Det bortglömda. (privat)

Adrian lät facklan göra väg framför honom. Djuren verkade minst sagt ha respekt för elden även om den inte verkade skrämma dem. De var många och även ifall Adrians adrenalin gav honom kraft så visste han att de var maktlösa emot dessa varelser. De var helt enkelt fler än dem. Han kollade desperat efter Avena och såg henne på marken men hann varken göra eller hinna tänka ut något att göra förrän en av dem flög över honom. Dess kropp pressade ned hans emot marken. Facklan flög ur hans hand och dess enorma käft öppnade sig för att ge sig på det dödande hugget.

Avena såg Adrian och insåg att spelet var förlorat, även om hon vetat det hela tiden sedan de kom, bestarna kom. Hon känner kinden rivas upp av vassa klor, men ger inte från sig ett ljud då hon inte ville ge besten den tillfredställelsen att höra hennes skrik eller se henne rädd. Men plötsligt tar Adrians fackla eld i marken och snart sprider det sig i det som finns till hands. Bestarnas tjut och gnyenden när de ser och känner elden får dem snart att hals över huvud springa från dem, bestämde att rädda sitt eget usla skinn.

Med lättnad kände han odjuret stelna till för att sedan vända sig om och springa. Adrian log och var snabbt på fötterna.
"You better run", ropade han efter dem samtidigt som han hytte lite med näven.
Så kände han värmen och inte förrän då upptäckte han elden. Snabbt lokaliserade han Avena som såg hemsk ut. Hennes ansikte var blodigt och han kände en kall kåre nedför sin ryggrad.
"Kan du gå?" frågade han stressat då elden spred sig ytterligare.
Adrian visste att ifall de gick skulle de vara döda egentligen behövde de springa om ens då de skulle kunna komma undan.

Avena skrattade till då hon hörde Adrian eftersom det såg så komiskt ut. Men hon slutade genast då hon kände hur ansiktet smärtade.
Hon såg på Adrian och bet ihop och ställde sig upp, han hade rätt, de måste här ifrån elden höll på att sprida sig. Men ärligt hon skulle bara sinka honom, hon drog bort blodet med tröjärmen, inte för att det hjälpte men ändå. "Du borde springa, om det finns någon sjö eller något är det din räddning." sa hon och menade med det att han skulle lämna henne.