Quel fara

Lavinia hör musiken och Lancelot vänder ansiktet ditåt, hans ansikte liksom lyser. "Vad är det?" sa han hänfört och Lavinia berättar med stigande förvåning och häpnad. "Dagen då sägnerna blir sanna." ler hon förundrat och tar Lancelot i hand för att beskåda dem. Figurerna med getkropp och människoöverkropp, det var så sagolikt att hon inte visste till sig.
"Kom" hörde hon en röst och hon dras med i dansen av en satyrman. Men det var verkligen svårt, Lavinia hade aldrig lärt sig konsten att dansa och satyrernas lätta steg var inte de enklaste att efterhärma.

Aurora dras in i dansen och musiken men efter ett tag går hon därifrån. Glädjen spred sig inom henne och det var som om hon utstrålade den. Omgivningen omkring henne speciellt blommorna förändrades. Även om det var natt så slog de ut där hon gick. Aurora skyndade sig tillbaka till deras grotta där deras saker fortfarande befann sig. Hon rotade snabbt igenom dem och fann vad hon letade efter, blocket och pennorna. Det vackra skenet, skratten, dansen, elden, mörkret, ljuset allt ville hon fånga och få det att stanna förevigt. Bilden av lycka. Då hon kom tillbaka satte hon sig ned på en stubbe och började teckna. Ingen fick något klart ansikte då de hela tiden rörde sig. De olika personerna, de olika folkgrupperna flöt samman och blev som ett.
"Du har talang", hörde hon en röst säga bakom sig och hon hoppade högt.

Lavinia satte sig ner leende vis Aurora och såg på hennes bilder, "De är vackra." log hon och betraktade dem och sedan såg hon på Aurora. "Okej, du är inte enbart människa eller hur?" sa hon och plockade upp en blomma som slagit ut vid Aurora, den doftade underbart och hon satte den i sitt hår.
"Liksom de andra, så som jag och Lancelot. ingen är vad de ser ut att vara." ler hon trolskt och ser upp på den vackra fullmåne som ger ifrån sig ett silvrigt sken åt allt det sagolika som utspelade sig framför dem.

Aurora samlade sig snabbt och log emot Lavinia.
"Om man antar att ingen är de dem ser ut att vara lever man längre", sade Aurora men med ett leende i rösten.
Det hade hennes far sagt till henne innan han försvunnit utan ett ord.
"Det finns de mest underbarste varelser där ute", fortsatte hon sedan och nickade emot skogarna. "Vi tog oss hit, till staden Yaana eftersom Heddi sade att det var där vi skulle finna frid. Jag gissar att hon hade en aning fel."
Aurora visste inte riktigt varför hon sa det hon sa till Lavinia men hon gillade den unga kvinnan och hennes lillebror.
"Det finns fler som ni, du och din bror i staden. Det finns också de mest otroliga varelser där men det är som om alla har någon förhäxning över sig så att de inte ska kunna finna sina rätta jag. De som lever här i skogen vet vilka dem är men lever endast i frid så länge ingen vet om att dem bor här."
Det hade de unga kentaurerna berättat för henne då hon frågat varför de inte hjälpte folket i staden. Tydligen var de bara några få, utan någon som kunde ena och leda de olika folken.

"Är du säker på att hon sa ni? och inte att hon skulle få det?" log Lavinia lite. Lavinia nickar åt Auroras förklaring som lät rimlig, för var minut som gick kände sig Lavinia allt mer levande som om hon lämnade den gamla Lavinia bakom sig. "Vi måste hjälpa dem" sa Lavinia och såg med ens på Aurora. "Det är mitt folk, de är förslavade, något måste göras." sa hon och hennes blåa ögon blixtrade av iver och av stridslust. "Folken i skogarna här omkring skulle säkert de med må bättre av om magin släpptes om mitt folk, så att vi kan bli som förr." sa Lavinia även om hon inte visste om förr.

Aurora log emot Lavinia men då hon talade om ett uppror ett krig så bleknade hon något.
"Det är vårt folk", sade hon och betonade vårt.
Det var iallafall vad hon hade känt innan men nu var hon mer osäker. Hon var rädd för sig själv och sina förmågor som hon inte alls förstod sig på.
"Magin är otroligt stark här", sade Aurora "men det betyder att de ondas sida, kungen sida också är det och vem vet vad han har för några monster gömda."
Aurora hade ingen aning vad hon talade om men det som hon sa kändes rätt och hon trodde på det. En suck undan slapp henne, all stridslust hade försvunnit. Hon kände sig otroligt trött även om hon nästintill aldrig sov. Cennon hade sagt att det var en alv grej och en nymph grej men mer kunde han inte säga. Hur kom det sig att det aldrig fanns någon med några vettiga svar. Aurora kände hur hennes humör hade sjunkit. Kanske var det dags för henne att bege sig till sängen och låta de andra roa sig så bäst de ville.
"Jag går och lägger mig", sade hon till Lavinia och började resa sig.

Lavinia nickar och ler lite, det var fint när hon sa att det var vårt folk att de tillhörde samma. "God natt" säger hon och ser efter Aurora, och tänker på det hon sagt och gissar att det är sant att det finns allt för mer onda i staden. Lavinia var egentligen rädd att komma tillbaka, hon trivdes i skogen med dem att vara fri och kunna tänka och se klart och faktiskt vara bra på något, att ha talang för något. Som när hon fick tag i svärdet, det var som en hel ny värld uppenbarade sig för henne.

Aurora gick inte tillbaka till grottan de blivit tilldelad. Hon började gå åt det hållet men det var som om något lockade henne åt andra hållet, djupare in i skogen. Träden blev större och större, äldre och äldre ju längre in hon tog sig. Hur länge hon gått visste hon inte. Tröttheten var enorm. Tillslut föll hon ned under ett av träden på mjuk fuktig mossa och föll in i en djup men orolig sömn.