Hunger spelen roll (Privat)

Jag såg hur en kille hade get en släng kyss åt natur- flickan, hon hade fått alla personer till deras sponsorer såg det ut som. Innan Snow börjat tala klev jag av vagnen och gick där ifrån och Cato var efter mig. Min mamma fick det att få sponsorer att se lätt ut, fast med en fattig District och en dålig dräkt går det inte så bra. Jag tog lite eld från dräkten och blåste iväg den, en jättestor Härmskrika flög runt vid vagnarna, men alla hade ögonen på Natur- flickan.

Jag kände hur Panems blickar borrade sig in i hela min kropp. Själv kunde jag inte ta ögonen ifrån härmskrikan... Den flög runt över alla vagnarna. Tolvans symbol. Den finaste av alla.

"Laura, Laura!" ropade Cato och vi var på stora skärmen.
"Vad?" frågade jag.
"Vad var det där?" frågade Cato.
"Jag ska gå här ifrån" sa jag.
"Varför?" frågade Cato.
"För jag har försökt allt för att få sponsorer, mina föräldrar fick det att se lätt ut och Cinna och vi andra har försökt allt, och så ignorerade dom mig. Dom tittade på alla förutom mig, inte ens Härmskrikan funkar!" sa jag.

Jag såg att de hade lite problem borta vid tolvan. De såg ut att bråka om något. Förmodligen sponsorer. Kamerorna riktades mot Laura och Cato, de som bråkade. Och då upptäckte jag något. Folk stirrade verkligen på dem. Många såg entusiastiska och intresserade ut.
Var det en taktik att bråka sådär? Eller bråkade de verkligen på riktigt?
Jag funderade på vad jag och Nemo kunde göra för att få så mycket uppmärksamhet. Jag ville inte bråka med honom. Men det måste ju finnas något. Men kanske inte nu. På träningen, och på arenan. Då skulle jag ta Panem med storm.

Jag vände mig för att gå där ifrån.
Caro tog min hand och sa:
"Laura, folk tittar." sa Cato.
"Spela roll! Titta på dom ser du vad dom siktar på?" frågade jag.
"Dom tittar på alla förutom dig" sa Cato.
"Då fattar du?" frågade jag.
Snow kom ner till oss.

"Nemo, vi ska nog gå nu." sa jag "Vi borde vila inför träningen imorron."
Nemo nickade.
Vi började gå ner för vagnen, men plötsligt började Snow gå ner. Då blev jag riktigt intresserad och spetsade öronen ordentligt.

"Vad händer här?" frågade Snow.
"Vi kan säga så här flera dagas arbete lönar sig inte!" sa jag och tittade på honom.
"Inte en sponsor har jag!" sa jag.
"Jo en Laura, jag är din sponsor!" sa Snow.
"Och min familj!" sa Cato.

Snow!!! Lauras sponsor!! De måste skämta. Nu gick jag iväg. Hur kunde han favorisera henne!! Jag hade ju gjort succé. Jag satte mig argt i en korridor utanför. Sedan kom jag på hur larvig jag var just nu. Jag och Nemo hade lyckats jättebra därute. Och de andra hade visserligen också lyckats ganska bra, men många hade älskat min klänning. Och Nemos gröna kostym hade också varit otrolig. Vacker, enkel, diskret, men ändå utstickande. Den blev genomskinligare ju längre ut på ärmarna och benen man kom. Stylisterna hade gjort ett strålande jobb. Vi hade lyckats bra, även om jag inte hade fått Snow. Nu borde jag istället sikta på träningen och mitt enskiljda framträdande. Jag var tvungen att hitta en egen och speciell talang, en som ingen kunde mäta sig med. Men vad hade jag för en sådan talang?

Jag bryde mig inte om Snow och gick direkt till tränings rummet och började träna.

Jag sprang till mitt rum och rotade igenom alla lådor och hyllor. Tillslut hittade jag papper och pennor. Jag slängde mig på sängen och tänkte. Jag tänkte skriva upp alla saker jag tyckte att jag var bra på. Jag satt i säkert en timme och försökte komma på vad jag hade för talanger. Jag hittade ingenting.