Det sista året

Det är lugnt, we all know da feeling, eller hur?

Oh YES. YES WE DO.

skriv mer syrran! Strunta i skolan

Jag ber om ursäkt att det har tagit så himla lång tid, men nu är äntligen nästa kapitel här

Nyheten om mordet på Hugo Weasley, hade nått dem redan samma kväll, i Slytherins uppehålls rum var det ingen nyhet som bekymrade eleverna, det som intresserade dem mest var vem som kunde ha begått mordet. De hade alla sett på Scorpius men när denna hade gett dem kalla blickar hade de alla återvänt till sitt. Att vara en Malfoy, med föräldrar som var mördare, en bror som mördade och var barn till Cara och barnbarn till Voldemort hjälpte. Albus låg med huvudet i hans knä och läste en bok medan Scorpius själv endast stirrade in i elden. Han var chockad över att Albus mördade sin kusin utan att blinka, när han skulle ta sin brors liv, tvekade han, kanske berodde det på att Fai aldrig skadat någon som han brydde sig om, Scorpius intalade sig själv att det berodde på det.
”Hur känns det?” frågade Scorpius sin vän.
”Känns?” Albus tittade upp ifrån boken och nickade sedan. ”Jaha du menar det. Nej det är ingen fara, den här boken är jobbigare att ta sig igenom. Snacka om att vara tråkig. Men det känns inte, eller om det känns något så är det bra, du mår bra och jag älskar dig” Albus kysste honom och Scorpius besvarade kyssen innan Albus återvände till boken. Den unge Malfoy var inte säker på i fall han skulle vara lättad över att hans vän inte kände något eller vara orolig.
”Hålla ett öga på honom” Scorpius hörde Fais välbekanta röst i huvudet och han nickade.
”Ja ångesten över att döda någon kan komma långt senare” Sa Cara och Scorpius förstod vad hon menade, det hade tagit honom ett tag innan han mådde riktigt dåligt över att ha dödat sin bror, han trodde först att han hade mått dåligt men det var inget gentemot hur han skulle må.
”Håll om honom och trösta honom” Sa Jezebel. ”Jag var ensam efter mitt första mord och det höll på att bli min undergång”
”Jag är ledsen att ni alla har behövt gå igenom det här” sa Scorpius, han var förvånad över att höra hur sårbara de kunde vara. De tre människorna som han pratade med var bland de värsta mördarna han visste, bortsätt ifrån hans far och Voldemort, men den sistnämnde var endast född för att mörda, men dessa tre var varma, vänliga människor som valt fel väg i livet.
”Är vi säkra på att han kommer ångra sig? Det finns människor som inte gör det, som din far Cara” sa Sirius och Scorpius log roat.
”Min far är extrem, jag är säker på att han kommer ångra sig” svarade Cara och Scorpius nickade.
”Ja Albus är en vänlig själ, en man som kan älska, han har hjärtat på rätt plats, klart han kommer ångra sig” sa Scorpius och tittade ner på sin vän som såg på honom med ett leende.
”Sa det något särskilt?” frågade Albus och Scorpius skakade på huvudet.
”Inte direkt, de ville endast veta om vi var okej. Var jag borta länge?” frågade han och Albus skakade på huvudet.
”Nej inte direkt, men det är alltid intressant att se när du börjar prata med dem, för du glömmer mer eller mindre av omvärlden då” sa han och Scorpius log roat. Albus la ner boken och reste sig upp och drog upp Scorpius på fötter. ”Låt oss gå någon annanstans och ha roligt” sa han och Scorpius nickade och lät sig dras med vart än Albus ville gå. Han kände en värme sprida sig i kroppen när Albus kramade hans hand. Han hade svårt att tro att den andra mannen älskade honom och att det faktiskt var de två, men han var inte säker på att han uppskattade att de blivit ett par efter att ha begått ett mord.
”Tänk inte på det, se det som en offergåva för vår kärlek” sa Albus och stannade. Han gick fram emot Scorpius och kysste honom passionerat och den blonda mannen trodde att hans ben skulle vika sig om Albus inte tog en paus, precis när han var säker på att benen inte skulle bära honom tog den svarthåriga mannen ett steg bakåt, log emot honom och började åter gå. Scorpius var förvånad när de kom fram till sjön och gick ut på bryggan. Scorpius tittade upp på månen, han såg lärarna stå nedanför astronomitornet, han misstänkte att de försökte ta reda på hur det gått till.
”Tänk om de kommer på att det var vi” sa Scorpius.
”Då säger jag att det endast var jag. Jag sa att jag inte tänker låta dina vingar bli ner blodade” sa han och strök honom över håret och tittade ut över sjön. ”Hur kändes det när du dödade din bror?”
Scorpius tittade på den andra mannen och al en arm runt hans axel, han misstänkte att Albus var sorgsnare över det än vad han gav sken av.
”Jag fick ångest och kände mig sorgsen, jag ångrade det så fort jag gjort det och önskade att jag kunde få det ogjort, men det går inte” sa Scorpius tröstande och tittade ut över sjön. ”Varför undrade du?”
”För att jag inte känner något av det där. Jag kände glädje, jag var glad över att han var borta, han kan inte skada dig mer. Jag kände en spänning jag inte känt förut, en sorts lycka” sa Albus lågt och Scorpius förblev tyst för en lång stund.
”Du kommer känna de känslorna jag kände om ett tag, när det har sjunkit in vad du har gjort” sa han och Albus nickade.
”Jag hoppas det” svarade Albus och det var precis vad Scorpius tänkte. Men han sa inget utan strök bara sin käraste över ryggen. Tänk om Sirius hade rätt, tänk om Albus inte skulle känna ånger, tänk om han skulle njuta av det. Han skakade på huvudet, nej Albus skulle ångra det och när han gjorde det skulle han vara där och älska honom och trösta honom.
”Lova att aldrig lämna mig!” sa Albus och tittade in i Scorpius isblå ögon.
”Jag lovar att alltid finnas vid din sida” sa han och kysste honom. ”Alltid”
”Du är bara min, för alltid” sa Albus och Scorpius nickade. ”Bra för jag tänker aldrig låta någon annan få dig!”
Scorpius tittade på sin vän och undrade en kort sekund vem främlingen framför honom var, vad han gett sig in på och vad som skulle hända. Sedan log han, det var Albus, mannen han älskade och livet skulle bara bli bättre, det var vad han sa till sig själv när han kysste den andra mannen.

Jättebra! (^w^)

Tack så mycket

SUPERDUPERBRA!

Tack så jätte mycket

Jag skall verkligen försöka skriva oftare

Awesome. ♥

Tack så mycket Alex