HG roll (Privat)

Pecora och Sam utbytter blickar och ser på henne, "Hur är det?" frågar Pecora lågt till henne och lägger sin hand över hennes. Hon ser sig snabbt om och sedan på henne igen, "Du måste ta dig samman. Efter frukosten ska vi få våra kläder och sen in i arenan. Snart handlar det om liv eller död." mumlar hon och vet att hennes hand är kallare än vanligt, av nervositeten hon kände.

Ashanti nickade och bet sig omedvetet i underläppen.
"Lycka till", viskade hon ostadigt och med skrovlig röst. Det var så mycket som hon skulle vilja säga till dem. Men hon hann inte, plus att vem som helst kunde höra.
"Var... Var försiktiga", hon såg dem båda i ögonen och försökte förmedla hur mycket hon önskade att de allihop skulle överleva. Att hon, trotts den knappa tid då de känt varandra, lätt skulle offra sig för dem. Allt detta och lite till passerade mellan deras ögon och lade sig tillrätta som ett varmt täcke över hjärtat när de alla reste sig upp. Det var dags.

Pecora ler mot henne, "Syns på andra sidan hornet." säger hon med hög självsäker röst och sedan, "Om du inte tror dig kunna ta dig nära hornet, gör inte det, ta en ryggsäck eller något och stick. Jag har sagt åt Sam att göra detsamma, jag går in mot hornet." sa hon med en bestämd blick och en vädjan om att ta hand om Sam och sedan skiljdes de. Nu skulle de gå till privata rum för att få sina kläder och sedan till arenan.

Dörren slöts med en dämpad duns när hon gick in i rummet.
Där stod Fadalio, hans lila hår var uppstaylat i spikar som stod åt alla håll och kanter och blicken i de isblå ögonen var oidentifierbar.
Utan ett ord gick Ashanti fram till Fadalio som, också han i tystnad, visade på ett klädräcke där två svarta klädpåsar hängde.
Ashanti klädde tyst av sig medan Fadalio öppnade klädpåsarna och sedan räckte kläderna till henne. Det var ett linne i ett lent bomulls tyg, en jacka som var mjukt fodrad på men som var svart och i ett plastigt material på utsidan och som också pryddes av en luva av samma plastiga material.
Till outfitten hörde ett bar svarta byxor och ett par skor som också dem var gjorda av detta underliga plastiga material.

Pecora kom in i rummet där hennes stylist stod, denna gång ifört något knallrosa som skar i ögonen och med svarta dödskallar på kinderna. Hon visade henne kläderna och Pecora visste nu att alla skulle få lika, hon försökte med tygets hjälp att komma på vilken sorts arena de kunde vänta sig, men blev knappast klockare för det.

Precis innan hon klev in i glastuben som skulle föra henne till mardrömmarnas land så kramade hon om Fadalio ordentligt. Ovillig att släppa så kramade hon om honom ännu hårdare. Som om han skulle upplösas till stoft annars. Han tog ett steg bakåt och strök henne ömt över håret samtidigt som han böjde sig fram och placerade en kyss på hennes hjässa.
"Lycka till", ett leende drog som en skugga över hans läppar "Jag förväntar mig att få sig dig igen här snart."
Sedan klev hon in i röret och fördes upp till sitt öde.

Pecoras stylist flätade in håret vid pannan, "Så du får det ur vägen, och lycka till." ler hon svagt och kramar om henne, "Vi håller på dig oddsen ligger på din sida." ler hon och Pecora ger henne ett svagt leende tillbaka. Ja, för hur kunde det göra det, jo hon var en mördarmaskin, precis som huvudstaden ville ha dem. Hon klev in i den cirkelformade glascylindern och höjde blicken då den stängdes och hissen förde henne sakta upp, till de 23 andra på arenan, hur många skulle få chansen att överleva de senare timmarna? Inte många, snart skulle blodbadet börja, och hon skulle vara en del av det.

Blått. Blått överallt. Allting var vatten. Hon kunde inte ens se land. Allt som syntes var vatten. Och så platån som alla stod på.
Hon tänkte snabbt igenom allting. Hon kunde simma ganska bra men hon kunde inte simma hur lång tid som helst.
10, 7, 4... Vad skulle hon ta sig till.
3, 2, 1, 0. Och hon hoppade.

Pecora kunde ha svurit en hel ramsa och kände modet sjunka som en sten. Bara vatten, och hon kunde inte ens simma. Hon kastar en blick runt om sig, vart kunde de tänkas ta vägen? Vart skulle de? Tiden gick ner och vid 0 hoppade de flesta i, medans några som hon stod kvar, frågan var nu, drunkna eller svälta ihjäl? Vad skulle hon göra?

När Ashanti väl var i vattnet så kom hon underfund med vad klädernas funktion utgjorde. Hon blev inte blöt. Inte alls.
När det ända hon gjorde var att trampa vatten så började hon tänka. Det som var positivt med vattnet var att folk hade fullt upp med att inte drunkna istället för att ha fullt upp med att döda vilket Ashanti tyckte var ganska angenämt.
Hon såg sig om. Bara ett fåtal hade hoppat i vattnet medan de andra stod kvar på plattformarna, rådlösa, och bland dem stod Pecora som inte såg alltför glad ut. Sam däremot hade börjat simma mot Pecora så hon gjorde detsamma.