Den Svarta Änkan

ÄNTLIGEN HEMMA!! ♥
hoppas att ni har orkat vänta, jag har ett riktigt långt och smaskigt kapitel under det här... xD

10. Ett mirakel, i mina ögon

Jag ställde mig mitt i myllret av rastlösa elever som pratade, skrattade, retades eller hälsade på varandra. Jag önska jag kunde va som de... tänkte jag och kände ett styng av avund. Men det fick vänta. En rultig kvinna i gulblommig klänning höjde sig över havet av elever. Hon var kort och stod på en stubbe. "Tystnad!" ropade hon utan verkan.
"Kan alla lyssna!? Hallå!" skrek hon utan resultat igen. Tja, någon verkan har det ju, några tjejer hade börjat skratta åt henne. Hon blev röd i ansiktet och satte spetsen på sin trollstav mot hasen. Hon mumlade något och sa sedan med onaturligt hög röst "Tystnad!"
den blev tyst.
Knäpp tyst.
Hon ruskade på sig och fortsatte "Så, Alla elever som inte går första året ska samlas bredvid miss. Korpé och herr. Korpé. Alla förstaårselever samlas bredvid mig.
I år har alla exakt 20 minuter på sig att komma över till slottet." Hon tog en paus och lät budskapet sjunka in. Jag ställde mig på tå och såg över folkmassan. Bakom henne låg en stor svart vallgrav fylld med svart vatten. Det bubblade och fräste, men bakom, låg det största slottet. Det var runt och hade struttak. Men inte sådant som i sagor, taket var snurrat och såg ut som en stor snurrad glass. (taket alltså).
"Elever åk. 2-7 ska om fyra minuter åka ner i virveln som öppnas, Ingen får tveka att hoppa i. Kom ihåg, 20 minuter!" Hon pekade mot ett ställe på sjön nära kanten, där allt såg lika svart ut som annars.
Elever började sakta röra sig mot paret Korpé.
De ställde dem i ett led, fem och fem och väntade.
"Och vi, Vi ska ta stenarna. Om exakt, nu, en minut och femton sekunder kommer de höja sig över marken. Ni får inte på något villkor nudda vattenytan." Sa hon allvarligt och ställde dem i ett tätt led, tre och tre.
Vi vänta...
"Tre, Två..två, ett!"
Stenarna for upp! först vred det sig i det svarta vattnet och en efter en av stenarna höjde sig. "Ska vi hoppa imellan dem!" Skrek en flicka förvånat.
"Ja, vad trodde du?" fräste tanten tillbaka och puttade ut den första på stenarna. Jag var placerad ganska långt bak och såg medans en efter en v de äldre eleverna hoppade ner i det virvlande hålet. Vissa hoppade ner v sig själv. Andra tvekade och blev ner puttade av paret Korpé. En flicka vägrade och Miss. Korpé tog henne åt sidan och skällde ut henne. Efter det blev hon ner puttade. En hård knuff i sidan, av pojke bakom mig och jag var ute på den första stenen. En hård klump sate sig i halsen och jag skippade efter andan.
Jag tog ett stort steg ut på nästa sten och slirade till. Paniken sprattlade till och jag reste mig igen. Darrande hoppade jag över till nästa sten. Jag halkande inte.
En pojken två snäpp framför mig hade tårar i ögnen när han kom upp på slottsavsattsen.
Jag slirade igen och benen domnade. Jag huttrade till och klev över på nästa sten. Nu var stenarna glesare och man fick hoppa. På vingliga ben kom jag till slut upp på slottavsattsen och pustade ut.
Jag tittade uppot. Högst upp på snurrtaket fanns en stor svart kula. Det lyste ett vitt sken runt den. Men det var ingen kula. Bara ett sken runt ingenting.. Jag gapade och försökte först samanhanget. Omöjligt.
Den sista anlände och Kvinnan kom efter. Jag tittade på den stora vita skenet, Plötsligt, som ur en blixt flög skenet ut och bildade en barriär runt sjön. Stenarna försvann och virvell med.
"Ni vet väll vad det här betyder?" viskade tanten lågt.
"Nu, är ni svurna att aldrig nämna...Skolan"

SUPERDUPERJÄTTEMEGABRAAA!!!! :3

Superbra

Awzome

SUPER!!!! Har läst allt nu, och det är superbra!

Tack ♥ det kommer ett till imorrn! har rest mycket och har inte haft tid

JA!

Jättemegasuperbra! Har läst alla kapitlen nu! Verkligen jättebra!

När kommer det mer?

Nu tog det jättelång tid och jag är jätteledsen! D: men jag har haft fullt upp i sommar, och nu när skolan börjat har jag inte kunnat skriva.. Detsutom har jag vart lite tveksam om den här delen..

11. Att få veta sitt öde..

Det blev tyst ett ögonblick, ingen vågade yttra sig. Jag svalde och såg på tanten. Hon stirrade på oss och ruskade på huvudet. Hon tog fram en pytteliten nyckel, säkert liten som en nagel. Hon mumlade någonting och satte in nyckeln mitt i träet. Dörren gled försiktigt upp, jag andades in den varma luften. Den doftade svagt av pergament och kolasås. Hon visades oss genom salen och öppnade en av de vackra trädörrarna. Det fanns inga fönster, som i korridoren. Runt väggarna stod det röda sidenstolar. En liten brasa sprakade muntert och trängde bort kylan som vi tog med oss in. Hon log vänligt och sa med högdragen röst ”Välkomna kära elever! Jag är Corla Blomme och jag är den högsta husmodern, alltså kommer jag att arbeta i köket och utdela era straff om ni är olydiga, jag kommer även att se till att ni gör era läxor och anmält tar emot förslag om förbättringar, om ni är allergiska mot något säg bara till mig!” kvittrade hon glatt, det hördes att hon var mycket stolt över sitt jobb. Jag tyckte genast om henne. Hon tog fram en lista med allas namn, Abina Aillost skulle sitta längst fram och Doris Cloud näst först och så vidare. Själv hamnade jag nästan längst fram, det var fem personer framför mig, bara fem!
”Nu, kommer vi att säkerhetskolla era stavar, mr Ollivander ska genomsöka dem själv.” hon nickade mot mannen som kikade ut genom en springa i ur draperiet. Jag såg förvånat på honom, det var ju han som fullbordat mig, men min vackra stav. Alliost var först och såg sig nervöst omkring, hon drog för draperiet och där inne i från hördes först hördes själva mr Ollivanders röst, sedan övergick de till låga väsande viskningar, ett litet skri hördes från Alliost. Mr Ollivander talade igen, och så kom Alliost ut. Hon var lite blek om kinderna, men log trött mot oss.
Det fortsatte och personerna framför mig blev färre och färre, tillslut försvann den brunhåriga pojken.. Och så var det min tur.
”Julie Claryiss!?” ropade han ivrigt, jag svalde och gick fram till mr Ollivander. Han klev in och jag följde efter, det var ett litet rum, med en grön skimrig kula, ett litet ställ, ett ihop vikt lakan låg på bordet.. Och en blodig kniv.
Jag svalde nervöst och satte mig tveksamt ned. Han gjorde samma sak och sträckte fram handen, först stirrade jag bara dumt på den, men sedan rodnade jag förlägset och tog fram staven. Han granskade den noga och polerade den lite.
”Jag antar att du vet allt om den?” han ler lite vänligt och fortsätter ”Du behöver inte berätta!” han höll upp handen och lade handen över kulan. ”Du också.”
Jag lade handen på den grön skimrande kulan. En doft av rök spred sig i det lilla utrymmet, den kvävde en nästan, men luften förblev klar, ingen rök.
”Se där?.. Är det inte.. Jo det är det, men mer ska jag inte avslöja för dig. Dina hemligheter förblir mina, även fast du inte själv vet om dem.. Jag vill inte prata om dig stav, du vet redan grunderna..” den väsande rösten tog en kort paus.
”En mycket ovanlig stav, ensam i sitt slag, ta vara på den, du flicka lilla. Ditt blod ska spillas, i en bägare så klar, i en dröm som spelar på gränsen mellan liv och död, himmel och jord, natt och dag. Mellan..” den skrattade elakt.
"Mellan dig, och ja.. Den Svarta Änkan.. Era öden är sammanlänkade, och du, kommer att dö.."