Viktigt Bortglömda[SV]

AWESOME kapitel, som vanligt♥♥

Man blir bara typ så sugen på att läsa mer så man typ bara dör!!! *dör* Och det är så bra så alla super i världen innan bra skulle inte räcka, hoppas du förstår vad jag försöker skriva, vi säger att varje stjärna är 109000000000000000 miljoner superdupersuperbra, ok? *********************************************************************************************************************************************************************************************************************** • 10000000000090000009000000000000

Hur grymt som helst ( som vanligt då ja...)
Ditt sätt att skriva gör att man bara vill läsa mer och mer hela tiden! :O :3

Wow vad bra du skriver! Jag gillar hur du skriver ur olika perspektiv, det blir liksom mer verkligt då.

Att de inte har läst Harry Potter... Skamligt.

Men du skriver ju som sagt jättebra! Längtar verkligen efter nästa del!

Den här fanficen är så awesome
Man vill bara ha mer och mer och mer och mer och mer och.. Ehh, ja. Jag bevakar

Lite tacksamma tack i spoilern ♥ :


I just wanna ask you guys something:
Har ni någon favorit bland karaktärerna? ^__^
Det skulle vara intressant att veta .____. ♥

Edit: By the way, skulle vara bra om ni inte citerade. Det är onödigt att alla får ett meddelande ♥

Amy och Wera är mina favisar

SUPERSUPERSUPERBRA.
♥♥♥♥
Jag kan inte beskriva på något annat sätt.
♥♥♥♥♥♥♥

Oh Gud, har ingen aning om vem som är min favorit karaktär ännu :3

Tusen tack igen för all respons! *Sooo happy*

Här kommer nästa del. Det blir en Amy del igen xP ♥

------

7 augusti 2021, tidig morgon

Amy

De som fortfarande är kvar i parken lyssnar noga när jag berättar lite mer utförligt om Harry Potter och hans värld. För varje ord som kommer ut ur min mun verkar de blir säkrare och säkrare, på att det verkligen är sant. Det är konstigt, för jag tror själv inte på det jag berättar.
Efter att jag fått med det viktigaste lovar de tre andra att börja läsa böckerna. Isabella frågar mig om hon får låna den första av mig, jag säger att det är okej, trots att det är mammas.
Vi byter också telefonnummer för säkerhetsskull. London är stort, det är inte säkert att vi stöter på varandra av en slump. Faktiskt så är det nästan omöjligt.
Wera frågar tyst hur vi ska kunna få tag på Ellie. Isabella svarar kort att det kommer att lösa sig så småningom. Efter det undviker vi att prata om henne.
”Men Bonny då?” Frågar Freya tillsist och tittar på den lilla söta husalfen. ”Man kan ju knappast ta med henne hem.”
”Jag kan ta hand om henne”, erbjuder jag mig snabbt. Faktiskt så vill jag inget hellre än att få prata med henne ensam. Alfen vet säkert en massa om den värld jag aldrig trodde fanns på riktigt.
Jag kan nästan se hur en tyngd lyfter från deras bröst. De nickar, men Wera ser fortfarande lika sorgsen ut. Jag undrar hur jag skulle reagerat om min femåriga lillebror försvann. Jag ryser då jag ser mig själv sitta och likgiltigt stirra in i väggen medan tårarna rinner som floder längs mina kinderna.

När vi sagt ”Hejdå” till varandra sluter Bonny upp vid min sida. På gatorna har några få människor vaknat till liv. De strövar omkring i den enorma staden för att komma fram till sina arbeten.
Därför går vi igenom parken för att undvika folkvimlet. Det är en omväg, men jag vill inte att någon ska få syn på oss.
”Bonny, minns du att jag frågade dig en fråga innan?” Säger jag då vi passerar en malplacerad parkbänk.
Husalfen tänker efter en stund innan hon lyser upp. ”Bonny kommer ihåg, ms, det gör hon. Det handlade om... Dobby.” Hon ser plågad ut då hon säger hans namn med sin pipiga stämma.
”Känner du Dobby?” Frågar jag. Den här gången kan jag omöjligt bli avbryten.
”Bonny arbetade på Hogwarts med Dobby. Dobby gillade strumpor och.. och han var fri...” Nu rinner tårarna från hennes uppspärrade blåa ögon.
”Vad hände?” Undrar jag och ger henne en bekymrad blick.
”Dobby dog när Dobby räddade trollkarlar och häxor!” Snyftar Bonny. ”Bonny och Winky fick se graven!”
”Lever Winky?” Frågar jag. Jag stryker henne tafatt över ryggen för ge tröst.
Bonny nickar. Hon gråter så mycket att hon inte längre kan få fram ord.
”Tack för att du berättade, Bonny”, säger jag tacksamt och tar faktiskt hennes hand. Hennes berättelse får mig att tro på det jag själv berättade.”Vi får skynda oss hem.”

När jag kommer hem är klockan snart sju. Jag hör högt barnsligt sorl från vardagsrummet. Noah sitter och tittar på tv med onödigt hög volym. Men jag hör också hur det slamrar i köket. Mamma har redan hunnit börjat med frukosten.
Jag står stel som en pinne innanför dörren med ett hårt grepp om Bonnys hand. De kommer att höra mig. Hur kommer de reagera när de ser den lilla alfen?
”Amy?” Ropar mamma och jag hör hur hennes steg närmar sig. Jag tittar skräckslaget på Bonny. Hennes ögon speglar min rädsla.
När mamma dyker upp framför mig piper jag till innan jag kan hejda mig själv. Hennes blick är fäst vid ytterdörren. Hon ser rakt igenom mig!
”Jag måste ha inbillat mig”, mumlar hon efter några eviga sekunder och går tillbaka till köket. Jag tittar chockat på Bonny. Jag tror vi inser det samtidigt.
Vi är osynliga.