I en förändrad värld (Roll för alla)

Leia håller andan när vakterna passerar, försöker att hålla sig så lugn som möjligt, trotts att hjärtat slår som
besatt i hennes bröst.
Hon pustar ut när vakterna sprungit förbi och hon rundar hörnet. Hon tittar sig omkring, nu helt avslappnad. Vila när du kan, spring när du måste. Hon behövde inte springa, trodde hon.
Ett gäng av soldater rundade plötsligt ett hörn, bara några meter bort från henne.
Hon stelnade till, stod blick stilla, rörde inte en muskel. Precis som vakterna, så förvånade, så förtillfället sårbara. Hon klev sakta ett steg bakåt, innan hon vände sig om och sprang, sprang som aldrig förr.
Och inte långt bakom stormade sex tycken ilskna soldater.

Ross tryckte sig hårt mot marken med händerna över huvudet för att skydda skallen då molnet av damm täckte hela honom. Idiot, var ordet som repeterades i huvudet på honom, idiot, du skulle ha kollat ifall det var säkert att gå på taket innan du hoppade.
Med hans otur så hade det inte gått och han hade rasat rakt igenom det ner på det som fanns kvar av nedersta våningen av huset. Om soldaterna inte hade hört smällen så var de verkligen mer dumma än vad han hade trott. Eller så hade deras idioti tagit över hörseln också.
Dock hade Ross haft tur, det hade inte varit så långt ner till marken och han hade med nöd och näppe klarat sig undan med endast ett litet sår på högra knät och byxorna upprivna på just det stället. Snabbt, då han hörde steg, hoppade han vingligt upp på benen och sprang mot motsatt riktning.

(( Hömm.. säg till ifall jag skriver något riktigt knasigt.. förstår mig inte riktigt på vad det är som händer än :' ))

(Vad har hänt? ^^)

Är det försent att vara med?

Sonia knep ihop ögonen. Hon väntade på att den hårda marken skulle krossa henne, men smällen kom aldrig. Istället hördes ett mjukt duns då hon landade på något varmt och kletigt. Hon tittade sig omkring och såg att hon låg i ett hav av älgkadaver. Vart hon än såg låg det döda kalvar och tjurar och hon visste att hon var nära vakternas läger. Rädslan grep tag i hennes mage och hennes mun blev torr. Hon ställde sig upp, sprang, och snubblade. Sprang och ramlade igen. Hon såg att förföljarna hade hittat henne återigen och hon försökte i panik kasta sig de kvarvarande meter av döda djur som låg innan skogsbrynet. Hon fastnade med foten mellan några ben på den sista älgen och kunde inte komma loss, hon såg fienden komma.

Jessi klättrade ner för ett stuprör och stod nu på en mörk gata. Hon kände igen den. Hon hade varit där precis innan soldaterna fått syn på henne. Hon drog en lättad suck, nu visste hon vart hon var och hon kunde få tillbaka sin pilbåge som hon lämnat där i flykten.
Jessi skjuter undan en låda och hänger kogret med pilarna och pilbågen över ena axeln. Sedan går hon åt det håll först skulle ha tagit om det inte varit för soldaterna.
Efter att ha gått några kvarter hör hon dundrande steg och smiter snabbt in i en byggnad som ser väldigt övergiven ut. Jessi smög tyst och på helspänn, men hoppade endå till när hon hörde ett ljud som lät som om taket rasat in. Hon rörde sig fortare och rundade precis en krök när hon krockade in i någon.

((Ping LoveTooEasy ))

Hallå?

Jenna närmade sig en stad. Vilken visste hon inte då hon alltid hade haft ett kasst lokalsinne men spelade det någon roll vilken stad det var? Ingen kunde väl undgått tv-sändningarna som upplyst om radioaktiviteten och att det var rentav dödligt att befinna sig nära en osäker stad. Fast kanske hade de ljugit om radioaktiviteten också som dem gjort om så mycket annat. Men även om de ljugit om den så skulle det vara farligt att bege sig till ett sådant oskyddat ställe. Hon hade ju ingen aning om vad som väntade henne. Visst hade Jenna levt mer än halva sitt liv i huvudstaden men hon hade aldrig känt sig hemma där. Inte som när hon vandrade genom skogen som doftade av träd, blommor, mossa och djur. Nej, enda andledningen för henne att bege sig in i staden vore för chansen att kanske hitta någon som henne. Någon som var på flykt och som hon kanske skulle kunna börja lita på. Ensamheten hade i början varit en plåga. Många nätter hade hon vaknat upp utav sina egna skrik och i rädsla för att någon skulle höra henne hade hon bundit sin egen mun men det var länge sedan nu. Hon kunde inte riktigt skaka av sig sitt förra möte med en annan människa som likt henne hade vandrade genom skogen ensam. Han hade varit den första och enda människan hon hade dödat. Inte mycket olikt ett djur förutom att djuren gav hon alltid en snabb och smärtfri död.
En mjuk nos puffade till henne vilket Hundskrället hade börjat göra mer och mer den senaste tiden, det påminde henne. Hon var inte ensam, inte helt i alla fall. Med sina långa fingrar kravlade hon upp pepparroten som hon hade i fickan och stoppade in dem i munnen. Aldrig hade hon behövt svälta men åren i skogen hade lärt henne att hantera hungern. Den fleråriga pepparroten växte på många ställen runt om i landet och var lätt att känna igen på dess stora men smala djupflikiga blad och de små vita blommorna.

(Hm...okej, var med ^^ då ;P Fairy Tale BTW allihopa vi borde försöka komma till samma ställe typ xD )

"Ouch.."muttrade Ross och öppnade ögonen efter att han krockat med någon. Det var en flicka, i hans egen ålder och hon verkade precis som honom själv, vara på flykt från soldaterna.
Han kunde fortfarande höra deras steg inte så långt ifrån och han kunde ju inte precis ta någon chansning heller. Kvickt lade han sin ena hand för flickans mun innan han lade sitt finger mot sin mun i en gest att hon skulle vara väldigt tyst.
Sedan stegade han tillbaka, kikade fram bakom ett hörn för att se ifall om kusten var klar och vinkade åt flickan att inga soldater syntes till.
"Ross", viskade han som en hälsning åt henne innan han gav henne ett snett leende.