[RS] På en ö i Bermuda triangle

"Visst", muttrar jag och sätter mig ilsket ner. "Kommer ju verkligen att gå... Har du någonsin kastat spjut?" frågar jag. "Det har inte jag, och jag inte den blekaste aning om hur jag skulle kunna sikta rätt, träffa den och döda den så att den inte blir förbannad istället för död", säger jag och kommer åter att tänka på planen med att strö ut hennes kroppsdelar men slår bort tanken.
Jag ska vänta lite till, sedan jag kanske berättar. Och jag skulle ju inte precis kunna skära hennes kropp utan kniv.
Nu slår illamåendet till mer. Helvete, jag blir mer och mer mig själv igen... Om jag ska göra det så måste jag berätta om planen snart annars kommer självaste tanken få mig att spy.
Och mycket riktigt. Jag känner kväljningarna komma. Jag sväljer tappert och hasplar ur mig hela planen.
Den kommer ändå inte funka, vi har ingen tillräckligt vass kniv. Inte ens en kniv.

Doug såg förvånat på honom. Ilska, inte trodde han att Matt var den typen men vem visste vad de doldes under varje människa i en tid av desperation.
”Näe, jag kan erkänna att jag inte hade det men som sagt om ett par sjölejon kan skrämma iväg en haj borde inte vi också det då?” frågade Doug.
Doug häpnade då han hörde planen Matt kommit upp med. Var han verkligen allvarlig?

Haylee log vagt.
"Ska vi sätta igång? Jag tyckte jag såg fyra palmer där borta som stod hyfsat nära varandra", sa hon och började gå ditåt. "Förresten, har du fått några skador?" frågade Haylee då det smärtade till i revbenen och ena benet.

"Hur ska vi lyckas då?" frågar jag lättat. Illamåendet går inte att hindra längre. Jag går bort mot kanten och spyr. När jag väl tror att det är över så spyr jag bara ännu mer.
Herregud... Jag är i ett plan ute i havet, med en haj alldeles bredvid och med ett LIK vid min sida!! När jag har hunnit tanken spyr jag ännu än gång, och trotsa att jag inte vill så börjar kallsvetten rinna och en ensam tår rinner nerför kinden. Jag torkar först bort tåren och sedan torkar jag mig om munnen med handryggen. Jag går tillbaka och sätter mig utmattat bredvid Doug.
Simma ut till ett plan mitt i havet, följ av en haj. Inga problem. Spy? Knäsvag och gråter nästan, precis som alla gånger tidigare.
"Hoppas de hatar spya", muttrar jag och blundar.

Lizzie kollade på sina ben och armar.
"Bara skrubbsår" svarade hon och log svagt.

Doug satte sig mödosamt upp och kollade på honom.
”Så du menar på allvar att du skulle kunna skära upp hennes kropp i bitar?” frågade Doug för han visste att det var något han inte skulle klara av.
Doug kollade ut över havet igen och kunde inte se den mörka skuggan längre men han kunde inte med säkerhet säga att den försvunnit heller.
Inte nog med deras bekymmer hade solen försvunnit bakom några moln och istället hotade några ruskigt mörka moln.
”Och jag kommer inte kunna simma så långt i vilket fall.”

"Och därför är det tur att jag har simmat i hela mitt liv", säger jag och kollar på stället där solen borde ha varit. "Och, ja. Jag var allvarlig, tills jag började spy. Jag minns inte särskilt mycket om folket på ön, och känslorna hade väl domnat till lite tillsammans med minnet, antar jag. Men jag skulle nog fortfarande kunna göra det, om jag ska vara ärlig. Jag har aldrig haft några större problem med blod, inte mitt och inte andras, jag har faktiskt större problem med mitt egna blod än andras. Och ja... Hon är död, det är bättre att hon hjälper oss än att bara ligger och ruttnar", säger jag med en axelryckning. Svetten rinner än, men jag mår inte lika illa. Jag kanske bara spydde av all chock.

Doug var fortfarande skeptisk och han hade ingen aning om vad Matt talade om för folk eller vilken ö men Doug ansåg att det inte var rätt tillfälle att fråga.
Istället för att säg något om kniven han hade på sig drog han sig fram till Melissa, tog ut hennes örhängen och för andra gången kollade han igenom henne efter värdefulla saker. Förutom örhängena tog han hennes skärp som var av mjukt läder och sko snörena i hennes skor för att lägga ned allt i sjukväskan där han funnit plåstren. Det verkade som om sjukväskan var vattentätt.
Han fann något han inte märkt tidigare. En sax och räckte den utmanande emot Matt, fortfarande osäker på att ifall han skulle göra det han sade.

Jag kollar förvånat på saxen, sedan förstår jag.
"Skämtar du? En sax skulle inte räcka på långa vägar. Fan vad jag önskar att jag hade min armékniv nu", muttrar jag. Inte för att skära i henne utan för att kunna ta sönder den och kasta en av knivarna mot hajen.
... Som jag inte längre ser.
"Ehm... Brukar hajar försvinna efter ett tag?" frågar jag och ignorerar hungern som gnager i magen.

Doug såg på honom.
”Har du något bättre förslag? Börja med fingrarna eller något.”
Doug kastade åter igen en blick ut på vattnet, fortfarande ingen skymt av hajen men tidsvattnet fick dem att försvinna längre ifrån stranden.
”Jag vet inte”, sade han och tystnade en stund. ”Om vi delar saxen skulle du kunna kasta den då?`Vi måste handla snart.”