Camp Half Blood

Wendy skyndade snabbt efter dom andra. Jovisst, nu när hon sett dom andras reaktioner kände hon sig mycket bättre till mods. Dom skulle ut på ett äventyr och dom hade ju tränat inför det här, bildligt talat, hela livet! Dom skulle äntligen få visa vad dom dög till! Men trotts detta nya mod hade Wendy en förträngd önskan om att någon skulle hålla om henne, klappa henne på ryggen och säga ett det inte var någon fara, att inget ont kunde hända henne. Var inte fånig nu, tänkte hon strängt till sig själv. Jo, Wendy var modig men hon tyckte att man måste få känna sig som ett litet barn ibland.

En grön och tjock dimma lade sig över rummet och gott luktade det inte direkt och andetagen blev högre för varje sekund som gick och plötsligt kunde man höra en gammal men tydlig röst prata.
''Fyra hjältar, så olika men ändå lika ska stå enades mot mäktiga monster som man sedan länge trott varit döda.
Ett monster för varje hjälte som måste besegras annars kommer deras färd och värld kollapsa.
En synd kommer att beskännas bland hjältarna men det är hemligheten som avslöjas som kommer att rubba banden mellan hjältarna. En sång kommer att sjungas för att ge livet åter till de två som inte längre ser ljuset. Ens styrkan är både ett vapen och en svaghet…..'''
Efter Oraklet sagt profetissan så försvann den gröna och tjocka dimman.Isaac kände en klump i halsen. Profetissan lät inte särkilt trevlig...
(Inte bästa men ja,det blev något x) )

(Oh my god... that sounds so awesome. O.O)

Alexa sväljer när vissa meningar blir något som sätter sig fast, såsom "Ett monster för varje hjälte måste besegras", "En synd kommer att bekännas" och "De två som inte längre ser ljuset". Första meningen har en rätt simpel anledning egentligen, när hon faktiskt skulle till Halvblodslägret första gången hade hon "lyckan" att träffa på en mantikora, ett monster med en mans huvud, ett lejons kropp och svans av en skorpion. Det var av ren lycka som hon faktiskt dräpte den, enligt henne själv. Varför den andra meningen innebär en skräck är nog i samband med den tredje och sista, med tanke på allt hon gjort förut, hon var inget sorts snällt litet barn - knappast. Det finns ändå ingen anledning till att klassas som det när man, med några vänners hjälp, gav en tjej bestående skador och men för livet med flammors hjälp. Fast det gäller säkert inte henne, säkert inte.

[Förlåt, för ett otroligt segt svar, eller så. Men här är det i alla fall. Om något blir jätte fel så säg till. ]

Doug kände adrenalinet pumpa, han var redo. Det var det ingen tvekan om. Profetian berättade att han och de andra skulle dräpa var sitt monster. Han log vid tanken. Det skulle bli ett nöje, det var det han fanns för. Ifall han inte var menad till att dräpa monster och rädda världen ifrån dem hade han inte blivit född till ett halvblod det var han övertygad om.
"Så vad säger ni, ska vi packa och sticka?"
Han var otroligt ivrig att komma därifrån, se världen utanför för en gångs skull. Senast kunde han inte ens minnas.

Så, vad skulle dom få göra nu!? Wendy hoppades att de var något spännande. Hon lyssnade noga på oraklet och log lite åt Doug's kommentar men svarade:
"Låter bra!" Sen tvekade hon lite och suckade. Hon kanske var tränad till det men hon kunde fortfarande dö. Och hon önskade inte heller dom andra det ödet.

[Jag hoppar ur detta roll, delvis för att jag har så många andra, delvis för att det inte verkar hända så mycket. " ]

(D,: Jag är ledssen för att jag inte kunnar svara eftersom jag varit i Tyskland en vecka och har inte haft chansen att kunnat svara i rollspelet pga inget internet :C )