Where magic lives. (privat)

”Vi ska inte göra henne illa om du inte gör oss illa, främling”, sade kvinnan och även om hon fortfarande höll fast i Amia så lät hon kniven falla ifrån hennes hals.
Amia vred på huvudet och såg den äldre kvinnans silvergråa hår, ljusblåa ögon. Bakom henne befann sig en liten grupp människor, män kvinnor och barn, beväpnade med vad till syntes var allt ifrån knivar, bågar till stekpannor och högafflar.

Anan höjde sina händer för att visa att han inte hade vapen i händerna men kved svagt till ifrån armen. Pilen hade nog gått djupt....
"Jag ska inte göra er illa" sa han och la handen runt det blodiga såret på sin överarm och synade gruppen "Jag tror du kan släppa henne nu".

Den äldre kvinnan gjorde som Anan sade och då Amia var loss tog hon några steg ifrån kvinnan som lät handen med kniven falla.
”Ni går åt fel håll”, sade kvinnan Anan räddat.
Först förstod inte Amia. Kvinnan var nu i några av de andras vård. De kollade på hennes sår men inget bestämdes för att göra åt dem. Istället stödde en man och en kvinna henne.
”Död väntar er endast i stadens mitt, jag har sett det.”
Amia kände en kall kåre rinna nedför sin ryggrad. Hon tog ytterligare några steg bort ifrån gruppen till hon nådde Anan. Egentligen var det hennes folk och han främlingen men trotts det kände hon sig säkrare i hans våld. Han bar tecknet ifrån en beskyddare och innerst inne kände hon att det var vad han var. Ingen kallblodig mördare.
”Du blöder”, sade Amia dumt och lade en hand över Anans skadade arm, ignorerade kvinnans varning.

[huh?]

Vad tusan? Jag la den där på en helt annan sida .__. men förlåt, fattar inte hur den hamnade där^^

---------------------------------------------
Anan kände sig nästan lättad då kvinnan släppte Amia, kanske för att det var ett tecken på att hon inte skulle skada någon av dem. För tillfället kunde han nog inte ta hand om en hel grupp som attackerade dem.
"Jag vet" sa han sedan. "Det var soldater uppe på ett tak, de sköt mig med en pil". Han tog handen från såret.

[inga problem. x) Kände mig en aning älskad där en stund och creeped out. x) ]

Amia ville slå sig själv över panna eller sjunka ned genom jorden. Den vita klänningen som täckte hennes kropp hade röda, iögonfallande blodfläckar ifrån kvinnans skadade kropp och en hel del grus över sig. Aldrig förut hade hon smutsat ned den så förut.
”Vad menar du med att du sett det?” frågade Amia kvinnan häftigt som om hon plötsligt mindes vad kvinnan sagt.

Anan studerade såret kort och kom fram till att det skulle läka och inte vara så farligt om han bara band om det, kanske tvättade rent sedan. Han rev av en bit från sin skjorta och virade den hårt runt armen.
Han tittade sedan upp då han hörde Amias fråga. "Ja...det är en bra fråga" sa han sakta.

Kvinnan såg en aning besvärad ut då uppmärksamheten åter igen vände emot henne. Hon drog Anans mantel närmare sig. Amia bytte grepp på offerkniven i hennes hand. Ingen ting var vad det borde vara. Hennes magkänsla sade att något större var på gång än de som skedde just nu.
”Jag ser saker som ännu inte skett, som komma skall. Inte alltid, jag kan inte kontrollera det men då Ni gav mig manteln och lade den över mina axlar såg jag er springa in i en fälla.”
Amia kastade en blick emot Anan. En kall vind for genom gränden de stod i och Amias hud knottrade sig.

Utan att han märkte det själv så gled Anans hand ner till en av hans knivar. Fingrarna vilade mot handtaget,
Han ryste svagt till av vinden, det här kändes verkligen inte bra. "Vi borde röra på oss" sa han då kvinnan tystnat. "Vi är lätta byten här, men vi kan inte ta vägen jag försökte förut med".

Amia var fortfarande en aning skeptisk men hon visste att Anan hade rätt. Kvinnan verkade kolla menande på henne och den äldre gumman som tidigare haft kniven emot hennes hals nickade åt Anans ord men ingen verkade säga något. Amia kände inte till denna delen av staden men hon visste hur de skulle kunna ta sig ut. Det var en del av hennes plikt att känna till gångarna genom bergen som för vilken annan som helst skulle vara en ogenombrytlig labyrint. Kvinnans ord, hennes syn hade fått Amias blod att sluta koka utav ilska, nu sjöd de mera än kokade vilket var tillräckligt för att hon åter igen skulle börja använda sitt huvud.
”Jag vet en väg härifrån men först måste vi ta oss till Gruinkatedralen”, sade Amia.
Man kunde se katedralen som var en av de heliga ställena i deras stad intill bergets fot.
Vinden verkade tillta i styrka på ett högst onaturligt sätt och Amia kände det som om någon eller något försökte hitta dem.
”De kommer”, sade kvinnan som nu blundade.
Hon hade ett plågat ansiktesuttryck och även om hennes ögon var öppna var det som hon såg någonting som inte Amia kunde se.