PRS mellan dubbelgångarna<3

nej?
~
Jag gick ut därifrån och försökte lugna ner mig. Damon hade menat väl. Men varför höll han tyst om han älskade mig? Det förstod jag inte riktigt.

Skrev det förut. Men visst vi skiter i det
~
"Du gjorde rätt. Det är Katherines sätt att hantera det." Sa jag. "Hon har rätt. jag skulle sagt till tidigare." Sa Damon. "Var inte så hård mot dig." Sa jag. Stefan kom in i rummet. "Elena har rätt. Du gjorde rätt.

Jag satte mig i soffan. Jag mindes absolut inget. Och Elijah var väl i New Orleans?

"Jag går nog ut ett tag." Sa Damon. Men han gick inte ner. Han hoppade ut genom fönstret.
"Han vill inte se Katherine mer." Mumlade jag. "Det kommer bli bättre." Sa Stefan. Det kändes som mitt fel.

"ELENA!!!" Skrek jag och tystnade tvärt. Jag skulle inte skrika. Jag skulle bara ha ropat. Men innerst inne hotade den gamla Katherine att komma fram, det kändes tydligt.

Jag sprang ner till Katherine. "Katherine, Vad är det?" Frågade jag lugnt när det inte fanns någon fara.

"Du visste det innan han sa något va?" sa jag och jag såg hur Elena sjönk ihop. I spegeln såg jag att mina ögon hade blivit kolsvarta av ilskan.

"Vi ville se om du kunde komma på det själv." Sa jag. "Minns du varför du nästan dog, ramla du eller försökte du göra själv mord??" frågade jag.

"Vad i helsike pratar du om!!?? Varför skulle jag ta självmord!? jag har ingen aning om vad som hänt. Jag minns att jag somnade i soffan och sedan var jag på stranden!"

Senast hon sov på soffan var två dygn innan.
"Lugn Katherine." Sa jag.
~
Nobody home.