Prs mellan Wolfie och Jessica

I det drömska tillståndet mittemellan de båda arterna kämpade jag för att flytta mig från Adele och vargen för att kunna behålla kontrollen. Adele fick inte se mig förvandlas, hon fick bara inte! Med en kraftansträgning som tog luften ur både mig själv och vargen lyckades jag flytta oss några centimeter bakåt. Tillräckligt för att den tunga kroppen skulle rulla ned för trappan. Väl nere i mörkret började vargen tappa styrkan och inom några sekunder låg jag där. Blodig och naken, men mänsklig.

Adele såg hur vargen rullade neråt och hoppades faktiskt innerligt att den skulle dö. Det förtjänande den. Hon tittade sedan på sin mor igen, hennes ögon var öppna och med två skakiga fingrar stängde hon hennes ögonlock.
Det var som om hon stängde sina egna ögon med det också. Hon blev yr och det svartnade för ögonen samtidigt som hon slog i golvet.
(Bara en liten fråga, förvandlas han varje natt eller är det bara fullmåne nu?)

(Every night baby xP)

Jag vågade inte röra mig. Vågade inte gå upp där och se Adele med sin mamma i famnen. Jag vågade inte ta risken. Jag ville inte att blodet runt min mun skulle vara hennes mors. Men det var det. Och jag var en mördare.

(Okka xD Mycket blod för hans del alltså)

Tom kom hem, uppgiven och sorgsen. De hade inte hittat vargen. Men han fick vara stark, för sin dotter skull...
Det som mötte honom först var hansa avsvimmade dotter och sin döda fru. Han plockade varsamt upp sin fru i famnen och bar ut henne, han skulle begrava henne...Så inte några vilddjur skulle hinna festa på henne. Han tog en spade som låg i trädgårnden och började gräva.
Adele sov fortfarande.

(Japp)

Jag låg skälvande kvar på det svala golvet när jag hörde Tom komma hem. Jag gissade att han skulle begrava sin fru för han försvann ut igen kort därefter. Stackars Tom, stackars Adele. De hade behandlat mig som en familjemedlem och hur hade jag tackat dem? Genom att döda deras fru och moder!

Tom hade snabbt fått till en tillräckligt stor grav. Försiktigt la han ner liket i den och såg bara någon minut på den innan han svalde tårarna och började hälla jord över.
Sedan gick han in igen. Han lyfte upp Adele i famnen och kramade om henne fastän hon var avsvimmad. Men då kom han ihåg pojken. "Ethan? Säg inte att du också är död..." sa han högt.

Jag snyftade till av att höra mitt eget namn nämnas av mannen vars fru jag dödat. Jag ville inte att han skulle hitta mig. Jag ville dö här nere. Men av någon anledning kraxade jag fram ett svar. "Nej..."

Tom hörde det svaga svaret. Han skyndade ner i källaren där det verkat ha kommit ifrån, fortfarande med Adele i sin famn. Han stannade tvärt upp då han såg Ethan. Men i sitt sinne där han inte orkade med mer så antog han bara att vargen hade skadat honom. Hans blick gled sedan till sin dotter. "Ethan...du ser skadad ut men jag vill ändå be dig om en sak. Jag tänker jaga den här vargen tills jag dödat den och under den tiden: kan du göra Adele sällskap? Försöka trösta henne och ta hand om henne?". Han ville inte lämna sin dotter helt själv nu. Och Ethan var den första han kunde fråga kändes det som.

Du kommer inte att hitta den där ute, tänkte jag dystert. Jag ville skrika rakt ut; jag är här! Jag dödade din fru! Skjut mig! Men av någon anledning gjorde jag det inte. Förmodligen för att jag var feg. Så jag nickade kort där jag fortfarande låg på rygg och reste mig upp. Jag tog försiktigt Adele i famnen.

"Tack..." mumlade Tom. Han reste sig hastigt då Ethan såg ut att ha Adele i ett säkert grepp. "Jag börjar direkt, det finns ingen tid att spilla". Han gick hastigt uppför trappan och försvann ut igen.
Adele började mumla otydligt och ögonlocken började fladdra. Tillslut slog hon up ögonen och såg rakt in i Ethans ögon. "Vad...vad gör jag här?". Vad gjorde hon i källaren i Ethans famn? Och vart var hennes mors lik? Tanken på det tvingade henne att stänga ögonen för att inte gråta igen.