Rollspel fantasy the Mitrino world

Såhär ser min karaktär ut: (kolla länken) (Tyvärr är hon en älva/alv och har inte vingar utan typ trollkrafter så att därför är hon inte tecknad) http://www.google.se/search?q=vanessa+hudgens&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ei=1vauUYuRI8S54ATX_4GgAg&ved=0CAcQ_AUoAQ&biw=800&bih=425#tbm=isch&sa=1&q=vanessa+hudgens+acress&oq=vanessa+hudgens+acress&gs_l=img.3...31099.35248.0.35448.11.8.3.0.0.0.160.777.3j4.7.0...0.0.0..1c.1.15.img.bUq72057HAo&bav=on.2,or.r_qf.&bvm=bv.47380653,d.bGE&fp=c0906ad618fe5706&biw=800&bih=462&facrc=_&imgrc=o7KQLiACwmbQ-M%3A%3B0r9-u1-hFifkgM%3Bhttp%253A%252F%252Fteenchive.com%252Fwp-content%252Fuploads%252F2010%252F12%252Fvanessa-hudgens-sexy-hollywood-actress.jpg%3Bhttp%253A%252F%252Fteenchive.com%252Fjourney-2-the-earth-with-vanessa-hudgens%252F%3B939%3B936

En dov duns. Stenen träffade återigen den breda trädstammen men studsade sedan ner till marken och landade i gräset. Zita suckade tungt och grävde upp flera stenar från grusvägen, varefter hon fortsatte kasta sten efter sten på trädstammen. Hennes tvillingbror, Norell, satt - likt Zentina - i skräddarsits framför henne och pillade med smågruset.
Deras magar kurrade. Enda sedan de blivit instängda i detta tomhetens land hade de inte ätit en endaste ordentlig måltid. Här var maten bara torr och oätlig, så ville man bli mätt fick man tvinga sig i det.
Plötsligt slog ett bländade ljus emot tvillingarna och de skuggade genast ögonen med händerna. Det var som en gigantisk port hade öppnats ur tomma intet och ut strömmade bländade solskensljus.
Zita kom genast på fötter och stirrade bortåt. Efter ett tag öppnade hon munnen och sa:
"Det... det är utgången!"
Norell reste sig också, men inte lika övertygad.
"Säker?"
Zita tog tag i hans handled och började snabbt att gå.
"Helt hundra", log hon.
Hoppet om friheten växte i deras bröst.
"Vem är dum nog att öppna porten?" Norell skakade nästan av iver.
Zita svarade inte, men ökade på stegen. Ljuset var bara några meter ifrån nu.

Oliviah hinner knappt tänka på drömmen hon drömt innan den är borta ur hennes huvud. Hon stiger upp ur sängen. Hon tar lätt upp roskvisten med alla taggar och drar den genom håret. Mamma har stuckit för att prata med Mistys mamma. Oliviah känner tårarna trycka hårt mot ögonlocken. Nej. Hon får inte gråta. Det var flera år sedan Misty försvann men Oliviah kan fortfarande inte glömma det. Misty med sina fina bruna ögon och det långa, silkeslena kastejebruna håret. Hon skulle kunna få vem som helst. Oliviah har många minnen och bildet som hon tagit med Misty. Oliviah känner tårarna och låter dem rinna.

Melinda flög sakta uppe bland molnen. Idag var de rosaskimrande och plufsiga i soluppgången. Det här var hennes favorittid på dygnet. Hon brukade alltid flyga en liten tur på morgonen innan hon dök ner och åt frukost inne i staden. Hon hade flugit en stund nu, så hon dök. I början, när hon precis hade lärt sig flyga, hade hon tyckt att det var svårt att hitts tillbaka direkt. Men nu hade hon tränat och vant sig.
Efter bara några ögonblick landade hon smidigt på den stora grusvägen som gick rakt igenom hela staden. Hon brukade alltid använda det här som sin landningsplats. Många, som inte brukade gå förbi här den här tiden blev rädda, men en hel del människor hade vant sig. De visste att hon inte ville dem något illa.
De andra "ovanliga" varelserna, kastade henne knappt ens en blick. De hade gjort det i början, för det var inte vanligt att en människa plötsligt fick vingar. Men nu var hon så ofta inne i staden att ingen längre brydde sig.
"Det gamla vanliga" sa hon när hon kom fram till Leilas bageri. Leila var alltid snäll och log mot Melinda.
När hon kom tillbaka med den halva limpan grävde Melinda fram några mynt, och gick för att sätta sig i sitt favoritträd och äta.

Oliviah ler när stenen går sönder. Hon använder krafterna igen för att få den att sätta ihop den igen. Hon går en promenad. Ser en ängel under ett träd. Ska hon fråga om hon vet något om Misty? Eller är dem uppe bland demn dödas liv? Oliviah tvekar en sekund. Hon kanske ska lära känna ängeln först? Hon går långsamt fram mot henne. Hon vill inte skrämma henne.
"Hej?", frågar hon tveksamt.

(Ängel hon pratar med är Melissa Malfoys karaktär)

[Kan man joina? ]

(Ja det kan du )

Namn: Leslie (har inget efternamn)
Ålder: 13 år
Kön: Tjej
Varelser: En sorts varulv. Är människa fast med vargöron och vargsvans på dagen och okontrollerbar varg på natten.
Personlighet: Extremt modig och nyfiken. Hon har en väldigt kort stubin och ingen vill göra henne arg... Hon är ofta envis men hjälper gärna andra. Kan döda när hon är varg, för hon vet inte vad hon gör. Mer rollaz.
Bakgrund: Hon föddes rätt så hårig och utan öron. Läkarna gjorde tester på henne och upptäckte då att svanskotan var onormalt lång. Hon behandlades som döv och missbildad av sina föräldrar och vid fem års ålder när det började växa ut vargöron och en liten svans på henne lämnade föräldrarna henne helt.
Familj: Far och mor, båda människor, som lämnade henne när hon var fem.
Gillar: Skogen
Gillar inte: Ondska
Styrka: Mod
Svaghet: Kan inte kontrollera sig själv på natten.
Krafter (gäller endast varelser med kraft) : Kan träna upp att bli till varg när hon vill, men kan inte det nu när hon är så ung.
Övrigt: Är både ond och god, vilket de onda ser som en fördel. Om de kan fånga henne på natten kan de träna bort det goda i henne.

Utseende kommer, har inte tid nu.

(Ok du är med lägger in mallen sen)

Miranda smög mot tälten.
Hon var just på väg in i ett av dem då hon kunde höra hånfulla skratt bakom sig. Hon var upptäckt och de siktade sina vapen mot henne.
Men med snabbhet lyckades hon fly därifrån välbehållen tillsammans med Arthemis.

Nu ville hon bara ta sig till närmaste by eller stad och be om hjälp. Om hon lyckades besegra de, (vilket hon inte klarade själv) så kanske hon skulle få någon ledtråd om vart portalen till Tomheten kunde finnas.