Delena [Privat rollspel]

Elena suckade tungt. Hon ville gå till Stefan mer än gärna.
"När kan jag träffa honom då?" frågade hon och mötte Damons blick.

Damon släppte sitt tag om Elenas armar, men blockerade fortfarande vägen som gick ner till Stefan och källaren. "När han är någorlunda bra igen, vilket inte har någon tidsgräns, hur trist det än låter.", sade Damon och gav ifrån sig ett prövande leende.

"Snälla Damon.. Jag vill bara träffa honom!" sa Elena och tittade ned på marken.

Damon vände bort huvudet från Elena, han kunde inte gå med på detta bara för att hon kunde förtrolla honom varje sekund, varenda dag. "Du slösar bara din värdefulla tid, Elena.", sade Damon kontrollerat.

Varför gör Damon så.. tänkte hon. Elena ville träffa Stefan, oavsett om han drack människoblod i mängder. Elena suckade och gick ned till vardagsrummet och satte sig i ena soffan.
"Jag vill hjälpa honom.." mumlade Elenna knappt hörbart.

Damon hade nästan pustat ut då Elena verkade ge med sig. Att hålla henne borta från något som han visste betydde otroligt mycket för henne, var svårt, till och med för honom som många kallade känslolös och kall.
Han bestämde sig för att gå ner till Stefan igen, för att se hur dålig situationen blivit.

Elena satt kvar. Hon värkade inte ha ork att resa sig upp, att fortsätta försöka träffa Stefan.
Allt såg så hopplöst nu, i hennes ögon. Hon ville mer än allt gå tilll Stefan. Men Damon, han skulle aldrig låta henne komma ned dit. Varför kan han inte bara låta henne?
Hon suckade tungt, lutade sig mot soffkudden.

Damon var väl nere i den mörkbelagda källaren, han såg Stefan på en gång, ihopkrupen mot väggen, han såg ut sinnessjuk ut. "Stefan, det kan inte vara så illa, eller?", sade Damon med en osäker ton medan han långsamt närmade sig den ihopkrupna gestalten.

Allt var Elenas fel. Hon hade gett Stefan blod, sitt egna blod. Hon rös till och allt blev plötsligt kallt. Men Stefan hade blivit misshandlad av gravvampyrerna. Hon knep igen ögonen och andades långsamt.

Stefan vände långsamt upp huvudet, han såg tom ut, tom på allt. "Lämna mig ifred, Damon. Det finns inget ni kan göra, det finns ingen utväg den här gången." Mumlade Stefan plågat.
Damon visste att han inte var rätt kille till att hjälpa någon annan, och vara den där superhjälten, men detta gällde Stefan. "Att du inte insett det ännu är riktigt tragiskt. Även om jag verkligen inte är den rätta personen att säga det, en utväg finns alltid. Klishé och allt, men det är fan sant Stef." Propagerade Damon fritt.