Sirius Blacks dotter

Vill ni ha en bild på hur Silver ser ut?
Svara snabbt ♥♥♥

Ja, nej, ja,nej. Ja!!!
Nu svarade jag snabbt...

Okej!
Här är hon!


http://data.whicdn.com/images/32101362/18773332-girl_thumb.jpg

Okej!! Kommer det mer kapitel snart... Älskar din ff!

Kommer mer on kanske en timme ♥♥♥

Jaaaa!!!!!!

Kapitel 10:

Jag spenderade resten av dagen med Sirius. När mörkret började sänka sig över skogen gick jag inte in, utan jag låg kvar och lekte med hundens päls. ”Jag hatar det här.” mumlade jag. Hunden gnydde.
”Inte en chans att jag går in dit.” fortsatte jag och kurade ihop mig intill den varma pälsen. Jag slöt ögonen och kände hur jag långsamt började sjunka in i sömnens slöjor.

”Var tror ni att hon är?” Jag vaknade med ett ryck och satte mig tvärt upp. ”Ingen aning.” Jag frös till. Det där lät som Harry och Ron.
”Vi måste hitta henne! Vad jag inte förstår är varför hennes boggart blev Barty Crouch och en annan kvinna.” hörde jag Hermione säga.
Jag suckade djupt och låtsades sova ifall de skulle hitta mig.
Jag hörde fotstegen komma närmare. Sirius vaknade och gäspade stort. Jag log lite. Plötsligt hörde jag några kvistar i gläntan knäckas.
Jag slöt ögonen igen. ”Där är hon!” hörde jag Hermione utropa
Någon föll på knä bredvid mig. ”Evie? Kan du höra mig?”
”Hon verkar ganska nedkyld.” sade Hermione myndigt. Jag gäspade stort och slog upp ögonen. Hermiones bruna ögon stirrade lättat på mig. ”Åh, Evangelin! Vad gör du här? Har du varit här hela dagen? Och vem är den där hunden?” Jag stirrade på henne. Hur kunde en människa fråga så många frågor på ca fyra sekunder?
”Jag… Alltså… Hunden heter… Snuffles.” sade jag. Tre par ögon stirrade misstroget på mig. ”Vad? Det är ett fint namn!” De tittade ner.
”Snuffles? Av alla namn i världen?” undrade Ron. Jag skakade på huvudet. ”Ärligt talat, det var inte så jag tänkte” försvarade jag mig.
Hermione ryckte upp mig på fötterna och kramade om mig samtidigt som hon snyftade. ”Kom nu, Silver. Vi går upp till slottet. Du måste vara iskall.” sade hon tjockt. Först då märkte jag att jag hackade tänder av köld. Sirius skällde lite på Hermione, som ryggade tillbaka.
”Såja, vovven.” sade jag och kliade honom bakom örat. Han gnydde lite. Harry betraktade mig undrande. ”Jag har sett den här hunden.” sade han sedan, eftertänksamt. Jag himlade med ögonen. ”Jag med.”
”Nej. Du förstår inte. Jag såg den hemma. Hos Dursleys.”
Jag tittade konstigt på honom. Han ryckte på axlarna.
Sedan började vi gå upp emot slottet.

”Och vad ska ni göra här då vid den här tiden på dygnet?” frågade en silkeslen röst när vi kommit halvvägs in genom stora salen. Jag stelnade till och vi vände oss om.
Bakom oss stod professor Snape med en hånfull min.
”Jag märkte att du inte var på min lektion, miss White. Någon närmare förklaring?” Jag kände paniken komma krypande.
”Jag… Fick ett hysteri - anfall.” mumlade jag. Han höjde sina flottiga ögonbryn. ”Jaså?” Jag nickade. Han synade mig från topp till tå.
”Femtio poängs avdrag från Gryffindor.” sade han långsamt. ”Va?
Jag kunde inte hjälpa att jag blev sjuk!” skrek jag. Han skakade sitt flottiga hår. ”Kanske inte. Men jag skulle ha blivit underrättad. Fem poängs avdrag till, mrs White, för motsägning av lärare.”
Det här var så orättvist. Här stod jag och fick femtiofem poängs avdrag av min egen morbror. På grund av en dum boggart.
”Professorn. Jag kan inte hjälpa att jag råkade se min mamma bli torterad av en viss Barty Crouch när vi hade boggartslektion.” sade jag skarpt. Hans ögon vidgades. Jag stirrade stint in i de mörka ögonen. Så lika mammas. Han svalde hårt. ”Din mamma… Var hon auror?” frågade han. Jag tvekade lite innan jag nickade. Han höjde sina ögonbryn och började gå iväg med den långa manteln fladdrande bakom sig.
”Var det där din mamma?” frågade Hermione sorgset. Jag nickade.
Harry tittade medlidsamt på mig igen. Jag kastade en mördande blick på honom. Jag var trött på att bli behandlad som en känslig porslinsdocka. ”Om ni ursäktar. Jag går och lägger mig.” sade jag och rusade upp för trapporna och ner i min säng där jag började gråta igen. Den natten grät jag mig själv till sömns.

”Eeh… Evie?” frågade Hermione. Jag vaknade med ett ryck.
Det var mörkt ute. Klockan kunde inte ha varit mer än fem.
Hermione satt uppe på min säng. ”Jag är ledsen.” Jag rynkade ögonbrynen. ”För vad?” Hon suckade. ”För… det där.”
Jag nickade med tårar i ögonen. ”Evangelin, jag är inte dum.
Du döljer något för mig. För oss.” sade hon. Jag drog upp täcket ovanför huvudet. Hon drog ner det igen. ”Berätta.” Jag skakade på huvudet. ”Alla kommer hata mig.” Hon skakade också på huvudet.
”Så farligt kan det inte vara.” Jo.
Jag suckade och satte mig upp i sängen, gnuggade ögonen och tvekade lite. ”Egentligen… heter jag inte Evangeline White.” mumlade jag.
Hermione slog handen för munnen. ”Va?” Jag nickade.
”Jag heter Silver Black. Jag är tretton år. Min mamma heter Alice Black.” Hermione höjde på ögonbrynen. ”Din pappa? Är han död på riktigt?” Jag skakade på huvudet. ”Nej. Han lever. Han heter… Sirius Black.” mumlade jag. Hermiones ögon vidgades innan hon närmade sig mig. Jag trodde att hon skullen slå till mig. Istället omfamnade hon mig. ”Åh Ev… Silver. Jag visste inte.” mumlade hon. Jag lät mig själv sitta bredvid henne, bli struken över håret och snyfta in i hennes axel. ”Jag har varit inlåst… hemma i hela mitt liv. I år fick jag börja på Hogwarts. Min mamma är snäll, men när pappa mördade de där mugglarna så blev hon trasig. Hon pratar inte så mycket nu för tiden.
Den enda levande varelsen jag kan prata med förutom henne är en husalf och två tavlor. Husalfen heter Krake och är galen.” mumlade jag tjockt. ”Berätta inte för någon. Mamma är efterlyst.”
Hermione lovade. Jag kände mig lättad.
Mest över att hon inte hatade mig.

Bra? Jag tycker att det blev liite kort...

Lellilola, som jag har sagt. Alla dina kapitel är precis jättebra längd!!! Och det här är den bästa ff jag läst!! Mer!!??!

Hermione är en riktig vän som inte dömer en efter namn :']

Så godomligt bra