Robin Hood (fyra personer)

(haha nej skriv på du xD)

Midna såg på dem allihop. Hon förstod att mannen var farlig om han lyckats döda soldaterna. I och för sig var inte soldaterna inte de bästa mannar. Midna själv hade enkelt kunnat skjuta dem ett flertal gånger. Alla soldater som var skickliga fanns med kungen i det heliga landet. Midna tittade förvånat på männen när de slog mannen som hette Roger och suckade.
"Män" muttrade hon och reste sig upp.
"Midna?" sa Robin frågande när hon tog upp en skål med soppa och lite vatten och började gå emot mannen.
"Han må vara farlig men han behöver äta ändå" sa Midna.
"Nej det behöver han inte!" sa Robin och hon stirrade ilskt på honom.
"Ibland undrar jag vad din far lärde dig" muttrade Midna och struntade i vad Robin sa och gick fram till mannen och satte sig på huk framför honom.
"Är du okej?" sa hon försiktigt och ställde ner maten. "Är du hungrig?"

(Mort, jag tar det som en komplimang!)

Utmattad och med en tung känsla av hopplöshet som växte sig allt större i maggropen på honom, likt en tumör. Det tog inte lång tid innan han slutade med sina tafatta försök att komma loss och ha sönder sina fjättrar, det var omöjligt. Det var inte bara hans kropp som började ta stryk utan även hans psyke, han skulle inte klara mycket mer om han var tvungen att leva hela sitt liv på ett liknande sätt. Var det inte då barmhärtigare att dö? En enklare utväg?
Försjunken i sina mörka tankar märkte han inte ordutbytet som Robin och en av, få som de var, flickorna i lägret, därmed tittade han förvånat upp när hon stod framför honom med en skål, den innehöll en rykande substans och lukten av soppa letade sig upp i hans näsborrar, fick hans mun att vattnas.
"Jag har inte mått bättre och jo, jag är redigt hungrig." Svarade han flickan med ett leende, alltid ett leende. Livet blev enklare om man log, det hade han lärt sig och även om det kunde göra ont så var det bra mycket bättre att le än att gråta. Tårar hjälpte ingen, handlingar hjälpte men aldrig tårar.
Flickan ställde ned skålen framför honom och nu log han ursäktande, då det kändes lite dumt.
"Som du ser så är mina händer tämligen upptagna med att sitta fast och jag tror inte att din vän där borta...", han nickade mot Robins håll, "...har planer på att släppa lös mig för ett mål mat. Om du inte har något emot det så får du nog mata mig och om inte så äter jag den imorgon ifall jag får större frihet då. Jag kommer inte försöka göra något.", Roger log bakom det smutsblonda håret vilket hängde i stripor framför ansiktet.
Det här kändes utmärkt, tillfångatagen och snart kanske han skulle bli matad likt ett spädbarn. Utmärkt. Doften från maten fick munnen att vattnas, natten skulle inte bli fullt lika obekväm med mat i magen men trots det så var tanken på att bli matad ytterst förödmjukande. Bli matad, det fick honom att minnas hans mor; hon kunde vara en ängel men ibland hade hon förvandlats till djävulen själv. Roger bar fortfarande ärr på kroppen efter hennes behandling, ärren påminde honom och minnet av händelserna var vidrigt nog.
"Heh, har du någon familj?", Frågade Roger flickan som hade hämtat honom soppa, han var nyfiken, om hon hade en familj så undrade han vad flickan gjorde här; bland laglösa.

(Vildvittra,Mort och Cara Riddle; Alla ni får skriva var sitt svar innan jag svarar nästa gång. ^^)

Midna tittade på mannen och log svagt.
"Du verkar ha haft en tuff dag och Robin och hans mannar inte behandlade dig bättre. Jag vet inte vad som har hänt med honom sedan han flyttade till skogen, han var trevligare förr" sa Midna och tittade bort på Robin som satt och pratade med de andra. Hon förstod att det inte var lätt att leva i skogen men hon undrade vad som hänt med honom. Hon tittade på mannen som satt fastkedjad och undrade hur Robin blev så hemsk. Hon tittade sedan på Roger och höjde ett ögonbryn.
"Är du säker på att jag skall mata dig?" sa hon undrande. Hon var inte säker på att hon själv skulle vilja bli matad. Hon var dock inte säker på att släppa loss mannen var en bättre ide heller. Hon såg sedan sorgset på honom när han nämnde ordet familj.
"Ja jag har en familj" sa hon bara undvikande och tittade ner i marken. Hon saknade sin far som dött mer än hon trodde var möjligt. Och hon kände ånger över att ha lämnat sin mor och syster. Hon var dem som skulle ta hand om dem. Vad skulle hända med dem nu?

(Blir inte så långt inlägg, är på mobilen då mitt Internet inte fungerar och så ni kommer vidare )

Sidara satt vid elden och betraktade mannen och Minda. Hon var glad att Minda kommit på tanken med mat, vilket hon aldrig gjort. Visst tillsynes kunde hon vara kallhjärtad, döda utan att tänka och alltid tänka på sig själv i första hand. Men det hade blivit så, hennes liv hade blivit att klara sig själv och inte lita på andra. Men mannen intresserade henne och hon undrar från var hon hade sett honom, då hon sällan vart på samma ställe och hållit sig till skogar och kanske byar.

Trots att han bara hade utbytt några få fraser med flickan så kände han att hon var en vänlig själ, i alla fall av det han hade sett; flickan påminde om hans lillasyster. Tydligen så hade hans osäkerhet märkts eller lyst igenom på något sätt då hon ifrågasatte hans val att bli matad, det fick honom att le.
"Ja, jag är tämligen säker på att jag vill bli matad. Min stolthet mättar inte, det gör däremot soppan.", Sade han och samtidigt höll han en glad ton på rösten, utan bitterhet. Trots att han hade förtäljt sanningen så var det fortfarande en mycket bitter sådan. Trots det hade han inte så mycket tid att tänka på sin egen bitterhet då han märkte en viss sorgsenhet hos flickan när han hade nämnt familj.
"Jag hade också en familj, en gång i tiden men det tar vi någon annan gång om vi får tid för sådana historier i framtiden. Du verkar inte road av samtalsämnet och jag menar inte att göra dig nedstämd. Samtidigt så kallnar maten och jag blir allt hungrigare så jag skulle uppskatta viss mathjälp, om det går för sig?", Roger log ett brett leende mot henne, oavsett hur förödmjukande det skulle vara så kände han av hungern och det skulle bli gott med mat oavsett hur bitter eftersmaken än skulle vara.

Ash som fortfarande befann sig en bit utanför den övriga gruppen om man inte räknade med den nyanlända mannen och Midna som begett sig för att mata honom. Det hela var nästan skrattretande.
En kall brist krusade till hans hår och Ash drog manteln tätare omkring sig. Kvällen hade gått över till natt och månen som var full stod högt på himmeln. Det var bara vargensylande som saknades, smög sig en tanke in i Ashs huvud.
Så hörde han hur en gren knäcktes. Koncentrerad på mörkret runtomkring dem utan att visa det så såg han en onaturlig skugga och så hörde han något mer men han kunde inte riktigt placera det. Ifall han inte befunnit sig tillsammans med Robin och hans män hade han varit övertygad om att de var dem som smög runt i natten men nu var så inte fallet. Han kunde se Robin vid elden, vars lågor trotts att den var nedgrävd dansade på deras ansikten.
För en stund önskade Ash att han inte gett upp sina vapen. Det enda han hade för ögonblicket var en skål och en träslev men de fick duga. Fast ifall de skulle bli en fight så var hans bästa chans att försvinna i mörkret.

Midna log lite roat.
"Det är sant, ibland får man helt enkelt frånse stoltheten och i stället se vad som är livsviktigt, så som mat" sa hon enkelt och började mata mannen. Hon fann det ytterst roande, hon hade inte matat någon sedan Mirtha hade varit liten. Det var dock roligare att mannen inte var ett barn utan vuxen. Midna var dock förvånad över att han kunde frånse sin stolthet, det var inte många som skulle kunna det. Hon tittade upp när han nämnde familj och nickade.
"Jag förstod att det inte var din avsikt" sa hon och log svagt. Midna tittade upp när en skugga föll över henne. Hon mötte Robins beslutsamma blick.
"Du borde inte prata med honom" sa Robin barskt och hon suckade.
"Ibland är det synd att din far gick bort så tidigt, han hade kunnat lära dig hur man visar vänlighet" sa hon och gav mannen den sista av soppan innan hon reste sig upp.
"Din far borde ha lärt dig mindre" sa Robin och hennes ögon blev svarta.
"Tala inte om min far" sa hon lågt och drog kniven och la den över Robins strupe och han mötte hennes blick.
"Midna" sa han lågt och hon stirrade på honom en lång stund.
"Jag önskar att du inte hade tagit hit mig" sa hon kallt till Robin. Hon vände sig till den fastkedjade mannen och nickade bara innan hon lämnade dem båda. Hon gick ut i skogen och började följa vägen som gick till Locksley, hon var tvungen att se att hennes familj var oskadda.

Sidara hade lyssnat på hela samtalet, mest för dat var som en vana. Lyssnade man och höll tyst och gömde sig fick man reda på mycket, även om hon inte gömde sig i detta fall utan satt vid elden. Hon såg efter Midna men gjorde ingen ansats att gå efter henne, varför skulle hon? Det var inte hennes ansvar eller plikt, eller var det? Hade hon vart med i striden med? Jo, så var det, så praktiskt sett var Sidara skyldig henne en gentjänst, men skulle det räcka att följa med? Varför? Minda klarade sig troligtvis själv, men kanske skulle hon behöva prata? Fast det var Sidara knappast bra på.
Hon suckade och ställde sig upp, ett försök kunde hon alltid göra så slapp hon vara skyldig henne något sedan i fortsättningen och återgå till sitt ensamma liv. Hon följer efter Minda och kommer i kapp henne, "Hur är det? Eller vart ska du?" sa Sidara, kanske med en osäker stämma men mest för hon inte var van att prata med folk, inte känslor och sådant i alla fall.

Flickan, som tydligen hette Midna, utbytte några hetsiga fraser med Robin innan hon lämnade lägret; trots att han gärna hade följt med så var det fysiskt omöjligt för honom i detta skede. Däremot såg han en skymt av ännu en flicka som följde Midna ut ur lägret, förhoppningsvis kunde de slå följe. Skogen var inte säker nu, den hade inte varit säker på länge.
"Det där hade kunnat skötas med så mycket mer finess.", Sade Roger med ett litet leende på läpparna. Robin tittade ned på honom, ögonen var kalla och utstrålade inte mycket värme.
"Jag behöver inte få lektioner i takt och ton av en familjemördare.", Sade han och detta fick Roger nästan att skratta, han var tydligen någorlunda känd ändå.
"Ett rykte.", Svarade han enkelt.
"Förnekar du det?", frågade Robin, fortfarande med is i blicken. Först skrattade Roger till, sedan tystnade han innan han mötte Robins iskalla blick med ett stort leende på läpparna.
"Jag dödade vissa delar av min familj, ja men omständigheter kan göra den bäste till bov; som du säkert har märkt.", Sade han och med tonfallet avrundade han ordbytet, Robin verkade inte kunna svara honom ordentligt utan lämnade honom att ensam begrunda lägerelden från hans fjättrar. Familj? Ja, han hade haft en familj en gång i tiden. Det var längesedan nu eller det var i alla fall så det kändes.

Midna såg på skogen, hon hade alltid trivts i skogen, men det var när hon hade kunnat återvända hem. Hon vände sig förvånat om när Sidara kom upp till henne. Hon hade inte förväntat sig att någon skulle följa efter henne. Hon tittade tvekande på Sidara och log sedan.
"Jag mår bara bra." sa hon. Det var inte en total lugn, hon mådde inte direkt dåligt men hon mådde inte direkt bäst. "Hur är det själv?" frågade hon för artighetens skull. Hon började sedan gå längs vägen mot byn.
"Jag skall hälsa på min familj, jag vill veta att de är oskadda." sa hon och tittade rakt fram.