Susan Bones och den oskyldiga (?) Kendra Smith

jättebra! bäst!

Det blir mer och mer spännande. Är inte så mycket för någon form av militär, men det tillför mycket i ff:n och gör det spännande att läsa.

Nja, jag betecknar inte en musikkår som militärer! ;D

Nej, det är sant. Jag tror att jag drog den kopplingen för kläderna och pga att jag har en kompis som kopplar det mesta till något millitärt. Det verkar smitta.
Läste om kapitlet och tror att jag tolkade allt rätt den här gången

Tack för allt bra ni säger om denna ff! : )

Varsågod. Men vet du vad... Vi säger bara sanningen

Jag förstår det!
Nu måste jag sticka, God Jul!

Tack det samma

GOD JUL!
ÖNSKAS ALLA LÄSARE AV MIG!


Vad finns det i klappen?
Ja, ni gissade rätt.

Ett nytt kapitel! xD

För att få rätt känsla råder jag er att lyssna på:




Kapitel aderton
Högkvarteret
”Kom så går vi.”, sa Dumbledore. Han drog telepatiskt med sig Susan ut till en hårt trafikerad väg. Susan drog sig bakåt en smula. Hon blev vindögd och frös till. Dumbledore märkte inget. Han fortsatte att gå. Susan försökte att öppna munnen och ropa till, men den var stel som is.
Dumbledore svängde runt hörnet och försvann. Susan stod kvar i någon minut innan hon omedvedet började röra sig åt det motsatta hållet. Ganska snart hörde hon ett välbekant ljud.
Det var en musikkår.
Susan gick mot ljudet. Det förde henne till ett litet runt, kullerstensbelagt torg. Kåren stod uppställd i en cirkel runt dirigenten. Det verkade som om de hade någon slags formationsuppvisning, de bytte platser och formen blev till ett träd.
Susan drogs genom tankarna mot trädets krona. Det var så tydligt. Den där tomma platsen mellan kornetten och saxofonerna.
Hon smälte in bra och drog in luft i lungorna. Hon försökte stoppa det men den okända kraften var starkare än henne. Hon tog 2-3 och blåste sig in i Trombone King
Kåren bildade en ny formation samtidigt som de spelade. Susan följde efter de andra mässingsmusikerna. Orkestern bildade en krona.

Trombone King tog slut, publiken applåderade och kåren ställde upp sig på fem led. De marscherade iväg till tonerna av Bygardernes Venskabsmarsch.

”Susan”, sa Dumbledore. ”Ser du huset där? På baksidan ska du in. Gå dit nu så tar jag mig in på något annat vis, vi ses därinne så fort som möjligt.”
När han inte fick något svar vände han sig om och möttes av en bred gata med lindar på sidorna.
”Susan?” sa han.
Dumbledore började gå tillbaka den vägen han hade kommit. Han kom fram till stället där han hade trollat fram uniformen utan att hitta Susan. Han gick bedrövat ut på gatan där de hade landat.

Kåren marscherade bort från torget. Till slut kom de fram till den breda gatan med lindarna som Dumbledore hade stått på tidigare.
De vek till höger och mötte nästan direkt rektor Albus Dumbledore. Han blev alldeles bestört när han såg att Susan stod i ett led. Susan märkte dock inte Dumbledore utan marscherade lugnt förbi. Hon hade fullt upp med att hålla koll på stavföraren.
Kåren marscherade iväg mot punkten där Dumbledore upptäckt att Susan inte var med honom. Dumbledore transfererade sig dit för att se till att Susan kom in i Odenseunionens hus ordentligt.
Han kom fram helt och hållet och musikkåren närmade sig honom. Sen svängde den tvärt av in på en tvärgata.
Den marscherade runt huset och Susan kom in i det utan problem. Dumbledore gick in igenom besöksingången och gick nonchalant förbi receptionen, som var bemannad av en urgammal trollkarl med långt vitt skägg och röd mantel. Han tod ingen notis till Dumbledore som gick in i en stor sal med en scen längst fram. Salen var halvfull av magiker som alla tillhörde Odenseunionen.
Dumbledore kände igen flera av dem.
En kvinna med kort grått hår kom in på scen. Hon möttes av applåder från publiken.
”Kära vänner”, sa hon. ”Vi har samlats denna dag för att ha vårat årsmöte. Men innan det tråkiga arbetet börjar får vi musikunderhållning i form av Årslevs MagiUngdomsMusikkår!”
Hon lämnade scenen en orkestern travade in.
Måtte Susan ha kommit därifrån, tänkte Dumbledore.
När han såg den unga soprankornettisten komma in med sitt instrument vid munnen lade han huvudet bedrövat i händerna. Hur skulle han lösa det här?

Det blir spännande. Den julklappen blev jag i alla fall väldigt glad över. Även om jag öppnade den rätt sent.