Förbjuden kärlek

Egeria svarade henne inte, dels för att hon inte visste hur Isis skulle ta hennes plan och dels för att Isis mor, drottningen dök upp. Och vid drottningen var inte Egeria något annat än en undfallande tjänare som bara lydde order. Det var bara Isis som verkligen visste att Egeria hade något bakom pannbenet, att hon visste mer än vad hon skulle veta och att hon var smart. Det var även Isis som lärt henne att läsa när de var små, tjänare som hon eller som hade den bakgrund hon hade skulle inte kunna det och Egeria visade sig hemskt okunnig i andras närvaro.
Hon följer efter den på behörigt avstånd och med blicken sänkt och ställer sig sedan bakom bordet då middagen ska ges vid Fai. "Hemma hos oss får tjänarna äta i samma rum och samtidigt som herrskapet, olika bord förvisso men inte som här." viskar Fai leende till henne.

(Nu fick Isis lära henne läsa xD)

(haha ja men klart Isis är snäll )

Isis petade ointressant i maten.
"Det är bra att du tänker på din form" sa hennes farmor och hon tittade upp. Isis räknade till tio för att inte snäsa åt henne. Hade hennes familj haft något mellan öronen hade de förstått att hon inte åt för att hon var ledsen inte för att hon ville vara smal, det var hon redan. Lancelot tittade på henne men hon sa inget.
"Jag gillar ditt halsband vem har gett dig det?" sa han och hon tittade förvånat på honom. Hon slängde en snabb blick bort mot Fai som log oskyldigt, hade han gett henne det? Men han hade sagt att det var från Lancelot.
"En vän" sa hon och Lancelot nickade, han verkade inte ha märkt blicken hon gav Fai och hon var glad för det. Isis sköt tallriken ifrån sig hon var både sorgsen, förvirrad och irriterade, ingen av de tillstånden var bra att äta i.

Egeria kunde inte låta bli att le åt det hela men slutade genast då hon fick en blick från drottningen som precis sett upp. Egeria sänker blicken och kände att det skulle bli skönt att lämna slottet. Och med tanke på vad som skulle ske snart skulle alla ha fullt upp med förberedelserna för bröllopet. Att prinsessan gifte sig skulle bli en stor sak något som angick hela folket och därför skulle det bli storslaget.
Egeria biter sig i läppen och slänger en blick på Fai och sedan på Lancelot och Isis. Om hon och Fai gifte sig? Här och nu eller såklart efter deras, och mycket mindre. Sedan resan mot deras land, ingen skulle veta vem som var vem och bytet av ringar skulle lätt kunna ske. Och länderna låg så långt från varandra att det knappast skulle vara troligt att någon skulle komma och besöka dem. Hon skulle behöva prata med alla fyra och det snabbt och hon skulle behöva få tala öppet.

"Ursäkta mig men jag mår inte så bra, jag drar mig tillbaka" sa Isis och reste sig upp och lämnade matsalen. Hon behövde berätta för Simon, hon berättade allt för Simon även om han var död. Hon lämnade rummet och började gå mot Simons grav.
"Isis" hon hörde Lancelots röst, hon var förvånad över att han tilltalade henne. Hon stannade och såg på honom. Han stod framför henne och verkade tveka. "Du vet att det här inte kommer funka" sa han och hon tittade på honom.
"Om du vill diskutera det här så låt oss gå ut" sa hon och gick ut i trädgården. De satte sig på en bänk. "Jag vet att det här aldrig kommer funka"
"Jag vill göra en deal" sa han och hon tittade undrande på honom. "Vi gifter oss och reser hem till mig men sedan träffas vi inte mer än nödvändigt. Du gör ditt jobb som drottning och jag mitt som kung"
"Det låter bra" sa hon utan att tveka, det var precis vad hon hade planerat.
"Jag vill också träffa andra" sa han bestämt och Isis tittade förvånat på honom, hon var inte beredd att han skulle vara öppen med det. "Du får så klart träffa vem du vill du med" sa han och hon log.
"Vi kanske kan ta oss igenom det här ändå" sa Isis och reste sig upp. "Var vänlig mot Egeria" sa hon innan hon gick bort mot graven.

Egeria ser efter både Isis och Lancelot som lämnar bordet och hon och Fai avviker också från bordet för att söka upp de som de tjänar men utan att störa de andra. De ser båda på varandra och Egeria skäms en aning, hon visste att det var fult att tjuvlyssna. Även om man inte kunde kalla det för att tjuvlyssna då de bara hamnat på rätt plats vid rätt tillfälle.
"Gå till henne, hon är vid sin broders grav. Men låt henne först vara ensam, hon behöver få vara med honom ensam." viskar Egeria till Fai, hon visste kanske mer om Isis än Isis visste att hon visste. Men hon log då Fai nickade och försvann och hon går fram i trädgården till Lancelot som ser något chockad ut över Isis ord och genast känner sig Egeria osäker, tänk om hon hade fel?

Isis sjunk ner på knä framför graven och knäppte händerna.
"Simon" sa hon lågt, inte för att han skulle svara men att prata med honom fick henne att känna sig bättre till mods. "De har bestämt datumet till i övermorgon. Jag önskar jag hade kunnat skjuta upp det för alltid. Men Lancelot och jag gjorde ett avtal vi kanske kan få det här att funka" sa hon och log emot statyn. Hon hörde steg bakom sig och vände sig snabbt om.
"Stör jag dig?" frågade Fai artigt och hon skakade på huvudet.

Han rycker till då han hör henne men ler mot henne. "Har du lyssnat?" sa han smått roat och hon sänker blicken skyggt och nickar. Hon visste inte hur han skulle ta det, vissa kunde bli hemskt arga och straffa andra kunde bara bli arga och ge örfilar, det var vanligt och......"Se så." säger han vänligt och lyfter upp hennes haka så hon är tvungen att möta hans blick. "Du ska kunna prata klarspråk utan att bli rädd att bli straffad." sa han lungande och hon nickar.

Fai gick in och satte sig bredvid henne.
"Varför sa du inte att halsbandet var från dig?" frågade hon undrande och Fai log emot henne.
"Jag var inte säker på att du skulle ha tagit emot det" sa Fai och såg försiktigt på henne.
"Det hade varit större chans att jag tog emot det om det var från dig" sa hon och log varmt emot honom.
"Du menar att du inte har något emot att jag inte är..." började han och hon skrattade.
"Kunglig? Adlig? Bara en tjänare?" sa hon och han nickade.
"Fai jag har träffat adligt folk i flera år och ingen av dem har någonsin sett mig för den jag är. Du förstår mig" sa hon leende och han tittade undrande på henne.
"Jag är bara glad att jag har chansen att prata med dig" sa han och tog hennes hand.

"Så vad har du att säga om det hela?" säger han och leder henne till bänken och sätter sig där och drar ner henne. "Att du ska tänka dig för, jag är inte ens adlig." sa hon och fortsatte. "Sen vore det trevligt om man själv blev tillförfrågad och inte bara att ni bestämer över en." sa hon men sänkte sedan snabbt blicken och bet sig i läppen. Det var bara med Isis hon hade pratat från hjärtat och inte ens då fullt ut.
"Inget kommer hända, bättre att du talar ut. I alla fall när du är med mig och dem." sa han och nickade roat.
"Ja, du har rätt." säger han och faller på knä och Egeria ser förfärat på honom, "Nej." väser hon men han tar hennes händer.
"Egeria vill du bli min till hjärtat?" frågar han och ser upp på henne.

"Fai jag är glad att du pratar med mig, du har varit min räddning de senaste dagarna" sa Isis och Fai log.
"Din räddning?" frågade han undrande och hon log.
"Ja min räddning, du har lätt mig igenom det här" sa Isis.
"Det glädjer mig att jag har kunnat hjälpa dig My Lady. Att se dig le gör mig glad" sa han och hon såg undrande på henne.
"Är du inte glad annars?" frågade hon sorgset och Fai tittade på henne.
"Jag vill inte göra dig dyster, My Lady" sa Fai. Hon la en hand på hans kind.
"Isis om du säger My Lady känner jag mig så gammal" sa Isis och Fai nickade försiktigt. "Och jag vill inte tvinga dig vara glad eller berätta vad som tynger dig men jag finns här om det är något" sa Isis och Fai drog in henne i en omfamning och hon blev först förvånad när han kramade om henne, han verkade aldrig vilja släppa henne och hon slog armarna om honom.