Fantasy rollspel för 4!

[Mort, förlåt. Hihi]

[Haha, gör inget. *flinarsomendåre*]

Alice tog tacksamt emot broccolin men la den åt sida, inte för att hon inte ville äta den just nu utan för att hon tänkte så som hon alltid tänkte Den som spar han har.
”Tack”, mumlade hon generat och vände sin blick emot marken för att sedan kolla upp emot Nikita. ”
”Det låter bra, jag är dö trött men väck mig om några timmar eller då du inte orkar vara vaken längre.”
Alice la sig ned igen och illern kollade nöjt på henne en stund. Sedan somnade Alice och sov djupt utan en minsta dröm.

James gäspade och sträckte på sig. Han tuggade i sig de sista hallonen och lade sig tillrätta inuti trädstammen. Råttan kurrade ihop sig intill honom och tillsammans somnade de. Det James drömde skulle han inte komma ihåg dagen därpå.

Alice vaknade med ett ryck. Det första hon lade märke till var att illern var borta, där hon legat innan var nu tomt och kylan hade börjat tränga sig på henne. Det andra hon lade märke till var ljuden. Det lät som om någon eller något var på väg emot dem i full galopp.
”Vad är det?” frågade hon viskande.

Jag stelnar till.
"Jag vet inte..." viskar jag tillbaka. Plötsligt uppenbarar sig en smärta hjärtat och jag känner hur något spricker, går sönder. Äntligen, tänker jag utan att veta varför. Sedan kommer jag på det. Vi har inte fått de här krafterna nyligen, i alla fall inte jag. Jag har alltid haft de och de har längtat efter att få komma ut, och nu är krafterna och jag en och samma.
"James!" väser jag och vänder mig mot honom. Filixtra! ropar jag i tankarna. Min vackra uggla kommer inflygande som ett skott. Jag ruskar till honom.
"Vakna! Du måste få hålet i trädet att växa igen!" väser jag och ruskar om honom igen. Jag brukar inte vara såhär... hinner jag tänka innan ljudet kommer ännu närmare.

James kände hur något utanför sömnen ville få honom att vakna.
'Ååh, har jag försovit mig igen? Jag hatar måndagar...', tänkte han uppgivet och öppnade sakta ögonen.
Men när ljudet av Nikitas röst nådde hans öron blev han först förvirrad, och sedan kom gårdagens minnen tillbaka till honom som en blixt.
Han satte sig hastigt upp och stirrade oförstående på henne, sedan hörde han också galoppsprången. Han insåg vad Nikita ville, och gjorde sedan som hon sagt. Hålet i trädstammen växte igen, och stängde in dem i svart mörker. Bara några små hål och springor släppte in solljuset.
Fort makade han sig till en av de största springorna och kikade ut för att se vad som hände. Han märkte också att han hade en konstig smärta i bröstet, som om hjärtat sprack eller gick itu. Men det gjorde inte särskilt ont, det var bara obehagligt och James tänkte inte mycket mer på det.

Jag pustar lättat ut och släcker elden med en lät vind.
"Förlåt för att jag var tvungen att släcka elden, men annars skulle den bli vår död", viskar jag så lågt att bara de i stammen borde kunna höra.

Alice kollade upp på de andra. Hon kunde klart och tydligt utskilja de mjuka dunsarna på marken av vad det än var som kom emot dem.
"Någon har varit här", hörde hon en röst säga.
Den var kvinnlig men trotts det ganska hård. Alice kändes sig hjälplös, vad kunde hon göra? Hon saknade den lilla illern som ännu inte hade ett namn, likt James råtta.

Hur ser de det?! tänker jag förskräckt. Jag närmar mig det som var utgången för någon minut sedan. Jag kollar ut och ser att det är flera personer på hästar och vissa är på marken och letar efter spår.
"Tror du att det är de?" frågar en av de som sitter hukande på marken.
Jag sväljer hårt och hjärtat börjar slå hårdare, letar de efter oss? Och varför i såna fall?

James granskade kvinnan som talat. Stramt ansikte, håret uppsatt i en tajt knut på huvudet. Hon var klädd i en slags rusting, och ett svärd hängde intill hennes ben. Det vilade något tufft, bestämt över henne. James hade aldrig vågat sätta sig emot henne, om man säger så.
Han såg på de andra.
"Är de oss hon menar?" viskade han mycket tyst.