Why did you die, dad? (Sv)

Awww tack ♥

Det tror jag inte på, men tack ändå
Vad kul att jag gav dig en sådan ide, lycka till!

awesome

Ny läsare

Kapitel 10
A pair of green eyes

James lät sig dras med av Smiths stadiga grepp genom det fuktiga gräset i mörkret. Det var alldeles tyst ute förutom ljudet av hans och dödsätarens fotsteg. Han hjärna verkade inte vilja fungera. Hans sista minuter var begränsade och hans fötter verkade inte vilja lyda honom. Hans hjärna bara skrek spring men hans ben bara forsatte i samma takt. Var det så här han skulle dö? Dödad av en feg dödsätare utan att göra motstånd?

De nådde skogsgränsen. Träden låg endast tjugo meter från ingången till det maffiga huset. Huset var verkligen maffigt men James kände ingen lust att ta en närmare titt på det som han kanske vanligtvis hade gjort. Varför de här tjugo meterna hade känts så långa visste han inte, kanske var det så man kände när man gick mot sitt sista andetag.

Aldrig skulle han få se sin familj igen, aldrig sina vänner, aldrig få prata med dem igen. Varför hade han inte sagt något mer när han väl hade chansen.
Det sista han sa till Fred var "Vi hörs" plötsligt kändes det så obetydelsefullt. Det sista han sa till Albus var att sticka därifrån, hans ögon tårades när han tänkte på det. Det sista han hade sagt till Lily var "Gå och lägg dig", inte ens ett godnatt. Han ville träffa alla igen, även om det bara skulle vara en gång bara för att verkligen säga hejdå, på riktigt. En tår bildades i hans ögonvrå och åkte ner på hans kind. Den var varm och smakade salt mot hans spruckna läppar.

"Då så", sa mannen "bäst att få det överstökat inte sant?" James rykte till och tittade upp på han men svarade inte. Dödsätaren lyfte upp sin trollstav och riktade den mot honom.
Trots detta, trots att det var en man framför honom med en önskan att få honom död kände han ett ovanligt lugn inom sig. Han skulle få träffa sin pappa igen. Han skulle kunna ta igen den tid han förlorat med honom. Han väntade spänt med ögonlocken stängda på att två speciella ord skulle komma från Smiths mun.

"Avada ke.." Men resten av meningen kom aldrig. Han öppnade försiktigt ögonen. Istället kom en rött sken och träffade mannen i bröstet. James tittade upp i trädet där det verkade komma ifrån. En gestalt satt där och ett par gröna ögon borrade sig in i hans. James blickade. De var borta.

"James, James! Är du okej?", lyckades en annan, betydligt mindre gestalt men med samma skinande gröna ögon få ut sig. Albus Potter flämtade som någon som sprungit ett maratonlopp. James bokstavligen kastade sina armar runt honom.
Han släppte honom. Albus såg chockad ut men gav han ett leende.
"Jag antar det", svarade den omskakade elvaåringen. "Men den där killen...", sa han och pekade på mannen som för bara någon minuts sen försökt döda honom. Han låg orörlig i gräset med näsan nedåt. Albus hann inte svara honom innan en annan skara barn/ungdomar hade nått dem.
James kände sig inte närvarande längre det ända han kunde tänka på var han som räddat honom. Han med de gröna ögonen.

___________________

Som ni kanske förstår är det här ett litet hopp i tiden för de andra. D.v.s jag skrev inte om hur de tog sig dit också vidare men det kändes lite tråkigt

Väntar med spänning på nästa kapitel

Bra!

good

Åh jättebra! ♥

Ny läsare.........
Gud vad bra!
När kommer nästa kapitel? Längtar sjukt mycket...

Superbra!