Privat rollspel mellan YoshiFriend <3 och AlexZz

Zayn:
En obehaglig röst hörs, en liten bit bort.
"Ivy?", viskar jag försiktigt, och letar efter henne i mörkret, likt en blind. Jag tar fram trollstaven ur manteln beredd på vad som helst.
"Lumos", viskar jag tyst och korridoren lysses upp av ett skarpt ljussken. Jag skriker till. Ett läskigt monster håller tag i Ivy och kisar mot det starka skenet.
"Nox", mumlar jag sen tyst, och mörkret läger sig i korridoren igen. Shit, vad ska jag göra?

Ivy får snabbt syn på det mörka monstret och försöker genast ta sig loss. Men då tar det ännu hårdare tag och sedan ett tag om hennes andra handled också innan...
"Ah!" Hörs Ivys röst när hon blir inkastad i väggen bredvid, luften går ur henne och hela ryggen värker av slaget. Hon faller ned på marken och kan fortfarande knappt röra sig.

Zayn:
"Ivy, hur gick det?", ropade jag. Plötsligt tog någonting tag i min arm. Mina fötter lämnade marken. Jag ropade till och fäktades för fullt med den andra armen. Handen som hade tagit tag i mig, var slemmig och äcklig. Jag sparkade i mörkret, och plötsligt hördes det ett argt skrik och jag kände hur min for träffade någonting hårt. Greppet om min arm släpptes, och jag föll handlös ner i golvet. All luft ur lungorna försvann, och jag kunde inte röra mig.

"Vad är det för något?" Svarar Ivy förbryllat och plockar upp staven ur fickan och reser sig. "Lumos." Säger hon, men riktar blicken mot golvet och ser en skugga i utkanten följt av ett irriterat väsande. Det gick inte så bra förra gången när de använde magi och inte nu heller. Men den tycks hålla sig borta från ljuset. Så Ivy släpper staven på golvet. "Den tycker inte om ljus." Säger Ivy och ställer sig där staven lyser och varelsen håller sig borta.

Zayn:
Jag reste mig stönande upp från golvet. Min kappa hade gått i sönder, och ungefär i mitten på den, kunde man urskilja en lång reva, där den hade slitits upp. Kläderna var smutsiga, håret och resten av ansiktet var jordigt. Men nu brydde jag mig inte om mitt utseende. Jag var fortfarande i liv, och det var det ända som spelade roll för mig just nu. Jag tog fram trollstaven och följde Ivys exempel.
"Lumos", hördes min skrovliga röst, och jag ställde mig en liten bi från Ivy, och vinklade ljuset mot väktaren som hade fullt upp med att undvika ljuset från våra trollstavar.

"Så, kan vi göra något av att den där saken är ljusskygg eller ska vi ta stavarna och hoppas på att vi kan träffa den med någon förbannelse?" Frågar Ivy nonchalant, ljuset håller den ifrån dem. Ivy försöker dock leta rätt på tavlan, var har den försvunnit egentligen. Den har dessutom varit tyst ett tag. Det kanske bara varit någon sorts fälla, eller har den gått sönder? Det är inte bra om den gått sönder, hur ska de då hitta ut härifrån?

Zayn:
Jag funderade en liten stund sen sa jag:
"Om jag lyser på den med ljus, så att vi ser den, kan du kasta några förbannelser på den". Jag visste att det inte var så rättvist delat, det var mycket svårare att kasta förbannelser än att lysa upp ett föremål. Men jag trodde att Ivy var duktigare i skolan än mig, och skulle klara den uppgiften bättre.

Ivy plockar upp sin stav från golvet.
"Låter som en bra plan." Fortsätter hon och undrar vilken förbannelse som skulle fungera på den där sake. En ljustråle kanske? Arania Exomai... kanske. Men den ska man ju använda mot spindlar, äsch. Hon får köra på den och hoppas att den leder någonstans. Sedan kan hon leta upp tavlan om den här väktaren försvinner.

Zayn:
Jag ler lite om tack för berömmet, för planen även om jag vet att hon inte ser det. Jag brukade inte få särkilt mycket beröm för saker jag har gjort bra, oftast var det för rackartyg jag hade hittat på, eller något annat dumt. Medan jag väntar på att hon ska tänka ut en formel, stryker jag bak luggen, som envist ramlar ner för ögon hela tiden. I och för sig var det meningen, att jag hade klippt den så, det var snyggt men....
Ett högt genomträngande skrik, hörs genom korridoren, och avbryter mina tankar. Just det, tavlan, tänker jag och suckar tyst för mig själv.
"Hallå, kan någon komma och hämta mig nu?", ekar rösten argt

"Synd, en del av mig ville verkligen att hon skulle ha gått sönder." Säger Ivy mumlande, hon ångrar det genast. Men tavlan verkar ha varit upptagen med sitt eget pladder för att höra henne. "Jag har en formel." Säger hon sedan uppfodrande och gör sig redo för att sända iväg formeln. Väktarens väsande ljud rör sig dock plötsligt snabbare, runt, runt. Vad håller den på med!? Verkar helt utom kontroll.
"Se upp, han skapar en illusion." Hörs tavlans röst, en illusion? Vilken sorts? Ivy har aldrig hört om en varelse som kan skapa illusioner förut.