PRS mellan t i l d a och mig :3

"Vi vet inte vilka som är där inne än", sa Mere.
Legolas hade ställt sig bredvid henne, med bågen spänd.
"Jag vet", utbrast Mere plötsligt och sköt sin pil diagonalt, upp i ett träd. Hon tog snabbt fram en ny pil, innan hon tittade upp för att se om det hon gjort givit önskad effekt.
Hon log för sig själv när någon kom ut från tältet.

"Smart", sa jag med ett litet leende.
I mörkret från skuggorna från skogen kunde jag knappt urskilja vem det var men jag lossade inte greppet om svärdsfästet för det.

"Vilka är ni?" frågade en skrämd röst.
"Två alver och en människa", sa Mere och granskade nogrannt figuren i mörkret.

"Vem är du själv?" frågade jag och kände hur mina ögon anpassade sig till mörkret runt varelsen.
"Öh.. ingen viktig person", svarade människan eller vad det nu var.

En mer orädd, grövre röst svarade: "Det ska inte du bry dig om, flicka lilla!"

Jag mörknade till. Jag var ingen liten flicka, det hade jag inte varit på flera år.
"Och det kommer från dig, som inte ens vågar säga ditt namn", sa jag utmanande. "Kliv ut ur mörkret och visa dig."

En gestalt klev fram ur skuggorna, precis före Meres pil flög iväg. Pilen fäste sig i hans mage.
Sauromans vita tecken prrydde hans panna.

Jag tittade på Meres pil inuti mannen.
Sarumans märke lyste på mannens panna. Jag slet bort blicken från liket.
"Jag tror att det finns någon mer i tältet", viskade jag.

"Du, det vet jag att det finns", muttrade Mere. "Ska vi chansa på att alla är Sauromans män?"
Bredvid henne nickade Legolas, och exakt samtidigt sköt de mot tältet.

Ett ilsket skri kom ifrån tältet. En ilsken man kom ut ur tältet springandes med en pil i armen.