Dark Paradise [SV]

Det är du visst. Punkt.

Oh, jag har läst allt och jag är fortfarande helt uppslukad av den. Alldeles för spännande och alldeles för bra... Den är bara alldeles, alldeles underbar! ♥
Jag bevakar denna starkt, forever and ever, punkt.

Tack så hemskt, hemskt mycket! ♥

No worries!
Det är verkligen... magiskt, och man vill bara ha mer. ♥
Jag skulle ju läsa denna skrev jag i tråden förut, men det har gått långsamt framåt, men nu har jag gjort det, och är extremt glad över det.

jag har ingen aning om vad jag ska säga... ♥

Då behöver du inte säga något... xD
Men ville bara bekräfta mitt beröm, så att du vet hur begåvad du är ^^ Men nu slutar jag, vill inte vara överdriven, haha. x)

hehe ;D taack! ♥

Jättebra kusin! fortsätt skriv snälla du

Tack för era underbara kommentarer guys ♥ Kapitel 7 var lätt att skriva, det gick som på räls så att säga. Enjoy your chapter


Chapter 7 - All these questions...part 1

Ifall jag inte hade varit upptagen med skolan så skulle nog nyfikenheten ha ätit upp mig. Snabbt också, hela den där Caroline-saken fick mig att koka över av nyfikenhet. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och endast gud visste när jag nästa gång skulle se Klaus. Om jag alls skulle få se honom, det var faktiskt en bra fråga. Jag kände mig konstigt nog mycket piggare än vad jag brukade vara på kvällen, det kanske hade något med att jag hade druckit blod.
Det kändes konstigt att tänka så, att jag faktiskt hade druckit av en vampyrs blod, så äcklande som det lät. Jag blev faktiskt en aning illamående vid tanken. Men det hade i alla fall fått såret att försvinna och det var ju huvudsaken.
”Du kan inte vara seriös!”utbrast Mike. Han hade hittat mig till sist, efter att hela dagen gått. Vi stod på hängbron och tittade ner över landskapet, området runtom Hogwarts hade alltid varit vackert. Jag hade berättat för honom vad Klaus hade hjälpt mig med och till min förvåning blev Mike arg.
”Skulle jag ha dött i stället då?”muttrade jag irriterat åt mig. Vi hade tur, lektionerna var slut för dagen så ingen hörde oss eller såg oss.
”Nej, men vet du vad det innebär?”frågade Mike. Han såg galen ut, med håret åt alla håll och ögonen som stod ut ur ögonhålorna.
”Eh...Det fick mitt sår att försvinna?”sade jag oförstående. ”Mike, du vet lika väl som jag att jag inte har en aning om vad du pratar om.”
”Då en människa dricker en vampyrs blod, kan den bli en vampyr.”
Mitt hjärta stannade i bröstet på mig, blodet frös till is och jag kände hur illamåendet kom tillbaka.
”V-vad?”stammade jag skräckslaget. ”S-ska jag b-bli en vampyr?”
”Nej”, sade Mike som om jag vore en idiot. Men hur skulle jag kunna veta vad man blev eller inte blev. Han fick väl lov att förklara för mig! ”För att bli en vampyr måste du dö med vampyrblod i ditt system, sedan kommer du tillbaka till liv och måste dricka människoblod.”
”Låter komplicerat”, sade jag allvarligt. ”Men hur länge är vampyrblodet i mitt system?”
”24 timmar”, svarade Mike.
”Men vad är sannolikheten att jag skulle dö, Mike?”frågade jag menande. ”Mike, vi fyller sjutton år i morgon, jag tror knappast att jag hinner dö tills dess.”
”Jag vill endast att du ska vara försiktig, jag vill inte att du också ska bli en vampyr”, sade Mike milt och lade händerna på mina axlar. ”Du är min lillasyster, Caitlyn.”
”Jag vet det...”muttrade jag irriterat. Lillasyster, själv betedde jag mig mycket mognare än honom. ”Vänta lite, jag också?”
Jag stirrade på Mike, vad hade han menat. Jag också? Var någon annan på slottet en vampyr? Mike stelnade till, han hade inte märkt sitt misstag.
”Vad är det som du inte berättar för mig, Mike?”frågade jag och knuffade bort hans händer från mig.
”Inget”, svarade Mike så snabbt som han kunde. Vilket fick det hela att bli ännu mer misstänksamt. Just som jag skulle börja skrika på honom, flög dörren upp från högra sidan och brakade in i mitt höft. Jag tappade balansen medan Mike försökte sträcka sig efter mig. Men det var för sent, jag hade redan fallit över räcket på hängbron.

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

Tjock dimma omringade mig, jag kände mig dåsig och hela huvudet värkte. Det var som om varenda muskel i min kropp hade rivits ur mig och stampats på. Mina ögon var tjocka och det var fullkomligt omöjligt att öppna dem.
”Lever hon?”viskade en röst tätt intill mitt öra.
”Jag tror det”, svarade en annan mycket mörkare röst.
”Hur kunde du göra det?”
”Hon behövde mig hjälp, det var inte mitt fel att du lämnade henne ensam i skogen!”
”Men hon kommer inte...”
”Mike, lugna ner dig för i helvete.”
Med ett ryck öppnade jag ögonen. Ovanför mig stod två böjda skepnader och beskådade mig. Jag blinkade till några gånger och gjorde ansats att sätta mig upp. Men ett stark grepp om mina axlar tvingade mig att lägga mig ner igen.
”Ligg ner, sweetheart”, sade en bekant röst. Jag kunde genast känna igen den på den underbara brittiska accenten. Och den andra personen måste ha varit Mike, med tanke på hur han gick fram och tillbaka bakom Klaus.
”Vad hände?”viskade jag hest. Jag kände inte alls igen min röst, det hördes som om man skulle försöka knuffa på ett rostigt, gammalt hjul.
”Försök inte att prata, Caitlyn”, sade Klaus milt. Jag kunde känna hur han lade sin ena hand varsamt på min kind och kontrollerade mina ögon. Det blev allt lättare att se hela tiden, men min hals brann. Eller det kändes så åtminstone, som om hela halsen var fyllt med tjock eld.
Han hjälpte mig upp i sittande ställning, och lade mig så att jag lutade ryggen mot ett träd. Klaus stannade kvar bredvid mig i hukande ställning. Jag tittade ner på mina händer och drog efter andan över vad jag såg. Alla mina skrubbsår och ärr som någonsin funnits på dem var borta, jag var en aning blekare än vad jag var van vid. Men ändå inte så blek som jag hade trott, man kunde knappt se någon skillnad från innan jag fallit. Men jag var det nu...en vampyr?
”Är hon en vampyr?”frågade Mike. Han stod fem meter ifrån mig, med armarna i kors över bröstet samt en tjurig blick i ansiktet.
Jag vände blicken mot Klaus, fortfarande yr var jag förstås. Men jag kunde tänka mycket klarare och jag kunde äntligen se allting tydligt. Klaus var lika magnifik som vanligt, med sina märkeskläder samt det vuxna uttrycket.
”Vad gör du här?”frågade jag fortfarande förvånad över hur hes min röst var. Klaus vände blicken mot mig efter att ha blängt på min bror.
”Mike ringde mig”, svarade han bittert.
”Du gjorde vad?”utbrast jag med blicken på min bror. Han var en idiot, av alla människor som han kunnat ta kontakt med så hade han valt Klaus! Jag skulle döda honom, han skulle få.
”Ta det lugnt”, mumlade Klaus åt mig innan han ställde sig upp och såg på Mike. ”Jag tror det är bäst ifall du går.”
”Och varför skulle jag lämna min syster i dina händer?”morrade Mike.
”För att jag råkar vara den enda som kan hjälpa henne för tillfället, Mike”, svarade Klaus vars tålamod började ta slut. ”Du är för ung för att förstå innebörden.”
Jag rynkade pannan mot Mike, så han var en vampyr? Varför hade han inte berättat för mig? Min hjärna började få nog med alla dessa frågor, de började bli för mycket. Jag var endast sexton år för fan, inte någon jävla vuxen som alltid visste vad den skulle göra. Jag var ett barn! Jag var inte redo för massvis med ansvar.
Mike muttrade något elakt svar innan han vände ryggen åt dem och försvann på endast några sekunder.
”Mike...vampyr...”viskade jag förvirrat och stirrade mot den platsen som Mike just stått. Det förklarade i alla fall en hel del varför han betett sig så konstigt under sommaren. ”H-håller jag på att f-förvandlas?”
Klaus vände sig mot mig, jag måste ha sett mycket liten och ängslig ut. Precis som förra gången han räddat mig, varför räddade alltid han mig? Han borde väl va långt ifrån Hogwarts för länge sedan efter att han fått stenen i sin ägo.
Han nickade långsamt åt min fråga, jag kände hur modet sjönk. Jag skulle bli vampyr, en som sög blod ur människor. Det fick inte hända, jag var ingen mördare. En ensam tår rann ner för min kind, Klaus var snabb på att fånga upp den.
”Det är inte så farligt”, sade han. Jag hade inte ens märkt att han hukat sig framför mig igen. ”I början kan det vara, men du lär dig.”
”Hur man dödar människor?”sade jag innan jag kunde hejda mig själv. ”Jag vill inte döda, Klaus.”
Han tittade mig djupt i ögonen.
”As you wish”, sade han lugnt och ställde sig upp. ”Men du måste dricka människoblod för att överleva, annars dör du.”
Han sträckte fram handen mot mig, motvilligt tog jag den och lät honom dra upp mig på fötter. ”Var det du som förvandlade Mike?”
Först då märkte jag att vi befann oss i den förbjudna skogen, förmodligen slapp inte Klaus in på området och Mike hade flyttat på mig så att inga blickar skulle dra sig till oss. Det var ju inte precis vanligt att vampyrer gick på Hogwarts och nu fanns det två – som råkade vara tvillingar.
”Kanske det”, svarade Klaus dröjande. ”Jag gillar inte folk som sätter sig emot mig.”
”Varför hjälper du mig då?”frågade jag misstänksamt.
”Du är vacker”, svarade han som om det vore den enklaste frågan i världen. Mina kinder blev genast knallröda, hur kunde en sådan man vara så ond och charmig på samma gång? Det var skrämmande, men han tittade på mig som om jag vore värt en förmögenhet, inte som om jag vore en hora eller en vanlig tjej på sexton år. ”Något mer du vill fråga om?”
Jag tänkte efter en stund, innan jag kom på frågan som jag grubblat på ända sedan jag senast hade träffat honom. ”Vem är Caroline?”
Klaus ryckte till vid min fråga, leendet som varit på hans läppar försvann.
”Jag ska berätta”, lovade han. ”Men inte nu.”
”När?”frågade jag genast, en aning för ivrigt. Jag kände mig som en liten flicka som stod utanför glassbilen, ivrig över att få smaka på glassen.
”Efter att jag lärt dig allting du behöver veta om vampyrer”, svarade han lätt. Jag hade varit alldeles för dimmig i mitt sinne för att ha märkt att han fortfarande höll min hand i sin. En plötslig smekning på handryggen fick mig att minnas, men jag gjorde ingen ansats att dra bort den. Inte än i alla fall.
”Varför åkte du inte direkt efter att du fått stenen?”fortsatte jag att fråga. Han flinade och såg ner i marken.
”Du gillar att fråga saker, inte sant?”sade han och jag ryckte oskyldigt på axlarna.
”Jag är rätt nyfiken av mig”, sade jag bara.
”Jag åkte inte eftersom min syster insisterade på att vi skulle stanna”, sade Klaus och himlade med ögonen.
”Har du en syster?”frågade jag förvånat.
”Och tre bröder”, berättade han. ”Kom nu, Rebekah blir galen ifall jag inte är tillbaka snart. Hon hatar att lägga upp saker på väggarna och brukar förstöra allting.”
Rebekah? Inte Rebekah från min klass väl? Mikes förra flickvän, Rebekah? Nej, så kunde det inte vara, eller?
”Vart är ditt hus?”
”På andra sidan om berget”, svarade Klaus. ”Nära en människoby. Jag tänkte presentera dig för mina syskon.”
”Du tänkte vad?”utbrast jag skräckslaget.



Så vad tror ni Klaus har för tankar i huvudet? Och Caitlyn fortsätter det att gå dåligt för, hon har en intresserad Hybrid i nacken och hennes bror är full av hemligheter...