Rollspel för bara Gryffindor.

Ginny:
Jag kollar från Hermione till Ron "va kul!" jag ler stort mot Hermione och tittar sedan på Ron "står det något mer?" jag försöker koka över kanten på pappret men hinner inte läsa fören han rullat ihop pappret, jag suckar och sedan sätter jag mig igen.
En tornuggla har landat på min talrik med The Darling Prorthet (vet ej hur det stavas....)
Jag vecklar upp det och läser.

Alltså... .Ginny., du skriver ingenting sammanhängande till det jag och Elderwand skriver...?

Jag glor irriterat på Hermione som alltid måste dra upp de mest jobbiga ämnena att prata om. "Ingenting." Försöker jag och ger henne ett leende, men som mest blir en grimas.
"Lägg av. Harry?" Hermione vänder sig om.
Han kollar upp, ger mig en surskallig blick men som mjuknar när han tittar på henne. Jag blir så ilsken att jag inte vet var jag ska ta vägen.
"Nej, det är ingenting, oroa dig inte. Eller hur, Ronald?" Säger han ironiskt, och jag känner hur mina öron blir flammande röda.
Hermione himlar med ögonen, lägger ifrån sig Daily Prophet och säger med en hög, ilsken och gäll röst:
"Jag tänker iallafall inte sitta och vänta på när två femåringar ska bli sams, oavsett vad ni bråkar om. Adjö."
Vi utbyter en skarp blick, och nästan hoppar upp från bänken för att följa upp henne.

"Hermione... Hermione! Kom igen...", jag hör mina vänners andfådda röster ropa efter mig när jag med raska steg går ifrån dem, i riktning mot Gryffindors uppehållsrum. Till min besvikelse hinner de ifatt mig, båda på varsin sida av mig, och de drar i mina armar samtidigt för att få mig att stanna. Jag höjer irriterat upp på ögonbrynen och rycker mig samtidigt loss ur deras grepp för att lägga armarna i kors.
"Nå?"
"Jo... vi... vi ville be om förlåtelse," börjar Harry, vilket får min ilska att tona ner. "Vi var dumma, du har rätt."
Jag vänder min blick mot Ron, som precis kastar ännu en arg blick på Harry. Han öppnar munnen för att protestera, men jag ger honom en skarp blick.
"Beviserligen, Harry," jag vänder mig mot honom, "så har ni inte det. Käre Ronald fortsätter stirra ilsket på dig, som om du vore en surrande fluga vid hans öra. Lös det där först och be om förlåtelse sen. Jag är inte eran fröken. Adjö, så länge."
Jag vänder på klacken och går, lyssnandes på deras röster som ekar i korridorerna. Och där börjar det riktiga bråket.

meer

"Varför ska du bara förstöra!?" Irriterat vänder sig Harry om och ser mig rakt in i ögonen.
"Jag? Problemet är inte ens löst, du vill bara smörja för henne som vanligt! Jag tänker inte gå och låtsas som om du och jag är vänner!" Ryter jag halvhögt. Min mörka målbrottsröst får Harry att hoppa till.
"En sak är säker och det är du inte har en chans på henne!" Harry gör ett tappert försök att likna mig, men misslyckas och jag hånskrattar.
"Hah! Som om du, den lilla klena Harry Potter skulle få Hermione...! Har du inte lagt märke till att hon ogillar skrytmånsar, som dig? Hånler jag, och fortsätter ironiskt "Den utvalde?"
Harry är riktigt rasande vid det här laget, ifrån att utgå genom hans nu morrande röst och galna ögon. Jag vet att jag nu träffat en av hans svagaste punkter, och tillfredställt börjar jag gå.
"Depulso!" Hör jag Harrys röst vråla och med en stor kraft knuffas jag flera meter åt sidan.
Jag vänder mig snabbt om.
"Expelliarmus!" Skriker jag för all min kraft, och springer sedan iväg när jag hör Harrys trollstav hårt slängas mot väggen.

meer

Ginny:
Jag hör något som åker i väggen och springer dit, Harrys
trollstav ligger på golvet och Harry står bredvid "vad har hänt?" frågar jag oroligt och ser på Harry, han ser tillbaka på
mig och
jag känner hur jag blir röd i hela ansiktet. "inget" muttrar
han och tittar mot trappan, "ockej, om du säger det så" jag går upp för trappan och hör att han följt efter.
"Ron?" säger jag och himlar med ögonen, Harry suckar "ja..." svarar han tungt.
Jag ler mot honom och stannar "Mjuk-glass" säger jag till
den tjocka damen och kryper in.

Jag ser Ron komma gåendes, otroligt snabbt, ur porträtthålet. Hans kinder är röda, håret ruffsigt, liksom ovårdat; och hans steg beskriver mer ilska för varje gång hans fötter flyttar sig. Han kastar inte en enda blick på mig när han går förbi mig och jag kan inte neka till att jag blir orolig över vad som har hänt. Jag ser tydligt hur han har hjärtat i halsgropen, och hans uppkavlade armar döljer inte att hans blodådror är synligare än vanligt; vilket alltid brukar hända när Ron är arg.

Sekunden efter att Ron försvunnit upp för marmortrapporna till killarnas sovsalar, kommer Harry inrusandes. Också han med röda kinder, med håret åt alla håll. Han får syn på mig och efter ett par sekunder sitter han på en av sofforna bredvid.
"Fyfan," svär han lågt.
Jag vänder mig emot honom.
"Du... Ron...?", börjar jag, tänkandes. "Har ni bråkat?"
"BRÅKAT?!"
Harry säger det här så högt att flera blickar vänds mot honom. När han väl märker det, suckar han djupt och återgår till en normal ton;
"Vi använde magi. Mot varandra."

super duper