Harry Potters syster

Tack ♥ Okejjag lägger upp imorgon!

Superbra! MER!!!!

jag kan värkligen inte sluta läsa snälla fortsätt skriv

Fortsätt!

TackTackTackTackTackTack ♥♥♥♥♥

Blir superglad, jag skriver idag, men förvänta er inget...

Allså din ff äger är så bra

Å, TACK!! ♥
*skriver*

Ny läsare!
Älskar denna ff, du skriver verkligen jätte bra!! ♥

Kommer det idag?

TACK FÖR ERA SNÄLLA KOMMENTARER!! De gör mig superglad! ♥
Nu kommer nästa kapitel, men förvänta er absolut ingenting! Är inte nöjd, menmen...

Kap. 4
Melanie kände de övrigas blickar på sig under resten av tågfärden. Oroliga och medlidande blickar. Att de tyckte synd om henne gjorde henne bara irriterad. Hon var inte svag, och hon förstod inte varför endast hon kollapsat sådär. Hon hade inte nämnt skriket hon hört när dementorn närmade sig någon mer gång; hon visste att de andra bara skulle bli ännu oroligare. Nu undrade hon till och med själv ifall hon inte bara inbillat sig en skräckslagen mansröst som i panik ropat ord hon inte kunnat uppfatta.

Melanie var riktigt glad när tåget började sakta in och det var dags att kliva av. Skymningen hade fallit medan Hogwartsexpressen tuffat fram, vilket gjorde det svårare att urskilja varandras ansikten i mörkret.
"FÖRSTAÅRSELEVER HITÅT!" Melanie visste att rösten tillhörde Hagrid, skogsskötaren på Hogwarts. Enligt Hannah skulle han vara stor som ett hus.
"Lycka till, Melanie", sa Hannah och klappade henne på axeln. Ernie, Justin och Susan, som de delat kupe med, instämde med eftertryck.
Hagrid visade sig vara ännu större än vad Melanie hade föreställt sig. Hon började kämpa sig igenom den enorma elevhopen för att ansluta sig till den jättelika mannen, när hon uppfattade ord som fick henne att stanna upp.
"Är det sant som Longbottom säger, Potter? Svimmade du verkligen? Rösten tillhörde en pojke med blont hår, spetsig haka och släpig röst. Men det var eleven han så hånfullt tittade på som fångade Melanies uppmärksamhet; rätt mager, runda glasögon, kolsvart hår och ett smalt, blixtformat ärr i pannan. Harry Potter! Hade han också svimmat? Då kunde det inte bero på svaghet! Melanie kom på sig själv med att stå och stirra efter Harry Potter när han banade sin väg genom havet av elever. Hastigt började hon också försöka nå fram till Hagrid.

Precis som Hannah beskrivit färdades man fyra och fyra i självåkande båtar till skolan. Melanie hamnade tillsammans med två tystlåtna pojkar och en flicka som presenterade sig som Cindy. Melanie hade aldrig varit blyg av sig, och hade därför inga som helst problem att kommunicera med sin nyfunna skolkamrat. Plötsligt svängde båtarna runt en klippa och både Melanie och Cindyflämtade till av hänförelse och kom helt av sig i sin konversation. Synen var överväldigande; ett enormt slott med höga tinnar, vackra torn och hemtrevliga ljus i varenda fönster höjde sig ur mörkret. Äntligen hade de kommit till Hogwarts!