Celest Gaunt - Demonen i Natten

Det är ett ganska kort kapitel. Men jag föredrar kort och ofta istället för långa och sena.... Så ni får vänja er, för hädanefter blir kapitlen kortare!


Tystnaden i stora salen låg på som ett snötäcke. Tjock och kompakt men lätta att smälta. Snötäcket försvann kanske snabbt och plötsligt började alla elever i salen började viska och prata efter att jag gjorde entré.
Dumbledore fortsatte att stå som mållös precis som resten av lärarna. Alla lärare kände igen mig och deras blickar borrade igeno mitt yttre när de förstod vem jag var. Det tog en lång stund innan Dumbledore satte upp handen och på så sätt fick tyst på alla elever i salen.
”Kära elever! Varsegod att äta! Det finns något jag måste ta itu med!” Sade Dumbledore och mötte min blick. Han satte upp handen och vinkade mig ut ur salen. Jag gick ut ur salen i riktning mot Dumbledores kontor eftersom jag misstänkte att det var dit han ville ha mig. Snabba steg hördes bakom mig och Dumbledore kom ikapp.
”Celest?”

”Du är inte den första att bli chockad!” Vi fortsatte att gå mot kontoret och när vi väl var inne slog jag mig ner på en stol där. Små föremål låg utspridda överallt på kontorsbordet.
”Jag har varit levande hela tiden, jag kom på Voldemorts planer och han skickade mig upp i bergen i Egypten till en dödsätare!” Berättade jag medans jag plockade upp ett märkligt föremål ifrån hans skrivbord som mina fingrar sakta började pillra på.
”Hur tog du dig hit?”
”Bill Weasleys kvast....” Jag var tvungen att skratta ”men det vart lite jobbigt när jag kom hit och era små vakthundar stod på sin vakt! Tur att du hade skickat ut Severus på en runda....” Dumbledore slog sig ner på andra sidan bordet och tittade mig stint i ögonen.

”Jag antar att vakthundarna är för att fånga ´massmördaren´!” Fortsatte jag med en ironisk röst. Jag lutade mig framåt, stirrade stint in i Dumbledores ögon med den där blicken. Den där blicken som skulle kunna skrämma vem som helst. Det är bara Dumbledore som inte ryggar undan för den och jag var tvungen att testa att de fortfarande stämde.
”De var inte Sirius...” Viskade jag. ”du har säkert anat hela tiden, vem det var, men inte varit säker. De var Peter, och du vet de!” Dumbledores blå ögon flackade med blicken.
De vek sig under min blick och släppte ögonkontakten. Det hade aldrig hänt att Albus Dumbledore gjort så förut och ett frö av rädsla satte sig att gro innut i mig.

oj det blir bara mer och mer spännande

Ravenclawsome kapitel som alltid

längtar efter mer

Fantastiskt! Jag älskar den här ff:n!

AWESOME kapitel

CG, hur gör du för att skriva så bra? O_O Mig längtar efter mer!

Nu sitter jag och skriver på de sista kapitlen! Så ni kan ge er på att ni får en hel ff tillslut.... Sedan gäller de bara att orka skriva del nr 2.... Men de ska nog ordna sig!

Tack Allihopa! ♥

del nr 2 ? mer yes !

Det är redan sagt, men den är så underbar så jag vet inte vad jag ska ta mig till!!!!!!!!!!! ♥

Amazing

Jätte bra -
dock stavade du fel på varsågod, då du stavade varsegod. Tycker även början på denna mening är lite konstig: ”Jag har varit levande hela tiden, jag kom på Voldemorts planer och han skickade mig upp i bergen i Egypten till en dödsätare!”
Då 'jag har varit levande hela tiden' låter helt fel enligt mig.
Sen är det precis som du skrev väldigt konstigt att Albus började flacka med blicken, så jag hoppas du har en bra anledning. c; Sorry om du inte ville ha kritik xd