Åren efter (privat)

Mirtha tittade på de andra och log svagt. Hon undrade om Legolas och Aragorn skulle varit med pratglada om hon inte varit där?
"Tror ni Gimli kommer vara där?" frågade Mirtha och Legolas såg undrande ut.
"Elrond sa inget om det, men det hade varit trevligt att få träffa honom igen, eller vad säger du Aragorn?" sa Legolas

Aragorn skrattade roat, "Skulle vart kul att träffa honom igen, var så längesedan." sa Aragorn muntert och snart föll de båda in i ett samtal om den tiden då varken Hel eller Mirtha vart med. Eller Mirtha hade ju levt och hade hon det? Hon visste inte, hon kunde vara århundraden men hon visste inte. Hon såg på Mirtha och kände sig nästan tvungen att starta ett samtal, "Så när träffades du och Legolas då?" sa hon och försökte att få frågan att låta så lätt och obesvärad som hovdamernas lät. Men hon hade aldrig starta ett samtal förr och var ovan vid det.

Mirtha ångrade nästan att hon frågat om Gimli. Hon var liten besviken över att de startat ett samtal där hon inte kunde delta. Hon tittade på Hel när hon pratade med henne och log svagt.
"Jag växt upp i slottet, vi är jämngamla och vi lekte ofta ihop som barn." började hon och mindes stunderna då de lekt kurragömma i slottet, eller när de skrämt någon av tjänarna "Jag antar att det övergick från vänskap till kärlek när vi blev äldre. Han är trotts allt min bästa vän" sa hon och log svagt. Hon la huvudet på sned.
"När träffade du Lord Aragorn?" frågade hon försiktigt. Hon ville inte tränga sig på eller väcka minnen som Hel kanske inte ville kännas vid till liv

Hel nickade och gissade på att Mirtha då var flera hundra år gammal. Alver var gamla det visste hon liksom Aragorn som tillhörde sin ätt av långlivade människor, han var ungefär 60 under förra ringenresan men såg inte en dag ut över 25.
Hon väcks i sina tankar och ser på Mirtha, "Jag fanns ridande på min svarta häst. Ridande från öst som liten. Jag såg nog ut att vara i fem årsåldern." sa hon och klappade på hästen sin, den som alltid följt med henne. "Aragorn hade nyss krönts och jag fick bo i slottet." avslutade hon det hela utan att avslöja sitt liv i slottet, det liv hon inte ville tillbaka till.

Mirtha nickade och log svagt mot Hel.
"Det är en fin häst. vad heter den?" frågade hon och hopades att Hel skulle tänka på något annat och bli lite gladare.
"Min heter Dragor, jag har haft honom sedan han var föl" sa hon. Dragor var inte den första häst hon haft, det var länge sedan hon haft sin första häst

Hel betraktar det svarta fullblodsstoet och ger henne en klapp, "Morier, hon har alltid vart där för mig." säger hon och vet att hon inte behöver förklara namnets betydelse för Mirtha, det betydde mörk på alviska och det visste dem båda två. Hel ser på hennes häst, "Han är vacker." säger hob och ser sedan på Mirtha, "Hur många hästar har du haft?" frågade hon ty hon visste att alver aldrig svarade på frågor om hur gamla de var, men såhär skulle hon få sig en uppfattning.

"Det verkar vara en intelligent häst, ta väl hand om henne." sa Mirtha "Ens häst är en av ens bästa vänner" sa hon och Dragor gnäggade när Hel berömde honom "Han är lite för smart för sitt egna bästa ibland" skrattade hon och log sedan "Fler än jag kan minnas. Jag minns dem alla men inte i vilken ordning eller om jag hade dem samtidigt som någon annan" skrattade hon.

Hel nickar, "Ja, det är hon. Den enda som förstår mig helt och hållet, den som alltid funnits där för mig." säger hon smått och ett leende döljer sig i mungipan åt Dragor och suckade sedan åt Mirthas svar, så typiskt alver. "Antar att du är så gammal att du sett träd växa och floder sina?" säger Hel i det närmsta ett skämt hon kan komma.

"Djur har en särskild förmåga att förstå än när många andra inte gör det" sa Mirtha leende "De stunder då jag känner mig nere pratar jag med Dragor" sa hon och hästen nickade och hon log roat.
"Jag här sätt träden växa och dö. jag har sett floderna sina och åter bli fulla med vatten" sa Mirtha leende.
"Bakom dem bergen ligger Rivendale" sa Legolas och Mirtha tittade på dem och log

"Trevligt, det kanske jag har med." sa Hel angående det om skogarna och sjöarna. Hennes blick mörknar dock när Riverdale kommer på tal dit längtar hon inte och under återstoden av resan red Hel under tystnad med huvan djupt uppdragen så att ingen kunde komma åt henne eller prata med henne.