Törsten efter blod. (privat)

Roses ord, röst letade sig in i Alice medvetande. Det värst var nu över.
"Nej, jag tror inte det", sade hon svagt.
Hon satte sig sakta upp med ryggen emot sängen, blottade sitt röda, svullna ansikte. Hon var glad att Rose var där hos henne något hon enbart kännt med ett litet fåtal personet förut.

"Tack gode... Något!" utbrister jag och slänger mig nästan om hennes hals. Det är först nu jag inser hur orolig jag har vart. Jag harklar mig och inser att hon måste tycka att jag är galen. Jag drar mig undan och kollar på henne. Hon verkar ha gråtit.
"Har det hänt något?" frågar jag och känner oron åter komma. Okej, jag är psykiskt störd, bra jobbat hjärnan...

Alice ryggade tillbaka lite då Rose kastade sig om henne. Hon gillade inte då andra sökte kroppskontakt med henne utan att hon fått godkänna det innan.
"Nej, inget har hänt men jag tror jag varit här förut", mumlade Alice. "Så vad missade jag av balen?"
Alice upptäckte att hon fortfarande hade på sig den underbart vackra klänningen, hennes frisyr var tvungen att vara förstörd för länge sedan nu. Hon betraktade Rose som var bländande vacker. Inte ett hårstrå låg fel.

"Här?" frågar jag chockat. "Är du säker på det?" fortsätter jag misstroget.
"Du missade inget, den fortsätter där nere", säger jag och hör musiken enda upp hit. Jag kollar på henne och undrar om kan ha vart här förut, det bodde en familj till här en period, och de behandlades precis som min familj, men jag har svårt att tro att det var hennes. För då skulle väl hon veta det, och kanske till och med bo här? Nej, familjen flyttade, påminner jag mig själv.


[Hoppas det är okej? ]

[Haha, helt okej är väl jag som inkräcktar mer. ]

Alice lade huvudet på sned. Hon var säker på att Rose hade något på hjärnan men det skulle vara hennes sak att berätta, i hennes tid.
"Så varför är vi här?" frågade hon med ett höjt ögonbryn.
Då hon ställde sig upp mindes hon huvudvärken men dolde den bakom ett leende.
"vad säger du?"
Alice räkte Rose sin hand med en lite bugning.
"Ska jag erskortera dig, frun?"
Ett leende lekte på Alice läppar och trotts att hon var en aning blek, var hennes ögon vid liv.

[konstigt jag vetX) finner inte alltid rätt ord. )

Jag ler och tar emot handen och ställer mig upp. Jag fixar hennes hår med hjälp av luft och ande.
Den som vågar behandla henne som avskum denna stund kommer få med mig och göra, tänker jag till resten av personerna där nere.
"Du har inte tänkt berätta vad som hände, va?" frågar jag med ett litet sorgset leende och öppnar dörren åt henne.

Alice kände det som en varm vind och då hon såg sin spegelbild log hon lite. Hon kramade Roses hand som tack.
"Åh, jag tror jag såg mig själv när jag var liten. Jag tror här och en pojke jagade mig."
ALice visste att hon lät en aning galen men vad gjorde det? Det kändes skönt att ha Rose som en vän. Då de närmade sig balrummet kunde Alice höra skratten, musik och allt som hörde där till. Hon kände hur hon började omedvetet spänna sig. Varför var det så viktigt att de gillade henne? Varför räkte det inte med att hon gillade sig själv? Alice drog en suck och väntade på att bemötas som någon med pesten åter igen och klistrade på sig ett leende

"Hm... Ska vi försöka klura ut det senare?" frågar jag och ser Steve. Jag ler och han vinkar. Alla börjar le hjärtligt mot Alice men rädslan hos de går inte att ta fel på. De är rädda. För mig. Herregud, självklart inte! tänker jag försträckt. Jag ska inte skada er, jag vill bara att ni inte ska döma henne, varför dömer ni ens henne?
De verkar slappna av och fundera i någon sekund. Jag känner deras förvirring. De flesta kommer faktiskt på att de inte har något emot henne.
"Låt oss njuta av stunden som är kvar och lära känna varandra!" ropar jag ut över folkmassan. Jag tar emot ett champagneglas och räcker upp handen i en stor skål.
"Länge leva vår nya härskarinna, Rose!" mässar de alla till svar och jag ser flera spöken. Jag lägger champagneglaset på en förbipasserande kypares bricka. Jag grimaserar och ler sedan mot Alice.
"Tänker inte bli full på min födelsedag. Och så har jag aldrig druckit", förklarar jag och kollar med avsky på alla olika sorters drycker.
"Och jo, förlåt för folket, de är minst sagt gammaldagsa", tillägger jag.

Folket vänlighet och rädlsa som verkade riktad emot Rose sade Alice allt hon behövde veta. Hon gillade inte vad Rose hade gjort även om hon uppskattade gesten. Inte ville hon ha någons falska vänlighet, hellre förakt då. Alice log dock emot Rose vid hennes ord. Alice hade aldrig levt särskilt skyddar liv som Rose verkade ha gjort. Istället hade hon alltid varit lite av en med ett fint ord äventyrare. Hon tog ett av glasen som innehöll champange och smutade nyfiket. Varför alla hade champang förstod hon inte. Det var fint men inte särskit gott. Nej, Alice föredrog vin, rött vin eller blod. Hon älskade den berusande smaken av blod. Hon hade inte drukit sedan, sedan Taku mindes hon. Något tändes inom henne då hon tänkte på honom, ett begär. Alice vände sig emot
Rose.
"Är det okej att dricka ifrån människorna?" frågade hon mycket snabbt och lågt så att ingen annan skulle höra hennes ord.
Hon visste att det var bäst att fråga för det var inte alla som uppskattade då deras människor blev mat till någon annan, det hade hon lärt sig den hårda vägen.

Jag tittar förskräckt på henne. Även om folket börjar acceptera henne nu betyder det inte att det bara är att dricka.
"Herregud, nej", viskar jag. "Kolla bara på de. De har precis insett att de inte hatar dig, är det verkligen smart att dricka ifrån de då?" undrar jag och känner hur jag bleknar.
"Nej, vi har blodkammaren till det. Man kan ju inte låta folk bo här utan en avgift", påpekar jag ifall hon skulle bli chockad över blodkammaren.
"De ger lite blod per månad så nu borde det vara fullt eftersom att jägarna har vart döda den senaste perioden", säger jag. "Ska jag visa vägen?" undrar jag. "Det borde vara som vin nu, eller något sådant. Välj bara datum", ler jag.