Vampire lady (privat)

"Då är du min. kom." Han drog med henne till en soffa och drog fram en bok och gav den till henne." Jag lär dig läsa."

Hon såg på honom och hotet bubblade inom henne." Så vem är du egentligen?" Hon kände smärtan i armarna och släppte sleven.

"Jag är inte någons, snälla." sa hon med gråten nästan i halsen, hon hade valt det liv hon levt tack vare att det ändå hade inneburit frihet hon hade själv fått bestämma, ingen gjorde det åt henne.
Hon sänker blicken mot boken, alla de konstiga tecken, hur skulle hon ens klara det här? Det var inte för något som henne.

"Din herre, den du alltid har tjänat. Den du kommer att tjäna men inte som piga utan sälskapsdam." säger han nu mjukare och lossar lite på greppet.

"Säg inte så." Han smekte hennes kind. "Jag är inte som de andra utan jag älskar dig. Jag ska inte göra dig illa." Han såg på henne och log.
"Du är inte min herre längre och sällskaps dam? Är det inte för kvinnor?"

"Ingen kan älska mig." säger hon och slår händerna för ansiktet och desuto hur kunde han det om han nu kunde det, de hade ju nyss träffats.

"Jag är dun herre, och sällskapsdam, älskarinna, kvinna, ja kalla det för vad du vill." säger han med en suck åt henne.

Hon såg på honom och satte sig på kökssoffan. "Lämna köket." Hon såg bestämd ut och hör klockan ringa 6.

Han ler och lägger armen om henne. "Jag kan. Jag valde dig, minns du?" Han smeker hennes kind och lösgör hennes hår.

Han ser på henne och skakar roat på huvudet, "Nej, det tänker jag inte göra, du är min och bäst du accepterar det." sa han mjukt, gick fram till henne och tog lätt hennes hand, "Jag vill ju dig bara väl, förstår du inte det?"

Adriana nickar även om hon inte helt är med på det, hon förstod ändå inte hur någon kunde göra det. Sedan lösgör han hennes hår och det blonda hårsvallet föll ner över hennes axlar. Kunde folk inte bestämma sig? Utsläppt eller flätat?

Hon såg på honom och såg sedan bort och drog åt sig händerna och suckade. "säger du det så-.."

Han log och skrattade. "Jag vet vad du tänker. jag vill se ditt ansikte lysa av skönhet. Håret är en accesoar."

Han ler så lättat att det nästan är komiskt och hans ansikte skiner upp i ett pojkaktigt leende, "Härligt, vad bra." säger han och drar henne upp på fötter, "Vi går till dem andra nu, ni behöver få något i er." säger han vänligt till henne.

Adriana nickar suckande, hade han bara tagit henne för sin skönhets skull? Den skönhet hon inte ens visste existerade.

Hon såg på honom och såg sedan bort.
"Vad ska vi äta?" Hon såg på honom och såg sedan sig om.

"Men lila skönhet." Han tog henne i famnen och smekte hennes kind. "Kan du inte berätta lite om dig själv? vad du gillar och sånt?"

"Vad är du sugen på?" säger han och flinar smått, han ville se om hon fått suget efter blodet ännu.

Adriana bara ser på honom, han gjorde henne förvånad. Att någon brydde sig, och vad gillade hon, inte visste hon det heller. "Jag gillar att vara mätt och inte frysa att överleva." sa hon, hon insåg väll hur dumt det lät i hans öron, han som levt ett annat lev än henne, hennes som alltid handlat om att överleva, att få mat.