säger Devon och bugar lätt. Vad var rätt eller fel egentligen, det var bara begrepp som människan uppfunnit för att glorifiera sina handlingar. Allt Devon bryr sig om är sin misstress själ, och att skydda och forma den på bästa sätt. Med ett litet leende som döljs av skärmmössan följer Devon så gott som ljudlöst efter sin misstress ut ur rummet.

Nathan nickade, han hoppades det kunde bli så. Han satte upp handen lätt för att ta avskeda v Lutcher för stunden och började gå. Han följde floden. Även om det inte var mycket att gå på så hade ju demonen i alla fall stuckit åt det här hållet.
Nathan gick inte länge fören han fick en olustig känsla i sig. Han hade kommit en bit vid floden och det var inte långt ifrån en gammal byggnad. Den såg övergiven ut på utsidan. Han stannade upp och såg sig noga omkring, till sin förvåning fick han bara syn på Lutcher igen.

------------------------------------------

Viktoria tog sig nerför trapporna. Längst ner fann hon den gamla kvinnan men visade inget större intresse för henne. Tillslut kom hon ut, det luktade en aning bättre än vad det gjort inomhus, även om de hade floden precis bredvid dem. Den enda människa hon för tillfället såg, eller hon trodde de var människor, var en blek man vid flodens kant och en annan inte alls långt borta från henne och Devon vid husen.

Devon noterar avmätt den medvetslösa kvinnan som ligger med överkroppen på bordet och en lätt sträng av dregel rinnande ur munnen. Sedan känner han något. Något som kan liknas vid en ringande klocka långt inne i huvudet för Devon som absolut inte vill råka ut för det.
"Milady", börjar han tvekande men hans misstress har redan öppnat dörren och klivit ut ur husets något mer skyddade vrå vilket inte lämnar Devon något annat val än att möta de två individer han minst av allt vill träffa i sällskap med sin fragila misstress.

---------------

Lutscher kan inte hålla tillbaka förvåningen över att se Moss komma gående mot honom från motsatt riktning. Vad i...? Hade mannen ändrat sig när han lade märke till att Lutscher inte valt att göra samma sak som han? Var mannen sällskapssjuk eller mörkrädd? Lutscher hinner barra öppna munnen halvvägs innan ljudet av en dörr som öppnas får hans huvud att fara runt och hans blick mörknar när han ser vad som står bakom flickan i dörröppningen.
"Så vi möts igen", morrar han mörkt och med två 'ka-ching' i unison rusar han rakt fram mot flickan och demonen bakom henne.

Nathan märkte flickan som kom ut ur dörren, hon såg bekant ut...Och han kom på vem hon var då han såg demonen i dörröppningen bakom henne. Hon var flickan från några minnen. Hon som varit med demonen...Han satte i snabbt ihop två och två, flickan måste vara i kontrakt med demonen.
Nathan drog snabbt sin katana och sprang emot dem. Om de inte kunde komma åt demonen, så kanske de kunde försöka med hans misstress. Han antog att demonen för tillfället skulle göra allt för hennes själ....

---------------------------------------

Viktoria såg kort mot Devon. "Vad?". Han lät så tveksam, helt emot som han brukade låta, även om hon bara känt honom i några timmar. Sedan såg hon ut igen och såg de två männen som kom emot dem, med vapen i händerna.

Så snabbt att det såg ut som en rörelse tog Devon tag i sin misstress axlar och bytte snabbt plats på sin misstress och sig själv. Vad han skulle göra härnäst hade han dock ingen klar idé om. Tre vassa vapen var på väg mot honom, och han skulle behöva blockera alla tre med sin kropp för att skydda sin misstress. Han hade hört historier om Reapers speciella vapen, men frågan var vad som var sanning och vad som var överdrift. Devon hade en kuslig känsla av att han snart skulle få reda på det. Samtidigt som han med ena handen försöker få tag i och blockera det långa svärdet håller han fram den andra armen och skjuter fram höften för att ta stötarna från de två cirkulära, roterande sågbladen.

----------------

Lutscher mer känner än ser hur hans högra sågblad sjunker ner i demonens kropp, i köttet strax ovanför midjan, och hur det andra strax därefter skär rätt igenom ohyrans underarm som om den vore gjord av smält smör. Det fanns ingenting som ett dödsvapen inte kunde skära igenom, och Lutscher misstänker att han nu har avslöjat vilken hand som håller det farligaste vapnet. Inte för att han behöver den överraskningsmanövern med tanke på demonens tillstånd, tänker han vasst samtidigt som han försöker lugna sig så pass att de röda kanterna i hans synfält ska försvinna.