Narnia

"Tror jag med." säger Sam och och följer korridoren ut och öppnar första dörren hon inte har gått genom förr. Bara ett gemak, troligen någon fin dam ty hela rummet var täckt i rött siden. Sam gör en ogillande grimas åt allt, i hennes ögon ser det mycket osmakligt ut. De fortsätter och kommer till fler sovrum men tillsist kommer de till något som fångar Sams uppmärksamhet och får henne att glömma hela frukosten, de ar i rustningskammaren.

De flesta sovrummen blir Andrew faktiskt smått besviken över. Inte något roligare? Sen kommer de till rustningskammaren, vilket var mycket roligare, faktiskt.
"Det här gillar väl du?" frågar han Sam, som faktiskt såg gladare ut nu.

"Ja" ler Sam och kliver in, äkta svärd och värjor. Aldrig i sitt liv kunde hon tänka sig att få se, att få röra äkta vapen. Hon fann en svärdskida med ett svärd i hängandes på väggen och ströck nästan saligt över den med fingertopparna. Just nu i detta ögonblick var Sam helt sig själv och det syntes märkbart att hon inte försökte spela den perfekta Sam, den Sam hon inte var.

Andrew ser sig om i rummet. Svärd och alla möjliga sorters vapen. Till och med en pilbåge. Den gick han direkt fram till. Han rörde den inte utan han bara stod där och återupplevde minnen. Det var en sådan här modell han hade haft på sin egen gamla båge.

Då hör Sam det "Andrew? Samantha?" och sen "Ni är väll inte i rustnignskammaren, ni vet att ni inte får vara där eller röra något." Sam drar snabbt tillbaka handen. Det visste hon inte, eller hon visste men inte orka hon lyssna på alla regler miss (Vad hon nu heter xD) drog upp. Hon hade massa regler och hon verkade inte tycka om någon av dem, men skötte huset som om det vore hennes barn.
Sam såg sig snabbt om och såg en bakdörr som förmodligen ledde vidare, "Kom" säger hon snabbt till Andrew och drar honom med sig, in i det tomma rummet, eller nästan tomma.....

Andrew hör rösten, och förstår att de inte får vara här, så han och Sam går snabbt in igenom bakdörren in i ett annat rum. Fast han gick inte riktigt, han blir snarare med dragen. Men det är inte det han tänker på när han får se den enda möbeln som finns i rummet. Eller han vet inte riktigt vad det är eftersom det är ett stort skynke över, men den är i alla fall gigantisk.

Sams blick sveper snabbt över rummet och den fastnar på den enda möbeln i rummet. Eller vad det nu var för ett stort vitt skynke var överdraget. "Vi gömmer oss där inunder tills kusten är klar." säger hon bara och utan att släppa taget om Andrew för hon handen försiktigt under skynket för att komma under och inte röra skynket. Hon finner ett dörrhandtag, eller ett garderobshandtag? Hon öppnardörren försiktigt och drar dem under skynket och in i......nu visste hon vad det var, "Ett klädskåp" viskar hon till honom.

Andrew känner plötsligt att hon inte släppt taget om honom. Varför inte? Var hon rädd att han skulle vända tillbaka och inte bry sig om henne? Men istället öppnar Sam en dörr under skynket, och släpper fortfarande inte taget om hans arm. De går in under skynket och in genom dörren. Vilket blev väldigt mörkt, och där de var nu så var det fullt av olika sorters tjocka vinter kläder. De var i ett klädskåp, inser han i samma ögonblick Sam viskar det till honom.

Sam stänger dörren och lägger fingret för läpparna för att säga att de skall vara tysta då hon inser att det är fullkomligt idiotiskt eftersom det är kolmörkt i klädskåpet. Perfekta Sam vill inte få något som kan förstöra bilden av den perfekta person hon försökte att vara, den som alltid uppträdde korrekt och aldrig gjorde något fel. Mormor hade sagt åt henne att hon var tvungen att lyda den hon kom till och vara perfekt, annars skulle ingen gilla henne.
Men nu hör hon stegen komma närmare....de kommer in i rummet. Sam backar längre bak i klädskåpet och då känner hon det....något kallt...och Sam flämtar till av förvåning.

När Andrew hör Sam flämta vänder han sig om och går längre in i klädskåpet efter henne. Då känner han hur kallt det blir och han blir gud så förvånad. Han hade helt plötsligt kommit ut någonstans där det fanns snö. Men det var ju omöjligt. Det var ju sommar ute vid det här laget? Vad var det här egentligen?