Rollspel

"Dementorer..." mumlade Julie. Hon bet sig i läppen. "Jag tror att det kan finnas dementorer utanför tåget!"

((Ska vi säga att väldigt få vet om dementorerna? Hihi. ))

"Dementorer?!", säger devi skräckslaget. "Hur vet du det?"

"Jag har läst om dem", viskade Julie, som fortfarande bet sig oroligt i läppen. "Det känns kyligt, ljusets släcks... det är dimmigt utanför, kolla. Det känns som glädjen börjar försvinna."

"Kan någon förklara vad som har hänt?" nästan skriker Alex. Han är blek av oro och försöker se till att Aily håller sig vid medvetandet. Si berättar vad som har hänt och när en av tjejerna mumlar 'Dementorer' ser Alex ut som ett lakan.
"Vad är en..." säger Aily. Hon och dom andra tre slytherinanra(räkna inte med Alex) ser ut som frågetäcken.

I samma stund som tjejen sa det så fick Devi en hopplös känsla av att det inte fanns någon glädje kvar i hela världen.
"Jag har hört talas om dem. du har rätt", sa hon sorgset.

"Dementorer," sa Julie med klar, men skrämd, röst. "är de hemskaste varelser som finns på jorden. De vaktar trollkarlsfängelset och suger ut all glädje omkring sig. Om dementorerna har bestämt sig för att ta sitt sista och värsta vapen, ger dem en... dementorkyss. De liksom suger ut själen med någon slags mun, då de tar av sig huvan. Men lugn, det gör de bara på ministeriets order. Fast det är konstigt."

då kom Songa på. hennes pappa hade inte dött som hon alltid sagt. Nej. Dom hade kommit och hämtat honom!

Är inte Dementorer påhittat?

"Nej absolut inte", sa Julie stilla. "De är lika äkta som du och jag."

Jag vet att dom är på riktigt. Men vågar bara inte säga det. viskade Songa så tyst att nästan ingen hörde henne.

Devi skrek. Hennes kusin hade någon gång berättat om dementorer när de var små. Svarta läskiga gestalter i huvor som kune suga ut ens själ. Mer hade kusinen inte vetat om. Nu när hon fick en noggrannare beskrivning av dem så var hon vettskrämd.