Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

Men...

Awesome!!!!

Gillar "Vill ju inte göra en favorit i repris". Haha!
Men gud vilket fint kapitel.

Kapitel 18- Audrey
Träklockan tickar. Den sitter på den ljusgröna väggen. Eller det är inte ljusgrönt, snarare en mintgrön nyans. Hon harklar sig och jag släpper väggen med blicken.
- Audrey, vi har träffats en gång i veckan i snart två månader. Din familj säger att du inte har lämnat ditt rum förutom när du ska hit. Din mamma får dra in dig i duschen och du äter ingenting. Jag vet att förlora barnet måste ha varit en stor sorg för dig men om du inte börjar göra framsteg så kan jag inte låta dig åka tillbaka till Hogwarts för att göra G.E.T nästa vecka, säger Dr. Bradshaw.
Jag tittar på henne. Hon tittar på mig med sina gröna, granskande ögon. Samma blick som jag får en timma varenda vecka. Jag suckar och tittar ut genom fönstret istället. Dr. Bradshaw är en god vän till mormor. Så fort jag kom hem och hon fick höra vad som hänt ringde hon Dr. Bradshaw. En lång, rödhårig kvinna som klär sig i ljusa färger och tror att hon vet precis hur jag känner. Hon vet ingenting. Ingen kan veta hur jag känner. Eller förstå vad jag har insett de senaste veckorna. Jag är inte deprimerad. Men hur ska de kunna tro mig när jag berättar. Ingen vet ju hur jag känner. Hon suckar. Precis som om hon trodde att hennes lilla tal skulle få mig att börja prata. Trädklockan tickar. Visaren närmar sig hel. Snart är ännu ett samtal över. Ett samtal som påmint om en monolog eftersom det bara är hon som har pratat. Dr. Bradshaw lägger ifrån sig sitt block och går fram till den gamla skivspelaren. Det gör hon varenda gång. Hennes filosofi verkar vara att klassiskmusik ska få alla att slappna av och dela med sig. Hon lägger på en skiva och startar spelaren. Det brusar lite och hon sätter sig i fåtöljen igen. När bruset är över börjar musiken. Jag stelnar till. Jag har hört tonerna förut. De exat samma toner. Senast var det i en dröm. Dr. Bradshaw märker att jag reagerar på låten.
- Den heter ”It´s hard to say goodbye”. Känner du igen den? frågar hon och plockar fram blocket igen.
Jag nickar.
- Mamma brukade spela den på piano och, säger jag tyst.
- Och? undrar doktorn.
- Och jag hörde den i en dröm. Alldeles innan jag fick missfallet, säger jag.
Då stannar visaren på hel och klockan börjar slå. Samtalet är över och jag reser mig upp för att gå men hon tar tag i min arm.
- Min tid är över, säger jag.
- Audrey, det här är första gången du har pratat. Jag tror att vi kan gå över tiden idag, säger Bradshaw.
Jag sätter mig ner igen.
- Kan du berätta drömmen för mig? frågar hon.
Jag lyssnar på låten och går och ställer mig vid fönstret. Utanför är det en gata som är i full rörelse. Men jag ser bara en trädgård. En trädgård full av äppelträd.
- Jag träffade henne. Hon var så vacker. Långt brunt hår och de mest underbara ögon man kan tänka sig.
- Vem träffade du? frågar Dr. Bradshaw.
- Min dotter. Jag vaknade upp i en trädgård och där var hon. Jag visste det inte först men sen kallade hon mig för mamma. Och då såg jag det. Hon var som en avbild av mig, säger jag och ser hur drömmen spelas upp som en film på andra sidan fönstret.
Hon säger ingenting utan väntar på att jag ska fortsätta.
- Det var precis innan jag vaknade som jag hörde musiken. Hon stod framför en spegel och dansade till tonerna. Jag visste inte namnet på den då. Men nu vet jag. Det är plötsligt så klart för mig, säger jag.
- Vad är det som är så klart Audrey?
Jag tittar på henne över axeln.
- Att jag aldrig skulle fått behålla henne. Hon var aldrig min att behålla. Hon visste om det. Det var därför hon kom till mig genom drömmen. Så att vi skulle kunna träffas innan det skulle vara över, säger jag och känner en tår rinna ner för kinden.
- Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, säger Dr. Bradshaw.
- Det är okej. Det finns inget att säga. Jag är bara glad över att jag fick träffa henne. Jag är inte ledsen över det. Inte nu när jag vet att jag aldrig skulle ha fått henne. Det känns faktiskt som att en stor börda har lämnat. Jag har faktiskt vetat om det ett tag nu men inte vetat hur jag skulle berätta det för dig, säger jag och sätter mig framför henne.
Dr Bradshaw tittar på mig och börjar sen riva ut sina anteckningar och slänga dem i papperskorgen.
- Jag har nog aldrig haft så fel om en patient som jag hade med dig. Hela tiden har jag trott att du varit traumatiserad och stängt in dig själv. Men du är starkare än jag trodde. Att inse vad du insett kan ta lång tid Audrey, säger hon.
- Betyder det att jag får komma tillbaka till Hogwarts? frågar jag.
- Om du tror att du klarar av det, ja. Man vet aldrig hur man reagerar när man kommer tillbaka till en plats som man har kopplat ihop med hemska minnen, svarar hon.
Jag kommer klara det. Hogwarts är som mitt andra hem. Jag har inget annat än bra minnen därifrån, säger jag.

Inte många kapitel nu! hoppas ni gillar just det här kapitlet! kommentera, berätta, älska! ni är bäst ♥

Älskaälskaälska ♥

Oh, detta kapitlet var klart det bästa hittills! Förtrollande bra det där med doktorn och det, som ett stycke ur en bok. Wow säger jag bara. ♥

Kapitel 19- Cat
Vi sitter vid frukosten när de stora dörrarna öppnas. Det är Mason som kommer in med Audrey vid sin sida. Alla tittar på dem. Eller ja, på Audrey rättare sagt. Folk börjar viska med varandra. Viska och peka. Jag tittar bort mot Slytherinbordet och letar efter Casper. Där. Bredvid Blaine. Casper tittar precis som alla andra på Audrey. Men inte med samma blick. Hans ögon skiner av lättnad och kärlek. Jag inser att han inte kommit över Audrey än. Stackarn. Audrey sätter sig vid bordet och Mason ger mig en puss på kinden och lägger en lugnande hand på Audreys axel innan han går tillbaka till sitt bord.
- Hur är det med dig? frågar Gwen och kramar om Audrey.
- Med tanke på att vi ska göra våra G.E.T prov idag så bättre än väntat, säger hon.
Det var egentligen inte det Gwen menade. Jag sträcker fram min hand och kramar hennes.
- Är det säkert? frågar jag.
Hon ger mig en blick och jag drar tillbaka min hand. Under tiden hon brer en smörgås tittar jag på henne i smyg. Audrey har blivit smalare. Hon ser nästan skör ut. Skör och blek. Hennes bruna hår är livlöst och hänger bara på axlarna. Det här är inte den Audrey jag känner. Men vi har andra saker att ta tag i nu.
- Vad tror du Gwen? Blir det här en lätt match? frågar jag.
Hon hör mig inte första gången och jag måste upprepa.
- Kanske det, svarar hon och tittar sen längre ner på bordet.
Jag och Audrey följer hennes blick. Vid bordets kortsida sitter Will. Han pratar inte med någon utan sitter bara och läser i sin tjocka bok. Will lyfter blicken och tittar åt vårt håll. Gwen lyfter handen och vinkar sakta. Men han plockar bara ihop sina grejer och lämnar salen.
- Han hatar mig, säger Gwen och suckar.
- Tänk inte på det. Inte nu när vi har viktigare saker att tänka på, säger jag.
- Viktigare saker? Bara för att du är lycklig behöver du inte vara en besserwisser, säger Gwen och lämnar också salen.
Jag suckar.
- Ta det lugnt Cat. Du är alldeles för uppjagad, säger Audrey.
- Hur kan ni inte vara det? Tänk om jag får en blackout och inte kommer ihåg någonting, säger jag.
- Om någon ska vara orolig så är det jag. Det är jag som har varit borta från skolan i två månader, säger Audrey.
Då kommer jag på det.
- När vi ändå talar om saken så vill jag bara berätta att du har haft körtelfeber. Och att du började blöda så mycket berodde på.. du vet vad, säger jag.
- Körtelfeber? Vem kom på den idén? frågar hon.
- Mason. Innan ni åkte hem så sa han att om någon frågade så skulle vi säga att du fått körtelfeber, säger jag.
Audrey nickar och tar fundersamt ett bett i sin macka. Folk börjar resa sig från sina platser och lämna salen med oroliga och nervösa blickar. Om man skulle se in i femmorna och sjuornas huvuden skulle man se hur de går igenom olika trollformer, namn på kända trollkarlar och vad det var för dryck som fick folk att börja skratta. Alla är nervösa inför de kommande proven. Jag dricker lite av min juice.
- Jag ska gå och prata med rektorn. Vi ses sen, säger Audrey och lämnar bordet hon med.
Jag nickar. Mason kommer fram och sätter sig vid mig.
- Nervös? frågar han och lägger en hand på mitt skakande lår.
- Lite. Är inte du? frågar jag.
- Jag har inte tänkt så mycket på det. Tankarna har varit på andra håll, svarar han.
Jag nickar och dricker ännu lite till.
- Hur är det med henne? Hon verkade inte vilja prata om det, säger jag.
Mason rycker ovetande på axlarna.
- Hon träffar en psykolog. De första veckorna så var det absolut inga framsteg. Psykologen sa att Audrey bara satt i fåtöljen med ett tomt ansiktsuttryck. Men när hon kom tillbaka förra veckan så hade hon med sig en lapp om att hon var frisk nog att åk tillbaka till Hogwarts. Mamma var tvungen att ringa Dr. Bradshaw för att se så att Audrey inte skrivit lappen själv, säger han.
- Hon är sig inte lik, säger jag.
- Tänk inte på Audrey något mer. Tänk istället på hur mycket tid vi kommer ha för varandra när proven är slut, säger Mason och börjar pussa på mig.
Jag ler och lägger armarna runt hans nacke. Det var längesedan han var så kelig så jag tar vara på tiden. Skönt att allting börjar bli normalt igen.

inte lika dramatiskt kapitel, lovar att de kommer i nästa men ibland behöver man bara lite utfyllnad hoppas ni tycker om det ändå!
kommentera, berätta, älska! ni är bäst ♥

Älska, återigen det var jääättebra som vanligt ♥

Naaaw! ^^

Awesome!!! ;D