PRS mellan Medi & Shaana

"Nej nej. Självklart inte. Nej det är...det är" han fann att han inte hittade ord.
"Ta det lugnt nu, dra inga slutsatser och döm mig inte, jag ska inte göra dig illa. Jag...Jag är en vampyr"

Hon såg på honom och hon gnuggade sig i ögonen. "Ursäkta mig?" Hon tippade huvudet på sned. "Vampyr? vad menar ni?"

"Jo," han lade en hand på hennes axel och föste ner henne på sängen. "Det är en lång historia, jag tänker inte gå in på detaljerna men när jag blev skapad så var det inte utav fri vilja. Jag var på väg hem en kväll när jag blev anfallen, jag måste ha svimmat för sedan när jag vaknade så låg jag i en mörk fuktig trång gränd och jag kände hur någon rörde sig i skuggorna, jag såg inget men jag anade det" han harklade sig lågt och fortsatte "sedan så klev en man fram ur skuggorna, han var lång och såg ganska alldaglig ut bortsett från hans ögon som var svarta, verkligen helt kolsvarta, det fanns inte ens någon ögonvita. Den kvällen torterade han mig, han sade att jag hade något som tillhörde honom och att han ville ha det tillbaka, förblindad av ursinne som han var så insåg han inte förrän det var för sent att jag var på gränsen att dö. Om jag var död så skulle han inte kunna få ur mig den information han behövde men det var som sagt försent. Jag skulle dö. Då tändes ett ljus i hans ögon och han bet mig. Giftet spred sig i min kropp och under förvandlingen som var rejält smärtsam så släpade han med mig in i ett övergivet lagerhus men han var slarvig. Han var inte där när jag vaknade, uttråkad som han varit så hade han gått ut för att göra Gud vet vad, jag vaknad själv, ensam och förvirrad. Jag flydde. I hela mitt liv så har jag flytt från honom men nu...nu har han hittat mig och jag behöver din hjälp."

Hon såg på honom och hon suckade. "Ursäkta mig sir men hur mår ni? Klockan är långt efter midnatt." Hon kände hans fingrar på sin axel och hon såg upp på honom. "Min hjälp?"

"Jag mår alldeles utmärkt, tack. Ja jag behöver din hjälp men det kan vi ta imorgon bitti när du har fått smälta allt detta, godnatt Alice."

Hon såg på honom och nickade. "God natt mästare." Hon neg för honom och kröp ner i sängen och vände sig om. En rodnad spred sig på hennes kinder. Men de lämnade inte henne utan hon fick i stället en feberhet hy.

När Vladimir hade lämnat Alice ifred och stängt den ljusa kastanjeträ dörren till gästrummet så gick han över den mjuka röda sammetsmattan med komplicerade men ändå enkla snirklar och former på, till sitt rum.
Han stängde dörren efter sig och gled tyst ner på den spänstiga sängen som till skillnad från sängarna där hemma inte protesterade mot hans tyngd. Hemma. Han suckade och med sucken släppte han ut år av rädsla för Honom.
Han satt där ett tag och bara tänkte. Hans andetag hördes högt i kontrast mot det sovande huset.
Hade Alice trott på honom? Alice. Sedan när hade han börjat tänka på henne som Alice? Hundratals tankar susade runt som en svärm med flugor i en sommarstuga en fuktig sommar dag i hans huvud.
Han lutade huvudet i händerna och tvingade sina tankar att lyda under hans vilja då det faktiskt var hans huvud. En efter en tystnade dem. Det var hans sätt att sova. Hans andetag blev lugna och jämna medan hans undermedvetna sänkte ner honom i en vaken dröm.
Där var hon. Så vacker. Ljuset krökte sig i en gloria runt hennes huvud. Hennes honungsblonda hår fångade upp ljuset och sken upp i en slags lyster.
Hennes ögon, så underbart blå. Som havet efter en storm, så kloka, så oändligt kloka och lugna, precis som havet efter en storm.
Hennes mun var krökt i ett leende och leendet var riktat mot honom. Han blev nästan vimmelkantig.

Hon vaknade tidigt på morgonen och började med att baka dagens bröd poch hon drog en hand genom det röda håret och hon såg sig om i det halvmörka köket och hon öppnade fönstret så frisk luft kunde komma in och hon satte sig ner när hon stoppat i brödet i ugnen och hon pustade ut.
När brödet var klart så hade hon kokat te och gick upp med de till Vlads rum och knackade på. "God morgon sir."

Vladimir öppnade ögonen och leendet som hade prytt hans ansikte under drömmen slocknade tvärt. Det hade inte varit på riktigt. Inte verkligt. På låtsas i en dröm.
Shanti död. Verkligheten strömmade som gift ut i hans kropp och fyllde upp hans medvetande tills han trodde att han skulle sprängas.
När det knackade på dörren så ställde han sig upp, tacksam för att få göra någonting som kunde avleda tankarna på Shanti, och gick och öppnade. Det var Alice. Namnet hade blivit omodernt för att sedan bli modernt igen väldigt fort.
"Godmorgon," ljög han och log en aning ansträngt.

Hon log. "Mästare jag har frukost med mig." Hon visade brickan och log mjukt. "Vill ni inte ha lite?" Hon stälde ifrån brickan och nös till. "Din syster.."