Flickan utan minne

Sådär, nu har jag äntligen knåpat ihop ett nytt kapitel! Sorry för att jag är lite trög med att uppdatera. Men jag har iallafall fått ihop alla lösa trådar i mitt huvud och äntligen bestämt mig för vad som ska hända, istället för den röriga sak som jag tänkt från början. Så om det har varit lite rörigt innan kommer det förhoppningsvis bli bättre nu!

Kapitel 26

Jag satt och dinglade med benen över marken där jag satt i en gran ungefär två meter upp i luften. Värmeformeln jag kastat över mig själv som skydd mot den kalla kvällsluften i slutet av oktober fick barken på grenen där jag satt att krulla sig lite. Det var ett perfekt ställe att sitta på, för jag såg det mesta genom grenarna och barren, men mot den mörka stammen och bakom de tjocka grenarna syntes jag inte själv.

Från början hade jag bara tänkt sitta där och njuta av utsikten, men plötsligt kom en hord kentaurer travande.
Jag rynkade pannan. De där kentaurerna såg mycket mindre ut än de jag träffat tidigare. Och de hade längre hår. När de kom närmare såg jag att de verkade ha någon slags klädesplagg runt bysten. Jag lutade mig fram för att se bättre och insåg att de var kvinnokentaurer. Nej. Tjejkentaurer. Det var ungefär tjugo kentaurer som såg ut att vara mellan tolv och femton år.

Jag hade aldrig förut sett varken kvinnliga eller unga kentaurer, men insåg hur dum jag varit som utgått från att alla var vuxna män. Av någon anledning verkade de dock leva i separata flockar. När jag försökte resa mig upp lite för att få bättre överblick råkade jag knäcka en torr grenstump med axeln. En kentaur vände sig om och höjde pilbågen mot trädet medan hon kisade med ögonen för att försöka se vad som gjort ljudet.
”Skjut inte!” sa jag ganska gällt när jag såg den vassa pilen blänka i månljuset. Kentauren ryckte till och gick misstänksamt mot granen.
”Vem där?” frågade hon, fortfarande med bågen spänd. När hon kom in under granen och såg att jag bara var en liten flicka sänkte hon bågen, men höll fortfarande pilen på strängen.

Eftersom hon hade en hästs underkropp var hennes huvud bara några decimeter under grenen jag satt på. Hon såg ut att vara runt min ålder, och hade en smidig kastanjebrun hästkropp och hår i en något ljusare nyans. Det hölls undan från ansiktet av ett hårband av flätade glänsande barkstrimlor. Runt bysten hade hon ett slags klädesplagg av breda grässtrån som på något sätt vackert flätats ihop till ett slags tyg. Både magen och axlarna var bara, och jag kunde bara dra slutsatsen att kentaurer inte fryser så mycket som människor. Hon tittade på mig med sina mörkgröna ögon.
”Vem är du?”
”En elev från skolan” sa jag hastigt. Hon rynkade pannan.
”Jag trodde skogen var förbjuden mark för dem på skolan?”
Jag flinade lite skyldigt, glad att hon inte verkade lika fientlig som de andra kentaurer jag mött.
”Jo det är det, men jag kan bara inte motstå att gå ut hit ibland. Jag levde i skogen i flera månader i somras och älskar den verkligen”
”Vem är det du pratar med Leina?” Hördes en röst. Kentaurtjejen, som uppenbarligen hette Leina, knyckte med huvudet för att visa att jag skulle hoppa ner. Jag hasade ner från grenen så att jag hängde i den med armarna och dunsade sedan ner på den fuktiga marken. Jag gick ut och mötte en kentaur i femtonårsåldern.
Hon hade en gyllenbrun hästkropp och rågblont hår. Det var någonting med henne som sade mig att hon var flockledare. Förmodligen var det hennes respektingivande blå ögon, eller sättet hennes hår och svans var uppsatt på. Det mycket långa håret var uppsatt i en slags hög hästsvans med ett ca en decimeter långt strutformat föremål av läder. Ett slingrande mönster var tryckt på det i blålila färg. Hennes svans var uppsatt med ett likadant läderföremål, och båda hästsvansarna såg imponerande ut.
”Vem är du?” frågade hon allvarligt.
”Sofia Forest” svarade jag nervöst, ”jag kommer ut hit till skogen ibland. Jag-”
”Ge mig en lock av ditt hår” avbröt hon mig. Jag blev lite förbryllad men med tanke på hennes befallande röst (och pilbågen hon hade över axeln) så ryckte jag loss ett hårstrå, glad att jag inte var håröm.
Hon tog emot hårstrået och granskade det.
”Delfi?” En kentaur i fjortonårsåldern kom fram och tog emot hårstrået. Hon grävde i en liten läderpåse hon hade hängt i ett bälte och slängde både hårstrået och lite av innehållet i påsen i en eld som de på något sätt hunnit tända. Sedan backade hon och iakttog röken.
”... Hon talar sanning... instinkter drog henne hit... eklövet,respekt för Moder Natur.. håller hemligheter....”mumlade hon,”... Xanthe, hon har en framtid delvis ihoptvinnad med kentaurerna. Det är troligt att hon är en av dem vi har sett i stjärnorna ett tag nu. Hon går nog att lita på.”
Den blonda kentauren, som hade lyssnat på vad Delfi berättat, vände sig mot mig med ett vänligare uttryck i ansiktet.
”Vad bra. Jag är ledsen för det lite aggressiva välkomnandet, jag är egentligen inte så emot människor, men eftersom det har varit misstänkta människor här ett tag var jag tvungen att vidta säkerhetsåtgärder. Jag är Xanthe, ledare för den här flocken.” Hon höll ut en hand och jag skakade den.
”Trevligt att träffas. Men vadå andra människor? Varför är de misstänkta? ”
Xanthe suckade.
”Under den senaste tiden har det varit en del människor i vår skog. De är konstigt klädda med någon slags dödskalleliknande mask för ansiktet, och de verkar inte direkt ha goda avsikter med att vara här. Flera i vår flock har sett dem döda försvarslösa djur. Oftast för att djuren prasslar i någon buske och skrämmer dem, men det var någon som såg en grupp om två tortera en stackars räv för skojs skull och sedan döda stackaren. Det var inget hon kunde göra, för en ensam kentaurs pilar är tyvärr inte tillräckligt mot två människor beredda att avfyra dödliga förbannelser, hur mycket det än tar emot att medge.”
Jag stirrade chockat på henne. Jag hade en gnagande föraning om vad det här var för folksamling.
”Men vem gör något så hemskt? Vet ni vilka de är för några?”
”Under förra flockträffen diskuterade vi problemet, och några av de lite äldre kentaurerna kände igen beskrivningen av de här människorna, även om de själva inte sett dem. De säger att det verkar som om det är samma förening som var här ute i skogen själva ett tag under förra stora striden. De kallade sig själva för dödsätarna.”

Har ni konstrukti kritik så säg gärna till!

Oh. My gad. Moooooorre! Nu är jag så trött att typ höll på att svimma... Men mer!!!
(Är typ lite sjuk.)

Meeer♥

GRYMT BRA!!!!

Meeeeeeeeer!!!!

Ååååh....Det här kapitlet.....Var så... Jäkla....Awesum.

SKRIV MER KVINNA! Jag tror att jag är förälskad. På riktigt alltså.

Jag satt och dinglade med benen över marken där jag satt i en gran ungefär två meter upp i luften. Värmeformeln jag kastat över mig själv som skydd mot den kalla kvällsluften i slutet av oktober fick barken på grenen där jag satt att krulla sig lite. Det var ett perfekt ställe att sitta på, för jag såg det mesta genom grenarna och barren, men mot den mörka stammen och bakom de tjocka grenarna syntes jag inte själv. Håller med Sofia helt här. Finns inget bättre ställe att sitta på! Så länge man inte trillar ner vill säga. åååh...vad är lilla söta Albus någonstans? och James? Jag behöver ha dem här. Eller rättare sagt, hon behöver ha dem nedanför trädet.

Från början hade jag bara tänkt sitta där och njuta av utsikten, men plötsligt kom en hord kentaurer travande. Jag rynkade pannan. De där kentaurerna såg mycket mindre ut än de jag träffat tidigare. Och de hade längre hår. När de kom närmare såg jag att de verkade ha någon slags klädesplagg runt bysten. Jag lutade mig fram för att se bättre och insåg att de var kvinnokentaurer. Nej. Tjejkentaurer. Det var ungefär tjugo kentaurer som såg ut att vara mellan tolv och femton år. GUS VAD HÄFTIGT!!! Snor kanske detta av dig, om det är okej?

”Jag trodde skogen var förbjuden mark för dem på skolan?” HAHA! Standard.... ! ♥

Leina Åh...så vackert!

”... Hon talar sanning... instinkter drog henne hit... eklövet,respekt för Moder Natur.. håller hemligheter....”mumlade hon,”... Xanthe, hon har en framtid delvis ihoptvinnad med kentaurerna. Det är troligt att hon är en av dem vi har sett i stjärnorna ett tag nu. Hon går nog att lita på.” DET kallar jag att kunna skriva! Gud vad vackert du skriver. Jag hade aldrig kunna varken beskriva eller bevara en kentaurs språk på det sättet. En klar tia till dig. Fantastiskt! Är helt mållös...Och avundsjuk.

Oftast för att djuren prasslar i någon buske och skrämmer dem, HAHAHHAAH!!! LUCIUS!!!!!

Nej hjärtat, jag kan inte hitta något att kritisera.
Skulle isf vara att jag blir så sugen på mer att det är ren elakhet att låta mig vänta. Du skriver så målande, så fantastiskt. Jag blir alltid stum av beundrar efter att ha läst dina vackra ord. Och jag kan aldrig få nog. Hoppas du lägger upp ett nytt kapitel snart, för det är himla spännande!

Hon såg ut att vara runt min ålder, och hade en smidig kastanjebrun hästkropp och hår i samma färg. Det hölls undan från ansiktet av ett hårband av flätade glänsande barkstrimlor.

Nu är jag häst expert, och petar på detaljer. Jag har aldrig sett en kastanjebrun häst med kastanjebrun man. Om det är typ samma färg på man och päls är det en fux, och de är lite mer orangea.
Som sagt, jag petar på detaljer.

Jag är också hästexpert Har haft två egna och har en skötis.
Jorå, en häst kan vara "helt" kastanjebrun utan att vara fux
Bra att du har koll sötnöts Luna, man blir ju lite fundersamma, vi som är hästexperter! Puss ♥

Bra att ni sa det där med hästarna, för även om det finns så tror jag att det skulle se bättre ut med lite olika nyans på hår och kropp. Jag håller på och skriva på nästa kapitel nu, det kommer mest handla om hur kentaurerna lever och så, för även om allt det kanske inte är helt nödvändigt att veta så tycker jag själv att det är ganska intressant att konstruera deras flocksystem och liv och så. Elzyii och luna lovegood 21, ni som kan hästar får gärna påpeka om jag har skrivit något fel med typ hästarnas anatomi eller så, för jag kan knappt någonting om hästar själv.

Sen får ni gärna hjälpa mig att komma på namn, jag ska hitta på massa namn till klaner och flockar och statusar och massa sånt, och skulle kanake behöva lite hjälp med det.

Elzyii du får gärna använda min idé om hur de lever, det kommer som sagt finnas en hel del i nästa kapitel!
Och det där med Lucius... Jag tänkte inte på det när jag skrev det, jag tänkte mer på början av halvblodsprinsen, men nu när du säger det kan jag föreställa mig en scen i huvudet där Lucy blir helt vettskrämd och hysterisk av något i buskarna och så är det en liten fluffig ekorre eller något XD!

Kommentera så kan jag lägga ut kapitlet!

Det ska bli mig ett nöje, dock tror jag inte att
någon som du kan skriva fel Oavsett vad det gäller!

LÄGG UPP DET NU, JAG MÅSTE FÅ LÄSA!!!