Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia rycks ur sina systra tankar av Johannas kommentar och nickar. "Jo, det är väll bäst det." mumlade hon fram. Men sedan ruska hon på sig och såg på Johanna. "Vi får väll leta upp något vilt då." sa hon med lätt röst och log åt de gånger hon tjuvjagat ekorrar i 11an. Det hon egentligen kunde åka på spöstraff för, vilket visserligen hände en gång men ändå. Fast började hon tänka på ekorrar började hon tänka på Clem...och Tresch och alla de andra. Men de var som tur i säkerhet och kanske såg dem nu?

Johanna kunde inte låta bli att undra hur de skulle få tag på mat. Hon själv var inte duktig alls på att jaga, och hennes yxor skulle ändå vara för klumpiga att jaga med.
"Jag ska nog leta efter något ätbart som inte rör sig av sig självt. Du är nog bättre på att jaga levande grejer än vad jag är" säger Johanna och försöker undantränga en gäspning. Trött var hon allt, men hon kunde inte sova nu.

Thalia nickar och ser på ett stort träd. "Vi får dela på oss, när vi är klara träffas vi här. Behöver vi hjälp......" Thalia tvekade och tänkte intensivt. "Rues vissling, det finns härmskrikor här." säger hon menande och ser sig om sen på Johanna. De skulle nu skiljas om än på en stund, men vem visste vad som kunde hända under den tiden? Publiken hade säkert väntat på detta ögonblick och spelledarna planerat något.

Johanna nickar. "Okej. Vi kör på den." säger hon innan hon testar visslingen, som Rue hade använt när hon hade insett att det fanns härmskrikor i den förra arenan. Det låter som den Rue använde, bara lite annorlunda.
"Vi använder signalen rätt ofta, för att vara säkra på att inget händer. Får du syn på Karriäristerna ska du inte stanna kvar. Du ska springa så snabbt du kan därifrån. Skit i att signalera att de är i närheten. Bara spring" säger Johanna. "Vi ses snart." Sedan vände hon smärtsamt ryggen emot Thalia och börjar gå därifrån. Hon ville egentligen inte lämna henne ensam, men någon gång var det ju tvunget att hända.

Thalia nickar och vänder sig även hon om från Johanna. Nu skulle hon vara det perfekta bytet, visst var hon bra mycket bättre än de andra...men inte bättre än karriäristerna. Hon försvinner in i den tätare skogen och smyger ljudlöst fram, hon har dolkarna redo och ser sig om. Vart fanns djuren...köttet. Ett prassel i busken och Thalia gör sig berädd, ett kvidande hörs och Thalia går fram. Flickan från 3an låg där och drog rosslande andetag. Hennes blick var skrämd och Thalia såg spjutet i hennes mage. Kunde de inte döda henne ordentligt? Så hon slapp lida?
Thalia visade inte sin illska mot karriäristerna utan tog flickans hand och tröstade henne lugnande. Slutligen hördes det ett skott och flickan var död. Med flickans blod på händerna slöt hon hennes ögon och kysste henne försiktigt på pannan. "Vila i frid." mummlar hon sorgset fram och visslar för att Johanna inte skulle tro att det var hennes skott och fortsätter sedan vidare, än mer vaksam, karriäristerna var i närheten.

Nästan direkt som skottet hördes hade Johanna tänkt vända tillbaka. Men sedan hördes visslingen, vilket lugnade ner henne igen. Thalia var vid liv, och det var hon själv också. Johanna visslade tillbaka. Sen så fortsatte hon att leta efter ätbara växter, och snart så hittade hon maskrosor. Kanske inte det godaste men det var ju alltid något. Hon satte sig ner på marken, och började plocka.
När hon hade fått tag i både ätbara bär och växter hörde hon steg. Följt av flera röster. De gömde sig inte. Det kan inte vara några andra är Karriäristerna. Instinktivt höjde hon yxan. Men sen insåg hon hur många de var. Och det var då hon började springa.
Grenar slog henne i ansiktet medan hon sprang. Innan hon hunnit springa alltför långt hörde hon hur det tjocka trädet en bit framför henne knaka och sedan såg hon det falla. Inte en chans att hon skulle kunna hoppa över det. Hon stannade till. Kollade bakåt. Ingen syntes till ännu. Så hon tog tillfället i akt att vissla till Thalia. Inte normalt, utan en hjälp-mig-vissling. Hur nu det gick till.

Thalia stelnade till då hon hörde den andra visslingen från Johanna och vände tvärt om. Johanna var i fara och hennes hjärta snörpte ihop sig av oror när hon sprang åt det hållet ljudet kommit från. Hon visslade tillbaka svarsvissling att hon var påväg och fortsatte att springa, orolig för att om hon skulle hitta Johanna vid liv eller ej.

Johanna stannade för att möta Karriäristerna, Thalia var ju påväg och hon var tvungen att möta dom förr eller senare, så varför inte nu. Killen från 4an var snabbast fram. De andra syntes inte till ännu. Han skulle precis kasta sitt spjut när han istället slogs omkull av en yxa, som Johanna hade kastat. Den satt inte riktigt på det stället hon hade velat, utan han låg på marken och försökte stabilisera sin andning. Snabbt sprang hon fram och tog upp den blodiga yxan och skulle återigen begrava den i pojkens kropp då skottet hördes. Hon sparkade undan spjutet och hann backa undan en bit innan hon såg de 4 andra karriäristerna komma springandes. Vad hade de gjort för att komma så sent? Ännu ett skott hördes. Det gjorde henne orolig. Var det Thalias? Eller var det någon annans? Förhoppningsvis någon annans.

(7 stycken kvar allt som allt. :3)

Thalia hörde skottet men även ljudet av röster. Johanna, tänkte hon panikartat och sprang vidare mot rösterna och skriken. Hon kom upp bakom de fyra och fick syn på Johanna.....hon levde och Thalia suckade ut av lättnad. Men duckade sedan snabbt då en av dem fick syn på henne och kastade en dolk mot henne.

Johanna visste att Thalia var bakom henne nu, eftersom när en karriärist kastade en kniv var det inte mot Johanna. Och sedan sprang tjejen med yxan fram emot Johanna. Hon var inte beredd, utan hann precis hoppa undan så att yxan endast träffade vänsterarmen lite lätt. Tur för henne, alltså. Men Johanna märkte genast att den här tjejen inte kunde hantera yxan egentligen ändå. Självklart inte, men alla svärd hade väl blivit tagna av killarna. Johanna träffade tjejens ena ben och det började forsa ut blod. Sedan försökte tjejen brotta ner Johanna, och tydligen hade hon trott att det skulle bli enkelt fast det upptäckte hon snart att det inte var. Och eftersom att hon var inte så värst stor heller så det var snarare Johanna som fick ner henne enkelt.